Under några decennier med start på 1940-talet var tillverkning av tändstickstavlor en vanlig, främst manlig, sysselsättning. Det var en hobby som vem som helst kunde ägna sig åt. Det fanns till och med färdiga ritningar med motiv och osvavlade tändstickor att beställa från Hobby-förlaget i Borås. Vanliga motiv var till exempel segelfartyg, tjädrar, älgar, orrspel, kyrkor och fjällmotiv.
Tändstickstavlan som aldrig fanns
Att timme efter timme lägga sticka vid sticka. Det ansåg 1940-talets politiker att svenska arbetare skulle göra på sin fritid. Men vart tog tavlan med Bodens fästning vägen?
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
Behovet av en hobby hade uppstått i slutet av 1930-talet i och med att den förvärvsarbetande svensken för första gången i historien hade tillgång till fritid. Vi hade fått två veckors semester och arbetsdagens längd hade begränsats till 8 timmar. Det var en stor förändring för folkflertalet, livet bestod inte längre bara av arbete och sömn, utan nu fanns också fritiden, som skulle fyllas med något.
Många politiker och folkbildare var också oroliga för vad svensken skulle ta sig till, att han skulle slösa bort sin fritid på onyttiga saker. »De som på måndagsmorgonen kommer uttröttade till kontoret har inte använt sin fritid på det rätta sättet«, skrev man i katalogen till utställningen Fritiden som hölls i Ystad 1936. Man ville se till att folket använde sin nyvunna tid på ett uppbyggligt sätt, så att alla kunde bli goda, sunda och harmoniska människor.
Hobbyn var en av lösningarna på problemet som gav mening åt tillvaron och lämplig sysselsättning på fritiden. På 1940-talet kom det flera tidskrifter, som till exempel Min Hobby och Hobbyboken, där olika former av föremål beskrevs med ritningar och byggbeskrivningar. Det var modellbåtar, modellflyg, radiomottagare och naturligtvis tändstickstavlan, kanske den mest populära av alla hobbyer.
Idag är den mest kända tändsticktavlan den med motivet Bodens fästning. Den var nämligen en av de julklappar som Karl-Bertil Jonsson skänkte till fattiga, i sagan av Tage Danielsson och Per Åhlin som visats på julafton i Sveriges Television sedan 1975.
Själv växte jag upp i ett arbetarhem, med sina typiska klassmarkörer som speglade den kulturella miljön. En stor teakbokhylla i vardagsrummet, men som helt saknade böcker. Istället var den fylld med inramade foton på familjen och släkten, och ljusstakar placerade på runda virkade dukar. På väggarna hängde bonader och några reproduktioner av bilder med klassiska naturmotiv.
Men vi hade också två oljemålningar utförda på masonit som hängde i finrummet. De var målade av kringresande konstnärer, som for runt i landet och försörjde sig på att måla av vackra motiv tagna från vykort. Ibland spekulerades i hur mycket tavlorna var värda, och vi var överens om att det kunde vara rätt stora belopp.
Till skillnad mot mina syskon kom det sig att jag läste vidare, tog studenten och fick en akademisk examen. Studierna förändrade mig på många sätt och jag inledde en typisk klassresa, från arbetarhemmet till en tillvaro som tjänsteman i medelklassen med nya kulturella preferenser och Dagens Nyheter istället för Örnsköldsviks Allehanda på frukostbordet.
Men klassresor har sina konsekvenser. De kan innebära att man helt förlorar sin tillhörighet i den klass man kommit ifrån och samtidigt aldrig lyckas känna sig bekväm i den nya miljön. Så jag bestämde mig för att sätta mig till motvärn. Jag ville inte förneka mitt ursprung, jag ville tillägna mig det nya men utan att släppa det gamla.
Så jag gick till konsthallar och lärde mig älska den moderna konsten samtidigt som jag vandrade omkring i secondhand-butiker och loppmarknader på jakt efter naivistiska Hötorgs-målningar, björktavlor, broderade bonader, tändstickstavlor och bemålade tråg. Allt detta som många ur de breda folklagren tillverkat utifrån en slags inneboende och naturlig nödvändighet. Folkkonsten är ett utslag av människans gudomliga skaparkraft utan andra ambitioner än att bli till.
Av en slump fick jag 1996 anställning i Boden, och den staden är ju, förutom att vara en militärstad, kanske mest känd för tändstickstavlan med fästningen. Det visade sig dock vara väldigt svårt att få tag i tändstickstavlor överhuvudtaget i Boden. En person som drev en loppmarknad sa till mig att de inte längre hade något värde, han brukade slänga eller bränna upp alla tändstickstavlor som kom in. Att tavlorna var så föraktade, väckte naturligtvis mitt intresse.
Jag bestämde mig för att börja samla i ett försök att rädda dem för eftervärlden. Med hjälp av vänner och bekanta lyckades jag under några år få ihop ett rätt stort antal tavlor som sedan skänktes till Bodens Försvarsmuseum, där de visades upp i en uppmärksammad utställning 2016. Ingen visade dock Bodens fästning.
För trots alla mina loppisrundor hittade jag aldrig tändstickstavlan med det välkända motivet. Ingen verkar veta om den någonsin funnits eller om det bara var ett påhitt från Tage Danielsson.