Sultanen av alla instrument

– Du kan aldrig göra ett bra instrument av dåligt trä. Men du kan göra ett dåligt instrument av bra trä, säger han med ett leende.

Han drar med handen över ett instrument med mjukt päronformad baksida. Det är en oud, det kanske viktigaste och mest älskade instrumentet i den arabiska musiktraditionen, men dess historia är ändå höljd i dunkel. Kanske härrör instrumentet från Egypten, där vaser och kärl med avbildade stränginstrument grävts upp av arkeologer. Eller så spelades den först av allt i antikens Persien, dagens Afghanistan för att vara exakt – eller i Mesopotamien, nutida Irak, varifrån många av dagens bästa oudmusiker kommer.

Alla araber vet att ouden är gitarrens fader!

Oavsett vilket så tog den vägen över den arabiska halvön, östra Medelhavet, Nordafrika och till slut Andalusien i södra Spanien, varifrån den spreds i Europa.

– Där blev »al-oud« till lutan och i förlängningen till gitarren. Alla araber vet att ouden är gitarrens fader! Ghadban har ett leende på läpparna.

Idag, många århundraden senare, har instrumentet kvar sin plats på den arabiska musikens tron. En artikel på väggen i Ghadbans tambur utnämner den till »sultanen av alla instrument«. Bredvid hänger inramade diplom och klipp från tidningar, med porträtt av Ghadban i olika åldrar. Han är hängiven musiker och har spelat sedan ungdomen. Men främst av allt är han en av få instrumentmakare i Libanon som bygger oud.

– Jag har kanske gjort 1400 instrument sedan jag började som 18-åring. Och inget låter likadant som de tidigare, säger han.

Ghadban, som nu är i sjuttioårsåldern och precis pensionerats från sitt arbete som filosofilärare, går ut till förrådet utanför verkstaden för att hämta en flaska hemgjort vin. Han häller upp ett glas och stegar runt bland instrumenten. Minst tjugo av dem hänger på väggarna, de flesta utan strängar, hals och dekor.

Men det är i träet som rösten sitter, berättar han. Det är när träbitarna väljs ut, böjs med vatten och eld och sätts ihop, som klangen vaknar.

– Du måste vara noggrann när du sätter samman träet. Varje träslag ger sitt eget sound, säger Ghadban.

En del av speldonen på väggen är gjorda av ett och samma träslag, andra av en blandning. Att använda olika träslag är en gammal metod för att ge ett djupare och bättre ljud. Den berömda instrumentmakaren från 1800-talets Bagdad, Hanna Hajji Al-Awwad, sägs ha använt 18 325 olika bitar för en enda oud.

– Jag använder ek, mahogny, citronträ, indiskt rosenträ och teak från Burma. Och så valnöt, det är vanligast, säger Ghadban.

Virket köper han från utlandet – även cederträet, Libanons nationalsymbol, eftersom de lokala cedrarna både är skyddade och innehåller för mycket kåda. Han lagrar träet länge, minst sju men ofta upp till tretton år, för att det ska bli tillräckligt torrt.

– Men Ras Baalbek är en perfekt plats för oudtillverkning. Klimatet här är torrt, det hindrar instrumenten från att spricka och förlora sin klang, säger Ghadban.

Det här är Pythagoras arv till oss, det är ren matematik.

I den lilla staden, ett stenkast från den syriska gränsen, bodde en gång ett ansenligt antal oudmakare. Men de har flyttat eller pensionerats, utan att föra hantverket vidare. Nu är bara Ghadban kvar, tillsammans med en instrumentmakare i Beirut och en i kuststaden Jounieh. Men på andra håll i regionen finns fler. Kairos marknadsområde har en hel gata dedikerad till instrumentet; Syrien och Turkiet är båda hem åt många skickliga hantverkare.

De mest namnkunniga oudmakarna genom historien är annars bröderna Nahat från Damaskus, som verkade in på förra seklets mitt. Familjen, vars namn betyder skulptör på arabiska, dekorerade sina instrument med handtäljda motiv och intarsia.

Ghadban utsmyckar sina instrument på likartat sätt. Han drar ut en låda i sin arbetsbänk och plockar fram stjärnor, diamanter och sicksackmönster. Han gör dem av trä, ben – och ibland skimrande pärlemor.

– Det här är Pythagoras arv till oss, det är ren matematik, säger han och plockar upp några av de miniatyrlika dekorationerna.

Tekniken hör onekligen hemma i räknekonstens värld. Den går ut på långa stickor av perfekt tillskuret trä, ben eller pärlemor läggs tätt tillsammans som i en bukett och limmas ihop. Sedan kapas buntarna på tvärs i tunna bitar och där, i snittytan, uppstår det eftersökta mönstret.

Samma typ av dekor används i en rad olika trähantverk i Mellanöstern. Backgammonspel och askar dekoreras med blommor och fleruddiga figurer, bord och pallar med geometriska mönster. Ett av de vanligaste motiven är stjärnor i olika storlekar och former.

Stjärnan återfinns inom såväl konst som arkitektur, men också andra himlakroppar är vanliga, som månen i dess olika skepnader. Konsthistorikern Hala Auji från Beirut menar att ursprunget ligger långt tillbaka i tiden, före islam.

– Användningen av geometri kommer från ett intresse för himlakropparna, i en tid när astrologi sågs som vetenskap och kunskapskälla, säger hon.

Ta stjärnan igen. Den hade långt före islam en lyckobringande innebörd inom hinduismen.

Även om vi idag ofta talar om en specifik islamisk konsttradition där geometriska mönster står i centrum menar Auji att det är en efterkonstruktion.

– Det är en idé som kommer från Europa, att det finns något speciellt »islamiskt«. I själva verket kom de här geometriska mönstren, som stjärnorna, från många håll. Och från ett allmänmänskligt intresse för himlen och astrologi.

– Ta stjärnan igen. Den hade långt före islam en lyckobringande innebörd inom hinduismen.

Flera av Ghadbans instrument är mönstrade, men inte alla. Många har snarare ett minimalistiskt uttryck, med det omsorgsfullt valda träet som främsta dekor. Innan han släpper dem ifrån sig, ger han instrumenten ett namn, ofta inspirerat av köparen.

– Den här kallar jag »Själens eko«, en annan »Leila wa Allah« efter en klassisk marockansk sång. Det var beställaren, en litteraturprofessor från Bulgarien, som önskade det, säger han.

Kunderna kommer från världens alla hörn, från Nordafrika till Latinamerika och USA. Inte sällan reser de till Ras Baalbek för att hämta sitt instrument – och stannar några dagar hos Ghadban, äter långa middagar och spelar musik.

Ghadban plockar fram ett av instrumenten som han behållit, en enkel oud med pärlemor runt ljudhålet och börjar spela en melodi från den legendariska egyptiska divan Um Kulthum, känd för sina maratonlånga framträdanden. Oud har spelats av många framstående arabiska musiker genom tiderna: Libanons Marcel Khalife, Iraks Munir Bashir och Egyptens Farid El Atrache.

Men instrumentet har också intresserat arabiska vetenskapsmän som studerat dess utformning, den har spelats på slagfält, och på 1000-talet prisades instrumentet av Bagdad-juristen Miwardi för sin förmåga att bota olika sjukdomar.

– Också arabiska filosofer har varit intresserade av ouden. De har sett den som ett fulländat instrument. Tonerna berättar om hur allt hänger samman, säger Ghadban och fortsätter att plocka på strängarna.