Tälja som kärlekshandling

Året var 2015. Hon hade, rätt desillusionerad, hoppat av konsthögskolan i Oslo och befann sig på en gård nordöst Umeå. Där, på ett separatistiskt byggläger, var tanken att tjejer och transpersoner skulle få chans att testa träiga tekniker i en trygg miljö, utan risk för skrockande kommentarer. I ladorna stod maskinerna, inte mycket svårare att hantera än en mixerstav, säger Sara idag. Hon har själv lett flera byggläger sedan dess.

Ändå fastnade hon för den lilla kniven.
– Den var revolutionerande för mig.

Sara Skoglund jämför mötet med täljningen med barndomens läsning. Hon blev uppslukad. Det gick inte att sluta skära. Hon skar och skar tills det gick hål i träet.

Sedan slumpade det sig så att hon blev kär i en lokförare och efter en tid själv började på samma utbildning. När den under sex veckor var förlagd till godstågstäta Boden råkade det pågå en utställning med folkkonst i den lokala konsthallen. Sara gick runt i salarna och bara gapade.

Allt ställdes på ända.

Hon säger att det var som att låsas upp.
– Jag blev helt hänförd av att man får göra saker bara för att det är kul, för att man tycker det blir fint, och utan att förhålla sig till olika läror. Jag hade typ inte gjort något kreativt sedan jag slutade på konsthögskolan. Och nu väcktes någonting i mig. Ett helt annat sätt att göra saker på.

Hon tar oss tillbaka till Oslo. Där satt hon i en vit ateljé, som inte fick kladdas ner, och gick olika teoretiska kurser. Ögat förväntades vara kritiskt och konsten skulle helst vara konceptuell. Dörren till de välutrustade verkstäderna var dessutom låst. Dit hade bara de tillträde som först gått en introduktionskurs – och kurserna var fulltecknade.

Men på folkkonstutställningen i Boden vräktes dörren upp till ett helt annat angreppssätt.

Det var bara att börja tälja.

Sara Skoglund reser sig från kökssoffan och hämtar en kopp kaffe. Det står SJ på muggen. Den är från Green Cargo i Boden.

Hon jämför täljandets effekter på hjärnan med ett walk and talk-möte. Hur tanken kan flyga i nya riktningar när man går och pratar istället för att sitta stilla i ett förutbestämt och fyrkantigt mötesrum.

Att kroppens rörelser verkar vara kopplade till tankens.
– Det händer något som tar dig till en annan plats, säger Sara Skoglund.

Också materialet kan spela roll för befrielsen av tanken, tror hon. När virket trilskas kan både kniv och funderingar tvingas ta ny riktning. Dessutom är slöjdande sällan en quick fix. Det finns tid för reflexion medan armen går och kniven skär.

Ovanpå en tavelram, i Saras lägenhet i centrala Göteborg, balanserar en liten vitmålad trämugg. Förlagan står i ett av köksskåpen, på översta hyllan, längst in: Det är en stapelbar och massproducerad vit standardmugg i högblank och slittålig glasyr. Den har en företagslogga på ena sidan – du har sett miljontals sådana. Själlös vid första ögonkast.

Sara har ärvt muggen efter sin mormor, det var en av få saker som fanns att ärva, och hon har tolkat den i björk.

Träkoppen är gjord i krympteknik och lite skev. Överkanten är ojämn och den har ett stort öra. Tafflig, säger Sara. Men den är framför allt något annat. Den är en kärleksfull betraktelse – eller kanske snarare en upprättelse! – av den och det som inte fått synas.

Sara Skoglund berättar om sin mormor, den finska Tuula som kom till Sverige, men som aldrig fick den inföddes självklara tillgång till språket. Hur b i hennes mun alltid blev p. Hur hon tystnade och krympte i det nya landet. På Saras trämugg letar sig några bruna kaffedroppar nerför sidorna. Det är som om den ömsinta tolkningen av den anonyma muggen, så här femton år efter mormoderns död, formulerar ett mjukt »jag såg dig«.

– Det finns så många berättelser i de föremål som vi har runtomkring oss, säger Sara Skoglund rakt på sak, och slänger ett öga ut mot hallen. På väggen över en hylla full med nyckelknippor, solglasögon och skohorn hänger en röd, snidad skärmmössa. Utgångspunkten är hennes barns lika klarröda tygkeps. »Här kommer jag«, står det i vit färg på den rödmålade kullen.

Sara Skoglund täljer sin vardag.
–  På ett sätt är det bara saker. På ett annat sätt är det själva livet, säger hon.

Bladet på Saras äldsta täljkniv vickar betänkligt. Den borde limmas. Det är en av de knivar som  hon har använt för att tälja sina kompisar. Hon berättar hur det började: Något år efter veckorna i Boden försökte en av hennes vänner att ta sitt liv. Sara satt uppe i natten och visste inte om hon levde. När beskedet äntligen kom, att livet den här gången trumfat döden, började Sara tälja.
– Jag behövde visa henne på något vis att jag älskade henne och att jag behövde henne i den här världen.

Det var det första porträttet.

Sedan fortsatte hon att snida och måla sina vänner.  Det blev som ett sätt att hålla dem nära.
– Jag tycker om att ägna mig åt dem. Att både få betrakta dem och rent egoistiskt omge mig med dem. »Kiss your friends faces more«, stod det i en dikt. Det låter kanske lite lökigt, men för mig är mina vänner allt. De är det allra stadigaste.

Till viss del handlar snidandet också om något annat. Om att återerövra den täljda figuren.
– De är ofta rätt gubbiga, säger Sara Skoglund och beskriver några vanliga stildrag: Politisk satir, gärna lite ekivokt, oftast olika mansfigurer.

– Men för mig händer det något när jag täljer nån i ett par adidasbyxor och en hoodie.

Dessutom, påpekar hon, spelar det roll att hennes vänner är normbrytande på olika sätt, att de är queera.
– Jag vill ge dem representation i världen. Det är inte huvudskälet till att jag täljer dem. Men det bidrar.

På en hylla i hallen, över en upptejpad barnteckning, står en klunga vänner. En av dem ser förnöjsam ut, med snickarväst och hammare, medan nästa oroligt trycker sina händer mot bröstet. En tredje är vännen Puma som sin drag-persona Beate, med gula spikes som obetvingade solstrålar ut från huvudet. Alla är människor från vardagen.
– För mig behöver liv och praktik hänga ihop!

Bakom kylskåpsdörren i köket i Gamlestaden i Göteborg, ligger inplastade träämnen på en hylla. Där håller de sig fuktiga och lättäljda i väntan på att tas i anspråk. Sara Skoglund är nyfiken på trä, säger hon, »på materialet men inte på ytan«. Innan skulpturerna är målade, är de därför inte klara.
– Jag använder en superbillig skitfärg för barn från Panduro.

Hon skrattar lite. Hon har testat annat också. Som linoljefärg. Men den tog alldeles för lång tid på sig att torka. Den här färgen har precis det hon vill ha; den är matt och snabbtorkande. Går lätt att måla i lager på lager.
– Jag har tålamod för täljandet, men inte för målningen, konstaterar hon.

Framför henne på köksbordet ligger en täljd cigarett. Ett bolmande grått trämoln tränger ut ur mynningen. Förlagan rökte Sara på en väns begravning.

Hon berättar om var nyfikenheten på trä föddes.

Det var när hon gick en kurs för att ta motorsågskort. Hon skulle hjälpa en kompis med att röja marker. Utbildningen hölls av en gammal man som visade sig tala lika mycket om träden som om sågen och sågandet. Saktmodigt och lugnt beskrev han det som är viktigt att se för den som ska fälla stora träd, så att sågen inte hugger sig fast eller stammen faller åt fel håll. Var fibrerna är korta. Var en skada gjort virket vresigt. Varför en stam beter sig som den gör. Och med ens fick hon syn på träden.
– Det var som om han introducerade ett språk för mig, säger Sara Skoglund.

Men det är ett tag sedan hon täljde nu. Efter en flytt har det varit svårt att hitta en bra huggkubbe, den gamla kom inte med i flyttlasset. En period höll hon till på gården till en skola i närheten, där ett träd fällts i perfekt huggkubbehöj. Men efter en lokaltidningsnotis om att någon sett en man med yxa i skogen bredvid skolan, kände hon sig manad att sluta. Sara Skoglund skrattar förtjust. Det löser sig så småningom. Dessutom har hon fått nys om en man i Härryda som har en huggkubbe att sälja.

En av de täljda vännerna, Hanna, har fått nya skor. Saras barn lekte med figuren och det gick vilt till. De förra skorna var blanka finskor, nu har vännen fått byta till sneakers. Sara skiner upp. Så vill hon förhålla sig till skulpturerna. Låta dem flyttas runt, bli lekta med, hamna hemma hos någon annan, kanske rent av förändras.
– De är inte klara bara för att jag täljt och målat färdigt.

Om det är något som hon vill, så är det att kreativiteten ska få plats i vardagen, säger hon. Därför har hon också lärt flera av sina vänner att tälja, det är kul att göra det ihop. Och hon vill inte förpassa slöjdandet till ett visst klockslag eller ett specifikt rum.

Själv jobbar hon gärna på köksgolvet. Då och då har ett verktyg också hängt med in i lokförarhytten, även om både knivlag och täljspån krånglat till det.
– Det blir många konstiga halvtimmar i Alingsås, förklarar hon.
– Och har du många sådana slattar per dag vill du inte bara sitta av dem.

Sara Skoglund berättar om några kollegor. En har gjort en ringbrynja i mellanrummen, någon annan stickar, kanske skriver. För Saras del har det blivit mycket broderi.

Till en början funderade hon över om lönejobb stjäl tid från skapandet. Den ursprungliga planen var ju ändå att bli yrkeskonstnär. Men hon landade i motsatt tanke. Med en lön på kontot behöver hon inte betrakta sitt skapande med värderande blick. Hon behöver heller inte ställa ut, visa upp och sälja. Inte korrumperas, som hon säger. Hon är fri att göra som hon vill.
– Jag är mer intresserad av att ge bort saker än att sälja. Jag vill hellre ha dem i min vardag eller att en vän får ha dem i sin. Nu kan jag hålla på med det här bara för att det är roligt, säger hon och utbrister:
– Jag brinner ju för att få ha kul!

Sedan lusten dog på konsthögskolan i Oslo har Sara Skoglund grunnat över hur hon bäst håller liv i kreativiteten. Och hur hon, i förlängningen, kan se till att ha kul.

Ett steg, har hon kommit fram till, är att omfamna misslyckandet.
– Det känns visserligen tryggt och behagligt att ha kontroll, men det händer inte nödvändigtvis så mycket i det tillståndet.

Hon gör en kort paus.
– Man kan heller inte avgöra vad som är ett misslyckande i realtid. Det kan behövas en annan blick, eller tid som gått, för att avgöra det. Och jag vill komma bort från den där blicken som värderar, som avgör om nåt är fint eller fult, för den dödar, säger hon med eftertryck.
– Om det är något jag vill i livet så är det att ge folk tillåtelse att göra!

Hon drar in knäna under kroppen i kökssoffan och kommer in på härmandet som en kreativ metod. När hon, till exempel, gick på konstnären Nina Bondesons utställning på Göteborgs konsthall i höstas, blev hon sugen på att, på ett besläktat vis, börja måla på möbler.
– Det blir ju något eget ändå. Det går liksom inte att komma ifrån. Men utan att man har behövt kämpa så hårt. Och varför ska allt vara så unikt hela tiden?

Även ur andra perspektiv kan exklusivitet vara något att se upp med.

Hon tar ett enkelt kopierings-papper som exempel. Att använda material som inte har så hög fallhöjd är ibland en genväg, menar hon. Det är lättare att känna sig fri att göra lite vad som helst på ett sladdrigt billighetspapper, än om det ligger ett elegant grängat, tjockt, dyrt och specialinförskaffat finpapper på bordet.

De träämnen som väntar i kylskåpet kommer från en skräpig dunge bakom den lokala sporthallen. Helst tar hon ratat, undanskuffat och överblivet trä. Eller – om man vill! – virke med en historia. Det kan vara spill från träden som kommunen tagit ner på kyrkogården, sly från järnvägens banvall eller kanske något som beskurits från en grannes träd. Gärna nära Sara Skoglunds hemma. Där. Mitt i vardagen.­