Tacka täcket!

Det blev som ett gift, säger Malin Artursson om när hon började sy lapptäcken. Idag är garderoberna fulla. Men det finns väl värre saker än att bunkra täcken?

Foto Fredrik Jalhed
27 maj 2020

Det ligger minst tjugo lapptäcken instuvade i skåp och garderober hemma hos Malin Artursson. Hon vet faktiskt inte exakt hur många hon har.
– Men jag tänker att det finns värre saker än att bunkra täcken, säger hon och skrattar.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration
Malin Artursson med ett av sina många täcken. Hon har minst tjugo stycken lagrade hemma.

Några ligger förstås framme eller hänger på väggen i huset som tronar högt uppe på en höjd utanför Hunnebostrand. I soffan pöser kuddar i lappteknik och i arbetsrummet står en fåtölj som Malin klätt i lappar.

Valpen Skutt har ett eget täcke med prickiga kanter, det åttonde i ordningen. Han tuggar sönder dem ett efter ett men matte har inga problem med att förse honom med nya. Ett överkast i blå, bruna och molngrå nyanser breder ut sig över sängen i sovrummet. Det tycks vara en direktöversättning av naturens, för dagen, vårvinterbleka toner. Kvadrater av sliten denim, småblommiga gardiner och rutiga skjortor ger en känsla av milt vårregn som faller över fuktig jord och prasslande fjolårslöv.
– Min lust att sy lapptäcken blommade ut för tio år sedan när jag plötsligt förlorade min mamma. Innan dess gillade jag att läsa, men i sorgen efter henne kunde jag inte längre koncentrera mig utan började sy. Det blev nästan som gift, jag kunde inte sluta. Det lugnade och skingrade tankarna, säger Malin och blickar ut genom fönstret över fält och hagar där stora ekar breder ut sina kronor. Mellan grenverket skymtar havet.
– Jag tycker det är roligt att använda det man har, det är grundidén; gräv där du står, säger Malin och berättar att hon är lyckligt lottad som har en svärmor som älskar gardiner.

– Jag fick temat Marrakech att tolka av en kollega – kryddor, Tusen och en natt, marockanskt kakel, flygande mattor…

– Hon är en klippa när det gäller tygleverans. Och så går jag på loppis, använder min sambos skjortor och en och annan ny godbit när jag inte kan stå emot. Man måste få unna sig något nytt ibland, säger Malin Artursson.

Nere i syrummet är ett täcke i brunt, grönt och beigt på gång. Malin kallar det ros-täcket. Hon blev inspirerad av en duk med rosor på som hon fick.
– Jag fick lust att skapa en stor ros med hjälp av lappar och så började jag sy. Den blir större och större, konstaterar hon och betraktar den enorma virvelliknande kompositionen.

På nära håll ser det ut som en spiral men på avstånd framträder rosens typiska bladformer på ett nästan tredimensionellt sätt. Malin Artursson kan inte direkt förklara hur hon gör eller vilka knep hon använder när hon komponerar sina täcken, men menar att färg är en viktig inspiration.
– Jag vill gärna använda många nyanser av en och samma kulör och bygga ut i olika grader, från ljust till mörkt, från kulörstarkt till svagt, säger hon och fortsätter:
– Men det får gärna vara någon kontrast också. Gör jag ett rött täcke så finns det oftast en liten prick grönt någonstans.

Det blå täcket har en maskinsydd dekorsöm som ser ut som handsömnad.

Till vardags jobbar Malin Artursson som florist och menar att det har tränat hennes öga för färg och form men att det finns flera sätt att ta sig an ett projekt.

Ibland börjar hon helt enkelt med en idé och bygger på allt eftersom. Det kan vara en färgkombination, ett speciellt tyg eller ett mönster som hon bara fortsätter att utveckla. Från ett litet hörn till ett helt täcke. I arbetsrummet har hon en flanellklädd tavla på väggen. På den laborerar hon med lappar och testar kombinationer, geometriska former och färgskalor.
– Tidigare gjorde jag det på golvet men det var ju lite besvärligt.

Malin Artursson använder skärmatta, ett linjerat plastunderlägg och rullkniv – en sån som pizzabagare gör pizzaslicar med – när hon skapar sina rutor och lappar.
– Då kan man skära flera lager tyg på samma gång. Det är väldigt effektivt och roligt.

Till den som förgäves försökt kombinera ihop sina mödosamt utklippta lappar till ett täcke men inte känner att det blir snyggt har hon ett råd:
– Lägg det i en låda och låt det ligga till sig, ett år eller så. Ibland tittar man för mycket på sitt material och då tröttnar man på det.

Om det känns för stort att planera ett helt överkast, går det också att börja i det lilla. Ibland jobbar Malin Artursson med block. De kan bestå av fyra rutor, eller nio, eller sex, som hon syr ihop till en lapp.
– Att skapa block är väldigt roligt. Det är litet och behändigt och man behöver inte ha ett stort projekt i huvudet utan kan koncentrera sig på att få ett fåtal lappar att se snygga ut ihop. Sedan kan man sy ihop blocken med varandra eller med andra lappar.

Täcket är inspirerat av minnesramsan »USA klockan tre«, som står för Kinnekulles bergarter: Urberg, Sandsten, Alunskiffer, Kalksten, Lerskiffer och Trapp. Trapp är ett västgötskt namn på bergarten diabas.

Ett annat sätt att ta vara på spillmaterial och samtidigt skapa liv i ett lapptäcksprojekt är att sy en ram runt varje ruta.
– Du tar en vanlig fyrkant och syr smala remsor runt den. Om du gör så runt alla dina rutor och sedan syr ihop dem, ser det ut som ett galler.

Ett lapptäcke är ju både en bruksvara och ett konsthantverk. Ska man sälja det som bruksvara eller konst? Det går inte att få betalt för tiden man lagt ner. Och ska man sy för att det ska gå snabbt är det inte roligt längre.

Förutom att skära och sy ingår det mycket strykning och pressning när ett lapptäcke blir till. Strykbrädan står precis utanför dörren till arbetsrummet och Malin brukar sy ihop lapparna och direkt gå till strykbrädan och pressa isär sömmarna.
– Det kan bli knöligt där olika lappar möts, så det är bra att pressa noggrant. Egentligen ska man pressa åt ett håll, då håller det bättre. Men då måste man vara konsekvent och pressa alla sömmar åt samma håll. Men eftersom jag inte alltid vet vart det bär hän när jag börjar, pressar jag isär sömmarna. Då passar alla lappar med varandra i slutändan.

Täcket Malin sydde innan hennes mamma gick bort.

Ett annat moment i arbetet är kviltningen – när lappverk, vadd och baksidestyg ska sys ihop. Förr kallades det att sticka och gjordes för hand med de tre lagren tyg uppspända i en stor stickbåge.
– Det är inte mitt favoritmoment. Jag lägger allt krut på kompositionen av täcket. Men vissa kviltare är helt fantastiskt duktiga på det momentet.

Malin Artursson kviltar vissa av sina täcken, andra syr hon bara ihop med en mjuk fleecefilt som baksida och lägger ingen vadd emellan.
– Jag är ganska enkel i utförandet av kviltningen. Man kan ju göra mönster, men jag kör raksömmar. Ibland följer jag lapparnas mönster, ibland inte. Oftast blir det raksöm i rut- eller randmönster och ibland använder jag en lite vågig söm som symaskinen kan göra.

Hon kan inte säga hur lång tid det tar att skapa ett täcke. Det tar den tid det tar. Ofta har hon flera projekt igång samtidigt. Täckena blir till bra isolering i garderoberna skojar hon och berättar att hon är med i Västlapparna, en lokalavdelning i den ideella föreningen Rikstäcket som förenar lapptäcksmakare över hela Sverige.
– Vi syr och skänker täcken till en avdelning för sjuka barn på Näl, länssjukhuset här i Västra Götaland. Det är ett ömsesidigt utbyte. Vi får sy och någon får ett fint täcke.

En del täcken skänker hon också till vänner och familj – »ibland måste man ju rensa hemma« – och någon gång händer det att hon säljer ett.
– Ett lapptäcke är ju både en bruksvara och ett konsthantverk. Ska man sälja det som bruksvara eller konst? Det går inte att få betalt för tiden man lagt ner. Och ska man sy för att det ska gå snabbt är det inte roligt längre.

Så skåpen kommer fortsätta att fyllas på hemma hos Malin Artursson. Hon kan inte låta bli. Täcket som hon sydde när hennes mamma gick bort har hon kvar. Det är enormt. Stort, tungt och sprakande färgglatt breder det ut sig när Malin tar fram det ur garderoben.
– Hon hann att se det. Jag minns att jag ville blanda in en handduk som mamma hade vävt och hon gav sin tillåtelse. Hon tyckte att det var roligt att jag hittat detta med kviltningen. Jag sydde och sydde och det blev större och större och jag kände »hur ska jag göra slut på mina tyger? Jo, jag gör det dubbelsidigt«. Jag har lärt mig mycket sedan dess. Nu ser jag fel och brister på det täcket, men jag kan ju omöjligt göra mig av med det.
– Och som sagt, det finns ju värre saker än att bunkra täcken.

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy