Kan ni se den klassiska Fiskars-saxen framför er? Det är den med brandgult handtag som ligger i var och varannan kökslåda. Originalet gjordes 1967 och var tydligen den första saxen i världen med plasthandtag. Färgen kom till av en slump när en maskinoperatör behövde göra slut på orangea slattar innan den egentliga produktionen kunde ta vid – och en designikon var född. Formen på handtaget har modifierats lite sedan dess, men man känner igen sig.
Ledare
Tid för täljning
19 augusti 2020
Hej!
Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information
Vill du läsa hela artikeln?
Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!
Köp prenumeration här
Häromdagen fick jag höra hur prototypen uppstod, hur den världskända saxens handtag tog form:
Skafttillverkningsförmannen Olof Bäckström täljde den i trä.
Numera känns industriproduktion och täljning som udda partners. Idag väljer åtskilliga täljare istället kniven som en motvikt till fabrikstillverkat, några gånger i opposition mot. Det plasthandtag som var visionärt 1967 är det heller inte idag, snarare motsatsen, och naturmaterialen är på återtåg. Men fler och fler har, återigen, börjat tälja.
Att få fram siffror på täljboomen är emellertid inte helt lätt. Morakniv är i och för sig ett bra exempel, läs mer här. Sedan 2013 har försäljningen av företagets slöjdknivar ökat med 250 procent. Och på jobbet belamras mitt skrivbord av en växande hög med täljböcker. Senast i raden: »Tälja köksredskap«. Titeln är tidstypisk eftersom köksredskapen står i täljboomens centrum. Men inga saxar. Medelpunkten är slevarna. Formen, användbarheten, uttrycket, tekniken och utvecklingsmöjligheterna lockar både ekvilibristiska fullblodsproffs och karvande nybörjare. Utmaningarna tar inte slut.
Men det förstår nog bara den som vågat närma sig.
Täljandet och själen är ett annat kapitel. Slöjdarstjärnan Beth Moen sätter ord på det när hon beskriver hur hennes träelever kan få »ett självklart förhållningssätt till både träden, träet och livet efter ett tag«. För det är något med slöjden och självförtroendet. Med slöjden och självkänslan. Den är en motvikt till inlärd hjälplöshet.
Jag önskar så att han som barn hade fått använda sina smörknivar. Att han hade fått se sin värld tas i anspråk. Den unika del av världen som han själv varit med och gjort.
Därför är det för mig fullkomligt ofattbart att en stor morgontidning än en gång, den 11 maj, publicerat en text om hur meningslös skolslöjden är, den plats på jorden där många av dagens barn för allra första gången får närma sig görandet.
»När var senaste gången du kände ett behov av fula smörknivar som inte funkar?«, frågar krönikören i Vestmanlands Läns Tidning.
Jag önskar så att han som barn hade fått använda sina smörknivar. Att han hade fått se sin värld tas i anspråk. Den unika del av världen som han själv varit med och gjort.
Välkommen till ett nummer om täljning!
Malin Vessby, chefredaktör
19 augusti 2020
Från
Hemslöjd 4/2020
