Tålamodsväv för en rastlös själ

Rebecka Winther är inte gammal, ändå har hon vävt flamsk i 25 år. Hon arbetar heltid som veterinärsjuksköterska men all annan tid ägnar hon åt den gamla skånska vävteknik som nästan blivit en livsuppgift.

Text Maria Diedrichs
Foto Jesper Klemedsson / Anders Qwarnström
4 april 2012

Det tar lång tid att bli bra på flamskvävning. Riktigt lång tid. Men Rebecka Winther har tiden på sin sida. Hon vävde sin första flamsk när hon bara var fem år. Nu är hon 30 och en av få, om inte den enda, som aktivt väver och håller kurser i flamskvävnad.
– Kan man ha vävning i blodet? Det känns så. Det är ju mamma som har smittat mig med fascination för tekniken. Jag vet inte om det hade gått att stå emot det helt, säger Rebecka Winther.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.
Alla Rebeckas vävar betyder mycket på olika sätt. Första halvan av den här dynan vävde Rebeckas mamma Kerstin och Rebecka avslutade den.

Rebeckas mamma Kerstin Winther var hemslöjdskonsulent med flamskvävnad som sitt specialintresse. Rebecka och hennes ett år äldre syster Sara följde ofta med sin mamma på jobbet.
– Vi var med på mammas kurser sedan vi var riktigt riktigt små. Vi fick prova allt. Alla textila tekniker. Min syster, hon fastnade för yllebroderiet tidigt. Hon höll kurser som 14-åring och är extremt duktig på det. Men flamsken klarar hon inte av.

Kanske måste man ha ett speciellt sinnelag för att väva flamsk. Det är en tidskrävande teknik. Tråd för tråd petas in i varpen med hjälp av en liten pinne. Rebeckas pinne är av metall och så väl använd att garnet plöjt djupa spår i spetsen. Ändå säger Rebecka själv att hon inte är någon tålmodig person.
– Absolut inte! Jag är precis tvärtom. Det måste hända saker hela tiden! Men i vävningen kan jag hitta någon slags lugn. Flamsken för mig är förknippad med så mycket mer än att bara väva.

För tre år sedan blev Kerstin Winther sjuk i cancer. Eftersom Sara är sjuksköterska och Rebecka veterinärsjuksköterska föll det sig naturligt att de själva tog hand om sin mamma in i det sista, hemma på gården i Asmundtorp utanför Landskrona.
– Vi visste att hon inte skulle klara sig. Under det året, innan hon gick bort, vävde jag mycket medan vi tog hand om henne. Eftersom vi alla har ett textilt intresse så blev det så. Mitt i all sorg och skit och allt det tunga så kunde vi hitta någonting att försvinna in i.

Ganska snart efter att Kerstin Winther gick bort började Rebecka själv att lära ut flamskvävning.
– Jag tänker ofta på vilken tålamodsprövande teknik det är när jag håller mina kurser. Deltagarna har ju alltid förväntningar när de börjar men så inser de hur pilligt det är. Man måste verkligen tycka att det är kul annars gör man det bara inte.

Medan kursdeltagarna i flamskvävnad koncentrerar sig och sliter för att lyckas med sina vävar är det helt annorlunda för Rebecka.
– Jag går in i det som någon slags meditation. En chans att tänka mycket. I och med att jag har vävt så länge så behöver jag aldrig koncentrera mig på det. Det sitter i mina händer.

Rebecka har en enda dröm när det gäller flamskväv: att hon ska lyckas inspirera andra att fortsätta väva. Hon tror att vägen dit är att göra flamsken mer synlig och få folk att tänka på hennes dynor som konstobjekt, lika mycket värda att lägga pengar på som en tavla. Och kanske har hon en liten medvind. Hela våren kommer hon att hålla en kurs med sex personer i hennes egen ålder som ska väva både traditionell flamsk och testa att hitta egna uttryck. Dessutom väver hon till utställningen på Nordiska museet och har för första gången tre dynor till försäljning på butiken Svensk Slöjd i Stockholm.
– Jag tycker själv det är rätt fascinerande att tänka på att det på 2000-talet finns någon som sitter och gör det här. Det är väl kanske redan mer än man kan förvänta sig med tanke på allt, säger Rebecka.
– Jag vet att mamma var väldigt ledsen över att det var så litet intresse för flamsk ett tag. Den här tekniken var så oerhört viktig för henne. Hon sa till mig: Håll kurser och försök att få det att leva, och det blev så. Jag vet att jag är i princip den enda i Sverige som håller på och väver och håller kurser så det blir lite extra meningsfullt. Slutar jag så försvinner det.

Flamskvävning

Flamsk är en gobelängvävsteknik så som den utvecklades under allmogetiden i Skåne. Namnet fick den från att den vandrade in från Flandern. Själva tekniken är flera tusen år gammal och finns över hela världen men med olika uttryck. Till Sverige kom gobelängvävstekniken på 1500-talet. Då var det yrkesvävande män som vävde till hov och slott. Senare började kvinnorna i bondesamhällena i Skåne väva och
då utvecklades ett eget uttryck.

Det som skiljer flamsk från annan gobelängväv är estetiken snarare än tekniken. I flamsk är det barnsliga, kantiga former och klara färger som gäller. Motiven hämtas ofta från folktron och från Bibeln.

Man väver från avigan, antingen i vävram eller i stående vävstol. Man fäster inga ändar utan petar in dem tråd för tråd. Man väver inte från kant till kant utan bygger upp motivet till exempel blad för blad.

Det låter tungt. Som ett ansvar eller en plikt som lagts på Rebeckas axlar, snarare än som någonting kreativt och lustfyllt. Men det märks på Rebecka att det inte är så hon känner. När hon pratar om flamskvävning så strålar hela hon.
– Jag har alltid gått min egen väg. Jag har alltid varit stark i mina beslut och gjort vad jag har velat. Mamma visste det. Jag gick ett år mönsterkonstruktion på Tillskärarakademin men det var alldeles för mycket ramar för mig. Jag fick panik. Jag måste ha något friare. Flamsk passar mig. Det är mitt och det är speciellt.
– Mamma var min absolut bästa vän, hon var den bästa människan i hela världen och förlusten av henne var så tung, men vi hade någonting som vi delade och det är väl därför tekniken betyder så mycket för mig. En del av henne lever kvar i mig. Det är nog därför som jag har känt att det här har varit så viktigt. Dels för att jag tycker att det är så fantastiska verk och dels för att jag tänker att om flamsken kan göra det här för mig så kan den kanske göra lika mycket för andra också. Och om ingen är intresserad så slipper de. Jag kommer alltid tycka att det är kul. Jag kommer alltid att göra mitt.

4 april 2012

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!