Det växer material till kompresser på svenska marker. Kanske kan det vara svårt att tro framför en fridfull mosse. Men en svampigt sugande myr är full av mossa som använts till sårvård:
Vitmossan var viktig för krigsindustrin i Europa under första världskriget. Vid krigsslutet 1918 fanns fabriker för produktion av blodsugande vitmossekompresser i både Storbritannien, Tyskland, Kanada och USA. Principen var enkel; mossan stoppades in i ett fack av bomullstyg. Det sägs att britterna under pågående krig förbrukade runt en miljon mossförband varje månad.
Supermossan
Antiseptisk, sugande, isolerande. Under första världskriget byggdes en hel sjukvårdsindustri upp kring vitmossan. Idag täcker växten sju procent av Sveriges yta, ändå är dess handfasta historia så gott som glömd.
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
Det finns ungefär 300 vitmossearter i världen och ett drygt fyrtiotal i Sverige. Faktum är att vitmossa täcker hela sju procent av Sveriges yta.
– De är landbackens korallrev, säger Sebastian Sundberg, som är vitmosseexpert och växtekolog på SLU Artdatabanken i Uppsala. Han beskriver hur det runt – och i – vitmossan uppstår som en egen mikrovärld.
Vitmossan gör dessutom sin omgivning sur, blöt, närings- och syrefattig. Det leder till en miljö som få andra organismer uthärdar i. Kanske, menar Sebastian Sundberg, spelar det sura och näringsfattiga roll för mossans förmåga att bromsa bakterietillväxt. Vitmossan har nämligen antiseptiska egenskaper, även om bakgrunden till dem inte är särskilt väl beforskade.
– Många saker inverkar sannolikt. Till exempel att vitmossan innehåller en pektinliknande polymer som hämmar bakterietillväxt, säger Sebastian Sundberg.
Den som blir sugen på deodorant under skogsturen, kan alltså prova att gnida sig med vitmossa under armarna och därmed eventuellt försvåra tillväxten av illaluktande bakterier.
En mer beforskad superegenskap, bra i kompressammanhang, är mossans absorberande förmåga. Torr vitmossa suger som en tvättsvamp. Och snabbt går det. 20 gånger så mycket vatten som sin egen torrvikt drar den i sig i ett huj.
– Det beror på att större delen av vitmossans volym består av tomma celler vars enda uppgift är att hålla vatten, förklarar Sebastian Sundberg och lägger till att blad och grenar dessutom har kapillära krafter. Det gör att mossan också är lysande på att fördela vätska över en lite större yta, en egenskap passande för kompresser. Bomullstyg har både sämre uppsugnings- och fördelningsegenskaper.
Sett till sjukvård i stort, kom fram till slutet av 1800-talet de allra flesta mediciner från skog och mark. Aktiva substanser utvanns ur torkade växter genom urlakningar och dekokter. Ibland handlade valet av växter emellertid mer om tro och förhoppning än beprövad erfarenhet. Signaturläran var länge stark. Det var övertygelsen om att gud genom färg och form på växter har gett fingervisningar om vilken slags sjuka en viss art lämpligen används till att kurera. Lika botar lika-tanken. Inte så verksam alla gånger.
Ta blåsippan till exempel. Bladen ansågs länge påminna om en lever, och menades därför gå att använda mot gall- och leversjukdomar. Samma riktningsangivelse finns i blommans vetenskapliga namn, idag Hepatica nobilis, där det första ledet härrör från det latinska ordet för just lever. Eller ta formen på bruna bönor, misstänkt lika en njure, och bra mot njursjukdomar ansågs det. Att valnöten ser ut som en hjärna talade också sitt tydliga språk, liksom citronmelissens hjärtformade blad, som gjorda för att mota hjärtåkommor i grind. Trodde man alltså.
Mossiga missförstånd
Idag tror många att vitmossa är detsamma som kuddlikt växande, gulgrå fönsterlav – trots att vitmossan är en växt medan laven är en svamp- och algorganism. Förvirringen illustreras bra av de påsar märkta vitmossa som dyker upp i affärer före jul, med ett innehåll av fönsterlav tänkt till adventsljusstakar. Men inte ens till det yttre liknar mossan och fönsterlaven varandra. Vitmossa är grön, ibland röd eller brun.
Ett annat välkänt klavertramp görs i filmen om Ronja Rövardotter. I boken utbrister Ronja: »Skynda dej! Hämta vitmossan, annars mister hon allt blod!«, det är när en häst har rivits blodig av björnen. I filmatiseringen får den stackars hästen istället krispig fönsterlav i såren. Aj – och dålig research.
Vitmossan däremot användes, såvitt man vet idag, aldrig som medicin. Men under första världskrigets kristider kom den ändå till användning på åtskilliga sätt. Sårade tyska soldater fick vila skadade kroppsdelar mot kuddar av vitmossa. Eftersom växten värmeisolerar bra, fodrades lådor med mossa där man kunde stoppa ner det man ville hålla nedkylt. Den sägs även ha vävts samman med ullgarn till ett i kristid billigt tyg.
Hos nordligt boende urfolk användes mossan emellertid långt tidigare än så. Länge fungerade den som blöjmaterial till spädbarn och som mjuk fyllning i vaggor. Numera nyttjas vitmossan – vars ursprung genom fossiler gått att följa hela 450 miljoner år tillbaka i tiden – inte minst av florister. Den håller växter fräscha under transporter och används till att bädda in och torka alltför fuktiga orkidérötter. I vildmarkssammanhang lyfts mossan ibland också fram som vattenrenande.
– Den kan funka som ett filter och absorbera vissa ämnen, kan man säga, säger Sebastian Sundberg, som ändå tycker att det är ett knep att mest ta till i brist på annat.
– För även om det nog är ett av de bästa naturliga filter man kan hitta, klår det inte dagens syntetiska filter.