Krönika

Tatueringen

Text Shang Imam
Foto Micke Grönberg/Sveriges Radio
7 juni 2021

Blicken jag får är skoningslös. Ännu en gång tittar min mamma på mig som att jag är en komplett idiot. Min mormor som sitter bredvid inspekterar mig med en undrande blick och min kusin som är på besök från Västerås försöker hålla sig för skratt.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Jag har dragit upp tröjan och blottar bröstbenet. Huden är svullen och rosig från nålsticken några timmar tidigare. Jag har tatuerat mig, men det är inte vilken tatuering som helst.

Under hela min uppväxt har jag sett en blå-grå prick på min mormors haka. Och på ovansidan av hennes hand, på huden mellan tummen och pekfingret, något som mest såg ut som ett halvfärskt blåmärke, i samma färg. Hon var, som så många andra kvinnor i hennes generation och många generationer före henne, tatuerad. Den uråldriga kurdiska traditionen att tatuera flickor och kvinnor går flera tusen år tillbaka – vi kallar det för deq.

Hon hade ett rådjur tatuerat på vardera bröst, och på lårens framsida. Hon beskrev det som det vackraste hon sett.

Genom att blanda bröstmjölk med sot får man fram färgen som man gnuggar in i huden som perforeras blodig med en tjock synål. Då letar färgen sig ner i de färska hålen i huden som är precis så djupa att den svarta sörjan fastnar, för evigt.

Som liten brukade jag smeka mormor över handen och hennes tatuering som hon numera skämdes för. Det som för henne tidigare varit en skönhetssymbol, ett slags smycke, hade fått en helt annan association. Nu var det mest ett uttryck för något omodernt, kanske till och med fult. Missfärgningen på handen hade tidigare föreställt en månskära med en prick på vardera sida. Men hennes tappra försök att fräta bort den på olika sätt, med alltifrån syror till lösningsmedel, hade istället för att sudda bort tatueringen, snarare smetat ut den till en oigenkännlig figur.

Men jag älskade den smutsblå fläcken på hennes tunna hud, och brukade föra fingrarna över den och tvinga henne att berätta historien om och om igen – om hur hon, när hon bara var åtta år gammal låtit sin mamma »måla« henne. Hon berättade också för mig om sin mors deq. Hur hon hade ett rådjur tatuerat på vardera bröst, och på lårens framsida. Hon beskrev det som det vackraste hon sett. Enligt traditionen är det modern som ska tatuera sin dotter, men min mormors mamma hade inte hjärta att fortsätta sticka sin egen dotter med den grova nålen. Hon såg hur ont det gjorde och det var därför min mormor bara fick den numera utsmetade månskäran på handen och så den lilla pricken på hakan.

Många år senare går jag med ett presentkort i handen längs järnvägen i Sundbyberg på väg till en tatueringsstudio i en källarlokal. Jag beskriver för tatueraren vad jag önskar mig och han börjar teckna på fri hand, först på ett papper, sen på min kropp, mitt på bröstbenet. Fem minuter senare är han klar. Och jag är märkt för livet. Jag har en kopia av min mormors tatuering invid hjärtat.

Slutscen: Jag drar upp tröjan för min publik som består av min mamma, mormor och kusin. Kusinen skrattar högt och skriker rakt ut: du har ju Turkiets flagga på hjärtat! Jag vet att han säger det mest för att såra, men han har också lite rätt. Jag hade inte tänkt på det innan men månskäran och pricken liknar verkligen flaggan som för många är en symbol för förtrycket mot oss kurder. Jag tittar stressat på mormor och sen mamma, som suckar sådär kärleksfullt kränkande som bara hon kan. Okej, tänker jag, strunta i mamma.

Men mormor då, tänker jag. Hon måste ju säga något mer förlåtande. Hon tittar på tatueringen, och tittar sen frågande på mig och säger:
Men den är ju spegelvänd.

Shang Imam är producent och reporter på det dokumentära programmet Verkligheten i P3. Hon har medverkat och regisserat pjäser såväl på scen som i radio och ligger bakom radiodokumentären Den själviska hjälten. Hon var konferencier på 2018 års upplaga av Handmade Issues.

7 juni 2021

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy