Ta tagelskjortan på

Men det finns fortfarande de som slöjdar. För Bettina Wingolf är tagel en gammal kärlek som består. Materialet bjuder motstånd och vill inte foga sig så lätt. Och hon gillar bångstyrigheten.
– Men det säger väl mer om mig kanske, säger hon och skrattar.

Hon tar emot utanför det röda huset i det lilla samhället Ödsmål utanför Stenungssund strax norr om Göteborg. Trädgården sträcker sig upp mot blåbärsriset och övergår omärkligt i skog. I ett av uthusen står en gammal rostig järnsäng full med förvridna trägrenar, gamla stubbar och mossbelupna rötter, det är Bettinas materiallager för träslöjd.

Vi går in. Inne i verkstaden kommer ljuset uppifrån och väggarna är vitmålade. Här hänger istället hästsvansar på rad. Som skalper.

På bordet ligger vitt, brunt och svart tagelgarn upplindat på trävindor. Det är blankt och sticksigt. Ostyrigt tittar stråna ut lite här och där längs de tvinnade trådarna. Bettina Wingolf har spunnit garnet på en galning, en slags slända för tagelspinning. Av det styva garnet slår hon sedan rep och flätar tyglar.
– Du förstår vilken go känsla att rida barbacka med bara ett par såna här, säger hon förtjust och visar de tjocka flätade tyglarna i svartvitt sicksackmönster. Under många år har hon haft egna hästar.

Tyglarna ligger skönt i handen men bits lite. Med tiden blir de dock släta när de små utstickande stråna slits ner.
– Det är jättegammalt det här att slå rep av tagel, de var väldigt användbara i självhushållet. Repen tål ju vatten och ruttnar inte och användes bland annat till fiskelinor och snaror, berättar Bettina Wingolf.

Att svinga galningen är också en konst.

Blött tagel behöver man bara skaka av så känns det torrt igen. Stråna är ihåliga och vattnet stannar inte kvar i fibern som förblir torr och smidig även när det är blött och kallt ute.

Förr var därför tömmar av tagel uppskattade när man jobbade i skogen om vintern. Blöta rep eller tyglar fryser och blir stela och ohanterliga eller gör vantarna våta och det försvårar för den som arbetar i kyla och snö.
– Man tog ju vad man hade. Hampa var inte så lätt att få tag på och linet ville man ju väva med, men taglet gick ju så att säga rätt utanför dörren.

Nu är det dock tvärtom. Trots att det går omkring 360 000 hästar runt om i Sverige så beställer de flesta som vill jobba med tagel det från Kina. Jordbruksverkets regler runt materialet är för krångliga.
– För femton år sen kunde jag få hela svansar från ett slakteri. Jag brukade åka dit med nybakta bullar och komma hem med svansar i stället, berättar Bettina Wingolf och ler.

Svansarna hon fick var slaktavfall, blodiga med brosket i svansroten kvar.

Men hon har alltid gillat material från djur.
– Eftersom jag har garvat skinn så var det inte konstigt för mig att ta hand om svansarna från slakteriet. Det är ju annars det som är den lite läbbiga delen i det hela.

Jag skrapade bort blod, fett och brosk, tvättade svansen och lät den torka.  Det var ju så jag ville ha det, att stråna sitter kvar i svansroten, de torkar fast i skinnet. Tagel som är löst blir bara ett enda virrvarr.

Hon har sparat svansarna från den tiden och ibland tar hon ett par strån om det är en speciell färg hon behöver till de armband som hon brickväver.
– De röda tonerna är svåra att få tag på i det tagel som går att köpa, men nu måste jag sluta nalla från svansarna, annars blir de för glesa.

Idag köper även Bettina Wingolf kinesiskt tagel. Det levereras i hårt omlindade buntar sorterade efter färg och längd, svart, vitt eller brunt.
– Man har brutit kedjan att ta tillvara på det som man har hemma, runt omkring sig och det tycker jag är synd, säger Bettina.

Hon tar fram galningen och visar hur hon spinner. Den består av två trähandtag som hon täljt till så att de ligger skönt i handen. De är förbundna med en smidd spik med stort huvud och en ögla.
– Först tar jag det tagel som ska spinnas och så busar jag till det. Taglet är ju helt blankt så stråna fäster inte i varandra alls utan bara glider i väg. Jag stökar till dem lite och sedan lägger jag dem här, säger Bettina Wingolf och visar på en bräda där några spikar sticker upp. Tagelhögen ligger rufsigt kring spikarna och Bettina har bundit ett snöre löst runt det hela.

Försiktigt tar hon en nypa tagel mellan fingrarna och drar ut och lägger ihop med garnet på galningen. Sedan svingar hon handtaget så att tråden tvinnas. Det ser enkelt ut men kräver sitt handlag. För nybörjaren händer det lätt att stråna dras i väg ur tagelhögen. Det är inte alls samma känsla som att spinna ull på slända. Ullens fibrer hakar i varandra och ger motstånd när man drar ut och formar dem innan de tvinnas ihop med tråden på sländan. Tagelstråna glider iväg och tappar greppet om varandra och måste stoppas tillbaka in i högen.

Att svinga galningen är också en konst. Man håller den framför sig och snurrar den med en armrörelse som liknar den man gör när man vevar en vev. Det krävs kraft och schvung för att få den att rotera ordentligt och lite koordination så att den inte träffar i magen.

Det är inte så många som spinner tagel längre men materialet i sig är fortfarande aktuellt och efterfrågat. Sannolikt allt mer efterfrågat dessutom, i tider när naturmaterial fått ett uppsving.

Det används till stråkar, madrasser och möbeltyg. Och borstar som görs hantverksmässigt har ofta tagelborst.

Till stråkar ska det helst vara vitt hingsttagel som är längre, kraftigare och mer elastiskt än märrtagel. Att hingstens tagel har en bättre kvalitet anses bero på hur hästarna kissar. Urinen från ett sto hamnar lätt på svansen och tagelstråna blir anfrätta.

Att tagel använts så länge i madrasser – och gör det än idag – har att göra med dess omvittnade förmåga att inte suga åt sig fukt. Tagelmadrasser andas och känns torra mot kroppen. Skadedjur är inte heller intresserade vilket gör att taglet i mycket gamla madrasser fortfarande är intakt och faktiskt går att återanvända.
– Förr tog vi in gamla madrasser, sprättade upp dem och tvättade taglet. Vi återanvände det och gjorde ett nytt madrassöverdrag bara, berättar Ann-Katrin Larsson som driver en verkstad för madrasstillverkning i Stallarholmen.

Men den verksamheten är nedlagd nu. Om några månader går hon i pension och hennes verkstad kommer läggas ner. Hon har hållit på med tagel sedan hon var i femtonårsåldern.
– Jag tycker om att arbeta med tagel säger hon och beskriver hur madrasstagel först tvinnas hårt, hårt sedan kokas och slutligen permanentas med vattenånga. När det rullas upp har det blivit alldeles krulligt. Det ger madrassen spänst och viss mjukhet. Efter tio år är madrassen däremot ihopsjunken och taglet skulle behöva tvättas och krullas igen.

Men det görs inte längre så de flesta av oss som någon gång sovit på en gammal tagelmadrass tror felaktigt att en sådan är lika med stenhårt.

Taglets i vissa sammanhang dåliga rykte har kanske också med tagelskjortan att göra. Med stickiga strån vända mot en bar kropp har tageltygsplagg burits i självplågningssyfte av djupt religiösa personer som velat göra bot eller ta del av Jesus lidande. Och än idag lever uttrycket »att ta tagelskjortan på«, som en bild av martyrskap.

Men tageltyg i sig är det inget fel på, snarare precis tvärt om. Det är närmast outslitligt kan man se i intakta möbeltyger bevarade från 1700-talet.

Så vad ska man säga?

Ett material med många förtjänster och goda egenskaper, men bitvis dåligt rykte. Slitstarkt, vattentåligt och vackert men också styvt, utmanande och bångstyrigt . Eller som Bettina Wingolf säger:
– Tagel är fräckt.