Svärdet & existensen

Han kunde kanske ha beskrivit sådant som en svärdsmed tar fasta på i verkstaden också: klingans form, balanspunkt, rotationströghet och eggvinklar. Kanske kunde han ha pratat om stål.

Men det gör han inte.

Istället blixtrar det till i ögonen.

Svärd, säger Peter Johnsson, handlar om hela vår existens.

Han har satt fram kaffet på köksbordet i 1980-talsvillan hemma i Storvreta, orten som är rikskänd för sina innebandylag och för att Ulf Ekman bodde här ett tag, när Livets ord växte som snabbast. Här finns apotek och blomsteraffär men inget systembolag, för det måste man åka till Uppsala.

Ingenstans avslöjas att det bor en svärdsmed här, dessutom en av ett tjugotal stjärnor i världen vars vapen köps för stora summor av samlare och museum, och som kontaktas när filmjättarna behöver utsökt hantverk att zooma in på under närgångna tagningar. Tonårsbarnen som har studiedag kommer ut och öppnar kylskåpet. Peter Johnsson har just konstaterar att han har ett komplicerat förhållande till svärd. Det handlar ju trots allt om vapen. Men i samma andetag vänder han på myntet.

Att det är knepigt är också själva poängen.
– Svärden som jag gör måste vara kapabla att använda. Man måste känna ändamålsenligheten när man håller i dem. Annars blir det bara tomma föremål, som stora brevknivar. Ett äkta svärd är laddat med ett underliggande allvar. Det manifesterar en konflikt och det ställer saker på sin spets.

Svärdssmide kan låta som ett hantverk för svunna tider, för medeltidslajv och historiefantaster, men för Peter Johnsson har vapnet i högsta grad med samtiden att göra. Det väcker tankar som vi behöver tänka men sällan närmar oss på allvar, menar han.
– Den som håller i ett skarpslipat svärd, fasiken, den får förståelsen för att vi måste vara fullkomligt här och nu. Plötsligt förstår man ända längst in att var och en måste ta ett djupt eget ansvar, att det blir livsfarligt annars. Den inställningen behöver vi mer av i vår tid, inte mindre, säger han och lägger snabbt till att varenda civilisation där metallurgi utvecklats också har tagit fram svärd, att »det verkar vara ett ofrånkomligt föremål, tragiskt nog«.
– Det speglar människans mörka sidor. Skuggan, som Jung skulle sagt.

Genom svärdet kan man få en förståelse för vad det är att vara människa.

Han häller upp kaffe men dricker inte själv eftersom orden kommer så snabbt. »Du får stoppa mig, jag vet att jag kan predika.«
– Svärdet är också en symbol för sånt som vi strävar efter att upprätthålla – som rättvisa, trygghet och försvar. Och allt det som vi är beredda att gå i döden för.

Drar man det till sin ytterlighet betyder det att alla människor borde ha ett svärd, konstaterar han entusiastiskt, samtidigt som han skakar lite på huvudet.
– Det låter galet, jag vet. Det är naturligtvis galet. Men genom svärdet kan man få en förståelse för vad det är att vara människa. Svärdet vittnar om de extrema situationer där vi måste göra vårt yttersta.

Han berättar om en knivmässa i Tyskland för ett par år sedan, då en kvinna stannade till och storögt undrade om svärden var riktiga. Peter frågade om hon ville hålla i ett och de gick bort från det värsta myllret. När hon greppade fästet blev hon plötsligt en annan.
– Det var så häftigt att se. Hur hon växte. Hur hela hennes hållning förändrades och en glöd väcktes. Hon såg ut att ha hittat något i sig själv som hon inte vanligtvis var
i kontakt med – och hon gillade det hon såg. Det var vackert! Det var rysansvärt!

Han ler.
– Hennes make tog ett steg bakåt.

Vid det här laget har han sett det ske åtskilliga gånger. Men metamorfosen är sällan kopplad till aggression, påpekar han bestämt.
–  Det är något inåtvänt. Ett speciellt slags leende. Det är omvälvande att se. Det är väldigt kraftfullt. Det har något med makt att göra, med ja eller nej. Och med nu!

Vi lämnar villan ett tag och tar bilen en kvart bort, till smedjan i ett litet industriområde. Peter Johnsson låser upp till ett mörkt rum fullt med maskiner. Där står lufthammaren, en orubblig koloss i grönmålat gjutjärn och där står ässjan, på nätta stålrörsben. Saker är i vägen, så vi får klättra in. Här har nyligen stökats runt för att skapa plats för filminspelning. Peter Johnsson har under ett par månader formgivit och smitt två svärd till en av de stora streamingjättarnas nya seriesatsningar och snart kommer också han själv att figurera på film eftersom filmbolaget gör »behind the scenes«-material. Serien väntas få fans och de kommer vilja veta hur alla delar av berättelsen kommit till.
– Ett av de stora produktionsbolagen äger min själ, skrattar han. Tystnadskontrakt är signerat, han får inte avslöja vilken serie det handlar om. Men svärden som han formgivit och tillverkat spelar en framträdande roll i storyn och han har gjort dem med samma djupa allvar som om han skapat en replika av ett 800-talssvärd.

I Peter Johnssons liv har berättelserna och svärden alltid varit tätt sammanslingrade.
– Boken och svärdet, säger han själv.

Redan som barn förlorade han sig i myter, sagor och mytologier – om hur människan fördrevs från paradiset med ljungande svärd och hur himmel och jord växte fram där drakgudinnan Tiamat dräptes, i gammal mesopotamisk mytologi.

Till den utställning som han precis hann öppna i New York månaden innan pandemin stängde världen, hade han skapat skarpslipade svärd till antikens gudinnor.

Sitt första svärd kallhamrade han redan som åttaåring av svetstråd på ett litet städ hemma i garaget i Uppsala. Med tiden tog han en omväg via Konstfack för att utbilda sig till barnboksillustratör innan han efter ett par år i yrket insåg att han måste ge smidet en seriös chans. Det blev fyra år på Stenebyskolan, som medan han var där övergick till universitetsutbildning. Som exjobb gjorde han en replika av Svante Nilsson Stures 1500-talssvärd.
– Sen var broarna brända och ingen återvändo fanns, konstaterar han och drar igång den gamla Bechêr-hammaren från tidigt 1950-tal. Den drivs av en rem och har en pedal till att styra slagen. Ett rytande dunkande fyller rummet. Tje-tje-tje.
– Det där låter inte bra, säger Peter Johnsson och lägger handen mot odjurets sida.

– Den är i stort behov av omsorg och kärlek.

Han visar runt i den sotsvärtade lokalen. Ässjan är inte en härd med stenkol, utan en liten fyrkantig gasoldriven låda med en decimeterstor öppning där han stoppar in de svärdsdelar som behöver glödgas inför smidet. Han pekar ut ett par härdugnar som står längs väggen, de programmeras till rätt temperatur.

Sannolikt är det det här som de flesta förknippar med smedyrket, säger han. Svärta, hetta, och skrällande tunga slag. Action, ljud och svett.
– Men i mitt fall utgör det en rätt liten del av vad jag gör på jobbet.

Han slår av det dundrande gjutjärnsmonstret.
– Jag är noga med att säga att jag är svärdsmed. Jag kan en väldigt speciell form av smide, som snarare handlar om att med precision sträcka ut och smida tunna dimensioner i stål, än att forma järn. Jag är högst medveten om att jag inte är konstsmed eller låssmed eller… den kunskapen kommer jag inte i närheten av. Mina erfarenheter är andra. Det kan handla om slipning, om saker som har med härdning att göra eller en klingas balans.

Han föreslår att vi åker tillbaka till verkstaden hemma i det ombyggda villagaraget. Det är trots allt där som huvuddelen av hans arbete äger rum. Skissande, filning, putsning, montering. Allt silver-, guld-, trä- och läderarbete som är kopplat både till fästen och svärdskidor.

Han återknyter till den gängse bilden av hur en smed jobbar, som är rätt fjärran från hans dagar på jobbet.
– Om jag smider en timme så slipar jag i åtta.

Den innersta delen av verkstaden ser ut som ett kontor. Väggarna är vita, bokhyllan välfylld, ritningar ligger hoprullade i en arkivbyrå och datorn står på. Längs långväggarna löper arbetsbänkar.

De enda svärd som ligger framme är ett par som han formgivit för en firma i USA. De har gett honom en stadig liten inkomst i många år nu, eftersom han har royalty och vid det här laget har ritat runt hundra modeller. Svärdet är förvånande lätt och flyger upp i luften trots att klingan nästan är en meter. Peter Johnsson nickar åt överraskningen. Den bild som folk i allmänhet har av svärd är ofta formad i Hollywood.
– Det är mycket kling och klang och skrap. Om det är vikingar som ska gestaltas, till exempel, ser svärden ofta väldigt tunga ut. Men egentligen vägde de ungefär som ett mjölkpaket och några hamburgare. För att använda dem krävs inte främst muskelstyrka, snarare smidighet, uthållighet och kyla. De är gjorda för hugg och stötar snarare än fäktning.

Han suckar lite och påpekar att de sätt som svärd används i berättelser och film ofta mest förstärker klichéartade bilder av kulturer och epoker.
– I fightkoreografier får de ofta illustrera Kraften. Då klyver ett vikingasvärd en ekdörr, det är ett himla bankande och stånkande. Men om filmen istället handlar om det gamla Japan, är vapnen förfinade och esoteriska… det är lite tröttande.

Han stänger ofta av när det uppstår slagsmål i rutan. Han kan lite för mycket och stör sig på hur aluminium- och gummivapen får fungera som rekvisita, »hur man missar hela poängen«. Själv är han noga med att göra balanserade svärd också när han arbetar för film. Utan att vara skarpslipade ska de vara så nära äkta vara som möjligt.
– Jag tror att det ger skådespelarna en djupare identifikation, samma slags upplevelse som när en vanlig människa på en knivmässa får hålla i ett svärd. Makten och möjligheten och potentialen i både en själv och föremålet måste kännas och synas.

Han rullar ut en av de ritningar som han gjorde till sin senaste utställning, den i New York. Utöver tydliga konturer av ett svärd präglas bladen av geometriska former som mäter upp klingans längd och svärdets fäste. Det är olika stora cirklar, halvmånar och stjärnor. Sedan 2010 arbetar han med en hypotes som handlar om hur svärd formgivits sedan Karl den stores tid, på 800-talet. Passare spelar en viktig roll.
– I konsthistorien är det en självklarhet att den tidens intresse för geometri tog sig uttryck i olika konstformer. Ändå har ingen funderat över hur de tankarna påverkade svärdens utformning. Det tror jag nämligen att de gjorde. För just runt 800-talet förändrades svärdens form, säger han och beskriver ett smide och svärdsskapande som ofta utfördes på eller kring kloster av skickliga specialister som sannolikt var marinerade i samma tankegods som präglade konst, arkitektur, litteratur, musik och filosofi.

Peter Johnsson har dokumenterat svärd runt om i världen sedan mitten av 1980-talet och har slagits av hur proportionerna verkar förhålla sig till varandra på ett precist sätt, nästan som om de gjorts efter ett recept.
– Det antyder ett system, säger han och lyfter bort en biskopskräkla i vardande, en fysisk skiss som står lutad mot en bänk. Tillsammans med konstsmeden Silas Engström har han fått i uppdrag att göra en till Uppsalas nya biskop, Karin Johannesson. Kanske är det överraskande, men också här kommer svärdskunskaper till användning.

– Kräklan måste få en bra dynamisk balans, med aktionspunkten i greppet och rotationspunkten i nedre spetsen. Då kommer hon få en bra kontroll över den, förklarar Peter Johnsson och påpekar att även herdestavens användningsområden, kräklan symboliserar ju en sådan, har en del gemensamt med svärdet. Dels ska den fungera som vandringsstav och hålla samman flocken, dels är den ett vapen att använda mot rovdjur.

– Det råkade bli just svärd för mig, men de tillverkningsidéer som jag lutar mig mot skulle ju egentligen kunna användas till att bygga en luta eller fiol också. Ja, eller en kräkla. Även mitt arbete har med hantverkskunskap, långa traditioner och estetiska preferenser att göra, säger han. För även om han uppskattar alla de existentiella tankar som föds i samröre med svärd, »arbetet vore meningslöst utan de kopplingarna«, är själva görandet lika centralt. Det handgripliga skapandet.

– Och som med allt skapande, blir man aldrig färdig. Idén finns alltid kvar att sträva efter, säger han och lägger till att just det kan vara lite problematiskt vad gäller svärd, eftersom de ofta ska representera perfektion.

– Det är en hopplös sak att förhålla sig till. Dessutom är det destruktivt, eftersom strävan efter perfektion ofta är det godas fiende, något som även gäller för skapande verksamhet. Om man petar och gnetar för länge, kan man slå sönder det man håller på med.

Själv letar han efter laddningen, den som kan uppstå när man ställs inför svärdets ändamålsenlighet. När man känner det underliggande allvaret.
– Samma laddning som också kan finnas i en handgjord skål, en stol, en spegel. Det är när föremålen når sitt syfte som de sjunger, säger Peter Johnsson.

– För mig är svärdet vägen till sången! ­