»Otrefligt«, sa min farfars pappa.
Som gammal skrev han ner sin historia och berättade om livet på landet på 1870-talet. Inte minst beskrev han hur det var att dra på sig en ny, hemtillverkad vardagsskjorta av linne. Det var inget vidare. Träiga rester från linstänglarna hade hängt med in i det färdiga tyget som var stelt och grovt. Det »gnog och irriterade huden«. Nej, den unge Johan Larsson drömde om en sliten och glatt skjorta.
Idag drar ingen på sig skjortor med linskräp i. Det behöver vi inte. Obehaget har rationaliserats bort – tillsammans med synen på att man ska slänga så lite som möjligt och verkligen ta hand om allt.
Jag tänkte på farfars pappa när jag till det här numret pratade lin med proffsvävaren Marie Ekstedt Bjersing. Nyligen vävde hon åtta handdukar av ojämnt och fnasigt spillgarn som de flesta idag skulle kalla för oanvändbart. Skräptrådar. Hon ville testa att göra som förr och ta hand om precis allt, inte bara väva med idealiskt mjuka och jämnspunna trådar. Och så ville hon göra upp med de stränga uppfattningar som ofta omgett just lin; att allt liksom måste vara så himla perfekt. Kunde de använda allt garn för tvåhundra år sen, kan väl jag, som hon sa.
Det blev fantastiska handdukar.
Jag tror att Johan Larsson hade känt igen sig.
Det är lin överallt nu. För tredje året i rad har hemslöjdskonsulenternas och hemslöjdsrörelsens satsning »En kvadratmeter lin« dragit igång och i år är hela Norden med på tåget. Tänk om de sextusen deltagarna från i fjol blir ännu fler den här gången. Till och med Island deltar, för numera går det att odla lin på ön, sedan klimatförändringarna gjort allting varmare. Så när språkprofessorn Henrik Rosenkvist i P1-programmet Språket tidigare i våras konstaterade att linberedningsordet skäkta är »helt borta kan man säga«, hade han fel. Rekordmånga har plötsligt börjat använda det igen. Och snart kan tusentals göra sina egna skjortor från grunden om de vill.
Den som har tilltro till sin förmåga är också aningen bättre rustad om krisen eller kriget skulle komma. Det påpekar småbrukaren och krispoddaren Patrick Sellman ett par sidor in i det här numret. Han kallar det att vara en kapabel människa, och menar att man blir sådan genom att »hålla på med saker, som att bygga och odla, laga och reparera«.
I samma artikel säger forskaren Kerstin Eriksson, som är inriktad på samhällsskydd och beredskap, att den som är bäst förberedd på det oväntade sannolikt är den som har förmåga att »tänka brett och konstigt«.
Jag associerar till den ursprungliga betydelsen av slöjd. Det fornsvenska ordet slöghþ betydde ungefär skicklig, händig, konstfärdig – och slug. Ungefär som att tänka brett och konstigt. Och vara kapabel.
Japp. Det är lite av det som jag funderat på under arbetet med det här numret, som vi kallar för Gröna trådar. Hoppas att ni kommer ut i spenaten snart och får en fin sommar!
Malin Vessby,
chefredaktör
