Det händer att det kommer in folk i Moa Blomqvists garnaffär, väljer ut något av de färgstarka provplaggen och säger: »Jag skulle vilja sticka en sådan där«. Varpå Moa svarar »Det kan nog bli svårt för den där är inte stickad, den är virkad«. Ofta blir hon inte trodd.
Därav begreppet Fake knit som har kommit att bli synonymt med hennes design. Den består av fantasifullt egensinniga och färgstarka skapelser som är virkade, men ser ut som om de var stickade. Hennes verk präglas av en tillåtande attityd, alltid med mycket humor.
– Det är inte jag som har hittat på Fake knit, men jag har nog varit en av dem som har populariserat det. Jag är bra på att sticka, men jag är betydligt bättre på att virka. Och jag designar bara mönster för virkning.
Virkat har hon gjort ända sedan barndomen, när mormor lärde henne. Men det var först runt 2017 som hon började virka kläder. Hon var trött på att se virkade saker som såg hemgjorda ut och ville utforska tekniken mer.
– När jag började virka kläder fanns det liksom två sätt att göra det på. Antingen var det superbohemiskt, typ små toppar som du måste vara max 16 bast för att kunna använda, eller så var det mormorsrutor. Jag tyckte att det var väldigt mycket som fattades.
Moa, som har en bakgrund inom modebranschen, ville att det hon virkade skulle se ut som »riktiga kläder«. Hon började experimentera med olika virktekniker och hittade fram till något som såg mer stickat än virkat ut. Samtidigt ville hon höja virkningens status.
– Virkning ses ofta fortfarande som något slags andrahandsval för dem som inte har lärt sig sticka. Men jag tycker inte att den ska ha lägre status bara för att det är en lägre tröskel in. Du ska kunna virka precis lika inspirerande grejer som du kan sticka.
I början fanns inte en tanke på att virkandet var något hon skulle kunna leva på. Hon jobbade i butik och hade ofta sina egna kreationer på sig. En dag frågade en kollega om Moa inte kunde göra en likadan tröja till henne mot betalning.
– Det kändes så stort, att jag fick femhundra för något som jag tyckte var kul och som jag var bra på. Det var en ganska enkel och rak tröja i mossvirkning med lite utställd ärm i fluffig alpacka. Jag tog pengarna och köpte mer garn, och sen rullade det på.
Det där med »rullade på« är något av en underdrift. »Forsade på« känns som en mer passande beskrivning. Lite som det är att prata med Moa själv. Hon är en sorts energisk superkraft, som med sin knallorangea tröja i egen design kontrasterar rätt kraftigt mot den sömniga gråa Varbergsmorgonen då vi ses. Hon pratar rekordsnabbt och har nära till skratt. Hon ger ett intryck av total uppriktighet. Öppenheten är viktig för henne.
Vi ska återkomma till den.
Det har hänt en väldig massa saker sedan den där första tröjan. Idag lever Moa helt och hållet på sin virkning, med titeln garnkonstnär på visitkortet. Hennes design syns i stora modemagasin. Hon är en viktig röst i den unga handarbetsvärlden med i dagsläget 38.000 hängivna följare på Instagram och drygt 50.000 på TikTok. Hon är prisbelönt för sitt entreprenörskap, och sedan 2021 har hon en egen garnbutik, Honse, mitt i hemstaden Varberg. I vår släpper hon sin första bok, en »självbiografi genom sexton virkmönster«.
Själv verkar hon fortfarande lite förvånad över hur hennes liv utvecklat sig.
– Mitt mål var aldrig att jag skulle jobba med det här, utan att jag skulle sälja så mycket att jag kunde köpa nytt garn. Någon sorts cirkularitet bara.
Det fanns en tid när Moa förväntades gå en helt annan yrkesmässig väg i livet. En mer traditionell högstatusbana. Konstnärligheten hade alltid funnits där, men under skoltiden konkurrerade den med annat.
– Jag var duktig i skolan, och det fanns så mycket förhoppningar kring vad jag skulle åstadkomma. Men det hände aldrig, för jag mådde väldigt, väldigt dåligt. Jag har mått dåligt i hela mitt liv. Det är något jag har valt att vara öppen med och det är inget konstigt för mig. Men det tog lång tid för mig att förlika mig med att jag inte skulle bli läkare eller advokat.
Det är lite svårt att föreställa sig att den roliga och sprudlande person som sitter mitt emot mig i perioder brottas med självhat och depression. Men Moas följare på sociala medier får vara med henne hela tiden: både vid topparna och dalarna. Total öppenhet funkar bäst för henne.
– Det kan inte finnas ett glapp mellan vem jag är på sociala medier och vem jag är i verkligheten, det vore jättekonstigt. Det är lättare för mig att slippa låtsas att jag hela tiden är glad och positiv och duktig när mitt liv är jobbigt. När man tittar på mig utifrån kan man säkert tänka »hon har ju allt«, och jag är superlyckligt lottad som får göra det som jag gör. Men det betyder inte att mina känslor kring mig själv är bra.
En tydlig gestaltning av det är den fotsida kappa som blivit Moas mest kända skapelse. I den har hon virkat in alla onda och negativa tankar som hon haft om sig själv i de mörkaste stunderna. »Disgusting«. »Selfish«. »Irresponsible«. »Too much«, ropar kappan ut, i många olika typsnitt och i färger som är så glada att de blir ett retsamt »fuck you«-finger till det kompakta mörker som orden förmedlar.
– Mitt sätt att berätta saker på är att jag virkar fram dem. Så jag började med att skriva ner varje gång jag tänkte nånting om mig själv som inte var bra. Efter ett tag hade jag typ sjuttio ord, och då började jag virka dem.
Arbetet med kappan tog runt 300 digra timmar. Men något terapeutiskt jobb var det inte.
– En del säger »åh gud, det måste ha varit så terapeutiskt«, men det var det inte. Det var ett jobb som måste göras. Många tolkar ett terapeutiskt arbete som att man blir hel när man kommer ut på andra sidan. Men jag var precis samma människa när det här projektet var klart som jag var innan jag började med det. Men det var många som kände igen sig och sa att det var viktigt för dem. Så responsen blev terapeutisk för mig, men inte själva processen.
Kappan är uppbyggd av unika rutor. De olika orden säljs som mönster och kan stickas eller virkas. All vinst på dem går till välgörenhet, »det hade känts jättekonstigt att tjäna pengar på det«. Kappan bär Moa ibland vid publika framträdanden, men sällan annars. Symboliskt nog är den ganska tung och inte så lättburen.
– Den väger typ fyra kilo! Den är ömtålig också, så den är knappast ett bruksföremål som det andra jag gör.
Den psykiska ohälsan är en del av vem hon är. Men den stör inte hennes kreativa process.
– Det är skillnad på att hata vem man är och att hata det man gör, konstaterar hon krasst. Tre veckor av fyra tycker jag ganska bra om mig själv, men sen kommer den där veckan när jag inte tycker att jag borde få finnas. Men jag har kommit till en punkt i livet när jag bara har fått förlika mig med att det är så jag är.
Kring sitt handarbete har Moa byggt en helt egen värld, främst på sociala medier. Hon får mycket respons och kommunicerar flitigt tillbaka. En målsättning är att ha kul: »Jag är jordens största tramspotta. Jag har 38.000 följare på instagram och jag kan få göra internskämt med alla dem – fattar du hur roligt det är?«
Men hon använder också plattformen för kritiska åsikter, och sådana har hon många. Ofta driver hon hårt med handarbetsvärlden, som hon tycker till stora delar präglas av likriktning och hyckleri. Många normer gäller, i alla fall utanför hennes egen bubbla.
– Du får bara jobba i vissa garner, använda vissa färger, du ska sticka och inte virka och du ska vara en storlek small eller medium. Vågar du sticka en tå utanför normen får du inte vara med i gemenskapen.
– Det finns de där som har stickat sedan Gustav Vasa gick i långkalsonger och tycker att de kan precis allt. Du får bara sticka i tvåtrådig ull och stickar du i akryl så är du ensam ansvarig för att jorden håller på att gå under. Så finns det de där som började virka för fyra minuter sen och som också kan allt. Och hela skalan däremellan.
Särskilt när det gäller storlekar har Moa gjort sig känd för tydliga åsikter.
– Jag får väldigt mycket skit varje gång jag säger det här, men jag tycker att kan du inte gradera ett mönster så att det rymmer de storlekar som finns på Craft Yarn Council – bystmått från 75cm till 155cm – så ska du inte få lov att tjäna pengar på storleksinkludering eller kalla dig storleksinkluderande.
Hennes egna testare är människor i alla storlekar, sådana hon litar på och som »kan be mig hålla käften om jag blir för jobbig«.
Att det finns en klassmässig aspekt av handarbetsvärlden är en självklarhet för Moa. Själv lärde hon sig en gång virka av sin mormor, som på grund av bakgrund och livsomständigheter aldrig fick en chans att göra något av sin konstnärlighet. En av Moas mest sålda modeller, en tröja med namn Matriarken, är baserad på henne.
– Hon kom från en generation där kvinnor aldrig fick utlopp för det de var bra på. Hon hade en sådan otrolig kreativitet och det är en sådan sorg att hon aldrig fick utlopp för den. Tröjan speglar hur det kändes att vara kring henne, och att det blev viktigt för mig att föra vidare det hon aldrig fick lov att göra. Att i alla fall kunna använda min röst till att säga något som är viktigt.
