Teknik & gamla spetsar

En knarrande trappa leder upp till övervåningen i den stora gula herrgården där han bor med utsikt över hagar, åkrar och ängar. I ett av rummen silar mjukt ljus genom vita spetsgardiner. På bordet står en knyppeldyna, i hörnet en annan, framför fönstret en tredje. Vid dörren en fjärde. Mikael Roos har på kort tid gått från att inte hålla på med något hantverk alls till att inreda ett helt rum för knyppling.
– Det började förra våren. Några kolleger bjöd in mig till deras syjunta, men jag kan inte sy och har aldrig haft en textil hobby, det enda jag hade prövat och tyckt var kul var knyppling, säger han och berättar att han lärde sig grunderna i skolslöjden.
– Så jag köpte hem dyna och pinnar och tog med till syjuntan och märkte att tekniken fortfarande 
satt. Jag kunde börja knyppla direkt. 
Vad jag inte visste då var att det skulle ta sådana här proportioner, säger Mikael och ler.

För när han väl hade börjat knyppla kunde han inte sluta.
– Jag har alltid haft lätt för att sjunka in i saker och repetera samma grej om och om igen. Det hänger väl ihop med att jag är musiker och van vid att öva mycket.

Till vardags undervisar Mikael Roos i klarinett och saxofon inom kulturskolan i Söderköping.
– Inom musiken övar jag in ett stycke och spelar upp det och det finns 
bara just där och då – sedan är det ett minne. Knypplingen blir något som finns kvar, som går att ta på, säger han och sätter sig vid en av dynorna.

Blixtsnabbt börjar han flytta knyppelpinnarna, först en från 
vänster till höger och så två från höger till vänster. Pinnarna klickar vänligt med ett mjukt, runt ljud och det är svårt att se vad han egentligen 
gör, så fort rör sig händerna.

Två rörelser; korsning och vridning, det är vad knypplad spets består 
av. Mer behövs inte för att skapa det mest invecklade och intrikata trådarbete. Korsning är när trådarna flyttas från vänster till höger och vridning 
när de förs från höger till vänster.
– Men det finns ett otal olika kombinationer, säger Mikael Roos och fortsätter att hastigt flytta pinnarna kors och tvärs.

Den decimeterbreda spetsremsan växer med två centimeter per kväll.
– Det går inte fort, men tiden går otroligt snabbt när man håller på, säger Mikael Roos och synar de vita spetsblommornas framväxt.

Knyppelpinnarna, som tråden är uppvirad kring, ligger i drivor runt arbetet. Till just det här mönstret krävs 94 par, alltså sammanlagt 188 pinnar och innan Mikael Roos är färdig kommer 338 meter lintråd ha gått åt till spetsremsan som ska bli 60 centimeter lång.

Konsten att knyppla växte fram under renässansen i Europa. I de högre samhällsskikten började man pryda sina plagg med sydda och knypplade spetsar. De två teknikerna utvecklades parallellt, den sydda spetsen ur hålsöm och vitbroderi, den knypplade ur flätning och snörmakeri. Till en början var det färgat silke, guld och silvertrådar som gällde.

Hantverket spred sig med tiden över Europa och i många länder utvecklades lokala traditioner. Inte minst kom spetsen att ta plats i vissa folkdräkter och att knyppla blev ett sätt att dryga ut inkomsterna för fattiga och egendomslösa på landsbygden i Sverige. Men det var inte välbetalt. En kruka 
köttspad för en bunt spetsar nämns som exempel på ersättning i en uppteckning över knypplerskornas levnadsvillkor i Skåne kring förra sekelskiftet.

Den äldsta formen tros vara frihandsknypplingen. I Sverige förekom den på många ställen tillbaka i tiden, men den är särskilt väldokumenterad i Skåne och Dalarna. Knypplaren har mönstret i huvudet, eller på en bild vid sidan om och skapar spetsens mönster på fri hand. Men i dag knypplar de flesta enligt den teknik som brukar kallas Vadstenaknyppling.

Den spreds bland annat genom Östergötlands läns Hemslöjdsförenings knyppelskolor, som startade i början på 1900-talet. I den tekniken följer man ett mönster som fästs på knyppeldynan och sätter knappnålar i förmarkerade hål för att hålla trådarna på plats. Det finns ofta även en arbetsritning som visar exakt var vridningar och korsningar ska göras.

Just Vadstena med omnejd har historiskt sett varit ett viktigt centrum för knypplingen och de spetsar som tillverkats där har sålts över hela Sverige.

Idag har föreningen Svenska Spetsar sitt säte i Vadstena och anordnar kurser och utbildningar om somrarna. Föreningen utvecklar också nya mönster och säljer material. Cecilia Hindorf, som är ordförande, fick precis som Mikael Roos lära sig knyppling i skolan för att senare i vuxen ålder plocka upp hantverket genom att gå en sommarkurs.
– Det var så fantastiskt roligt. Kursen pågick en vecka men jag ville 
ju inte åka hem, säger hon med ett skratt och funderar kring varför folk 
knypplar idag.

Hon nämner den djupa tillfredsställelse som många får av att skapa med händerna.
Att behovet av handgjord spets inte är särskilt stort idag verkar inte spela någon roll.
– Knyppling är en teknik, det ska man vara medveten om. Man kan ju 
knyppla med segellinor, ljusslingor eller vad som helst. Det är inte bara vita spetsar som man sätter på en duk.

Manca Ahlin kan bara instämma. Hon är arkitekt och produktdesigner och arbetar med knyppling i jätteformat. Via skärm från sitt hem i Ljubljana förklarar hon sitt motto »Let’s make lace cool again«, låt oss göra spets coolt igen.

I hennes hemland Slovenien är knypplingstraditionen stark och sedan 2018 finns landets spetshantverk med på Unescos lista över immateriella kulturarv. Själv gick Manca Ahlin i en berömd knyppelskola som barn.
– Jag växte upp i Idrija, en region där knypplingen har ett starkt fäste. Det fanns en knyppelskola som många gick till före och efter skolan, som ett fritids, fast helt inriktat på knyppling. Den var väldigt populär, vissa satte sina barn i kö redan som nyfödda.

Manca Ahlin flyttade så småningom utomlands med målet att bli en framgångsrik arkitekt och sökte sig till New York. Där fick hon jobb på en arkitektbyrå, och vid något tillfälle började hon knyppla igen på fritiden.
– Jag kände väl ett behov av att göra något med händerna och komma bort från datorn.

Avkopplingen efter jobbet blev så småningom mer och mer experimentell. Manca Ahlin började utforska knypplingen och prova material som rep, metalltrådar och kablar. Arbetena blev hela tiden större.
– Jag testade att knyppla tredimensionella figurer som lampskärmar och liknande. Det växte av sig själv på ett organiskt sätt, säger hon och berättar att hon så småningom insåg att knypplingen kanske också kunde få karriären att växa.
– New York är New York, du tvingas verkligen att fundera över vad just du har att bidra med. Jag insåg att jag hade något som ingen annan hade.
– Och på typiskt New York-vis så fick jag mitt stora genombrott. Det var när jag knypplade en rumsavdelare till en restaurang.

Idag lever Manca Ahlin på att knyppla stort. Hon gör mellanväggar, rumsavdelare och väggdekorationer till byggnader och lokaler. Bland annat har hon knypplat en åtta meter bred och över 12 meter hög väggspets av kablar och ljusslingor till Ljubljanas eldriftscentrum.
– När du ändrar skalan och materialen, då blir spets coolt, konstaterar hon.

Också i Sverige finns det de som knypplar stort och tredimensionellt. Nina Drigoris har knypplat sedan hon var barn och behärskar både det finstilta och storstilade. Hon har varit med och knypplat fasadbelysning till det exklusiva klock- och juvelerarföretaget Cartiers butik i München och även gjort lysande spets till Kronhuset i Göteborg. Det gäller att vara påhittig när knyppling skalas upp.
– Knyppelpinnar går ju inte att ha när det blir så stora proportioner, jag gjorde i stället nystan av ljusslingorna och som knyppeldyna använde jag isoleringsskivor, ett byggmaterial som liknar frigolit. Spikar eller grillpinnar fick ersätta nålarna, för att hålla arbetet på plats, minns Nina Drigoris som också knypplar i vanlig, mindre skala, bland annat blev hon tillfrågad för två år sedan om hon kunde bidra med en spets till det danska drottningparets guldbröllop.
– Vi var tolv knypplerskor från tolv olika länder som fick tråd i en viss grovlek och vissa mått men sedan fick vi skapa fritt.

Spetsen skulle pryda en bordstablett och Nina skapade ett mönster som hon kallade »Linfrökapsel«.
– Det var traditionell Vadstenaknyppling i grunden och jag gjorde ett mönster med tre kronor, som en svensk anknytning. Kronorna såg ut som linblommor som sprätte iväg frökapslar.

Just lin är det traditionella materialet att knyppla med i Sverige men idag knypplas det också i metall, 
bomull, silke och ull. Eller återbruksmaterial som mattrasor, gamla kasettbandsremsor och plast för den delen.
– Knyppling är inte alls bara vit spets som metervara, framhåller Kajsa Borg entusiastiskt på telefon.

Hon är textillärare i botten och har varit engagerad i OIDFA, knypplingens internationella förening med medlemmar i över 40 länder. Kajsa Borg har i flera decennier undervisat i de flesta knypplingstekniker, från traditionella till experimentella. Men att hantverket förändras kan ha andra orsaker än enbart kreativitet och utforskaranda, påpekar hon.
– Det finns materialproblem när det gäller den gamla typen av knyppling. Det är svårt att få fram tillräckligt bra lingarn i tunna kvaliteter. Det är nästan omöjligt idag, säger Kajsa Borg som tror att förändrade produktionsvillkor och moderna maskiner ligger bakom.
– Det gör ju att man måste överge 
en del av de här gamla, riktigt finknypplade spetsarna. De går faktiskt inte att åstadkomma längre även om man går över till de tunnaste bomullskvaliteterna, säger hon men låter inte allt för bekymrad.

Att knypplingen utvecklas ser Kajsa Borg som en förutsättning för dess överlevnad.
– Det finns inte någon kontrovers mellan gammalt traditionellt och nytt 
experimentellt.

Knyppling som teknik 
måste utvecklas för att passa moderna människor, säger hon och funderar kring hur tekniken kan tänkas tilltala fler än de redan frälsta.
– Som jag ser det, är det ju den friaste textila tekniken. Du har inget varp- och inslagssystem som du är bunden vid. Man kan ju knyppla både framåt, bakåt, åt höger och vänster. Du skapar din yta samtidigt som du pryder den.
– Precis som i vävning kan man plocka upp vissa trådar och knyppla ovanpå det man har. Man kan vrida, 
göra det tredimensionellt och foga ihop olika delar. Jag ser inga gränser för vad man kan göra med knyppling!