Striden om stekpannan

En kock, ett ägg och en stekpanna. Mer behövdes inte för att väcka trollen på internet. Elin Unnes berättar historien som ledde henne rakt in i Therese Engdahls smedja.

Text Elin Unnes
Foto Fredrik Jalhed
9 oktober 2019

I mars 2018 exploderade internet helt oväntat. Det är inte så konstigt i sig – internet är i stort sett designat för att explodera. Det oväntade var ämnet: en näpen, handsmidd stekpanna vid namn Alice’s Egg Spoon.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

Alice i stekpannans titel är en verklig person: Alice Waters, som driver den legendariska restaurangen Chez Panisse i Kalifornien. Hon är den amerikanska urmodern till alla de där restaurangerna som serverar naturvin och biodynamiska grönsaker. Men trots att hon är en superstjärna har hon aldrig tjänat pengar på sitt namn genom att sätta det på köksredskap eller andra produkter. Förrän nu.

Jag måste steka Ägget till dig. Det kommer att ta några minuter. Jag behöver göra upp eld först.

Waters dotter, Fanny Singer, driver webbutiken Permanent Collection och det var där som Alice’s Egg Spoon dök upp – en replika av en liten stekpanna som hänger i Alice Waters eget kök. Och i samma sekund som pannan började säljas reagerade internet på två diametralt motsatta sätt: med djupt förakt kontra maniskt habegär.

Men det här är inte första gången som Waters stekpanna är i, eh, hetluften. Redan 2009 rasade en vild stekpannedebatt. För att förstå bakgrunden till de starka känslorna måste vi börja från början.

Boken The Magic of Fire av William Rubel kom ut 2004. I den går Rubel igenom olika tekniker för den som vill laga mat över öppen eld. Ett recept beskriver hur man steker ett ägg i en fransk äggpanna, och bredvid texten är Rubels egen äggpanna avbildad. Alice Waters läste The Magic of Fire, kastade en blick på Rubels äggpanna och beställde sedan en egen panna från en lokal smed.

Och det hade väl inte behövt vara så mycket mer med det. Om det inte varit för den där intervjun i tv-programmet 60 Minutes, under vilken Waters steker ett ägg. Och sen en gång till, åt en reporter från New York Times. Reportern beskriver hur Waters tittar pillemariskt på honom och säger »Jag måste steka Ägget till dig. Det kommer att ta några minuter. Jag behöver göra upp eld först.« Hon tänder i eldstaden, balanserar den långskaftade äggpannan på kolbädden, skvätter rejält med olja i pannan och knäcker i ett enda ägg. Det är allt som får plats. Till ägget serverar hon skivad, kolrostad brioche. Reaktionerna var starka och hatiska. Waters beskrevs som värsta sortens snobb, en slow food-terrorist. Anthony Bourdain ska ha kallat henne för »Pol Pot klädd i muumuu-klänning«.

Anthony Bourdain har sen dess medgivit att de hätska reaktionerna kan ha påverkats av att Waters är kvinna. Det är ingen som får dåndimpen om danska superstjärnkocken René Redzepi serverar ägg kokt vid 63 grader, trots att det är ett betydligt snobbigare och mer avancerat sätt att tillaga ett ägg på.

Men när äggpannan bjöds ut till försäljning – tillverkad av den kaliforniska smeden Shawn Lovell – blossade känslorna upp igen.

Medan allt det här utspelade sig satt jag som trollbunden, inte bara av den vackra lilla pannan utan även av den uppenbara symboliken. Här har vi en kvinna – på gränsen till gullig dam – som lagar mat. Så långt, allt väl. Men den här tanten vägrar laga mat på kvinnors sätt: utan lön eller status. Istället gör hon det på mäns vis: avancerat, inför publik. Och inte nog med det, hon gör upp eld! Och vad sticker hon in i elden? En gjutjärnspanna! Järn, ett material kopplat till planeten mars och den manliga krigsguden. Över elden, i den manliga krigspannan, steker hon sen… ett ägg. Det är så många lager på lager av motstridig, vanvördig symbolik att det inte är konstigt att internet exploderade. Hela scenen är som ett grekiskt drama i miniformat.

En sak visste jag med säkerhet: jag måste ha en äggpanna.

Första steget var att höra av sig till William Rubel, författaren till The Magic of Fire. Rubel är en ytterst artig amerikansk herre som förklarade att hans panna är en unik fransk antikvitet från 1700-talet. »Det är en elegant äggpanna – inte alls prosaisk – tillverkad till någon inom societeten. Den har förtjusande dekorationer,« berättade Rubel i ett mail. Han tror att hans panna designades för ett gåsägg och att den förmodligen var en present till en person som älskade att sitta framför brasan och äta stekt ägg. Han äger flera liknande verktyg, bland annat en gaffel för vaktelgrillning, »De avancerade utsmyckningarna antyder att verktygen använts i en förfinad miljö, snarare än i ett arbetskök«.

Den enda begagnade panna som finns tillhör alltså redan William Rubel. Men att bara beställa en panna på internet kändes fel. Jag ville ju vara Alice Waters. Alltså behövde jag också hitta en lokal och – för symbolikens skull – kvinnlig smed.

Svaret blev Therese Engdahl, en av Sveriges främsta konstsmidesmästare. Hon kommer från en konsthantverkarfamilj och har pluggat på Stenebyskolan i Dals Långed, men den riktiga utbildningen fick hon som lärling hos sin pappa. Numera driver hon smedja vid Kinnekulle, tillsammans med sin man Niclas, och är känd bland annat för att hon smidde sin egen bröllopsklänning. När jag ringer och förklarar situationen tycker Therese inte alls att jag är knäpp. Tvärtom.

Istället berättar hon historien om Afrodite som gifte sig med Hefaistos, en av smideskonstens gudar. Jag ser bilden framför mig: Afrodite, kärlekens, fruktbarhetens och kvinnlighetens gudinna, född ur havets skum, tätt hopslingrad med en smed, osande av eld, järn och krig.

I flera månader sitter jag på händerna för att inte störa Therese i arbetet. Men så, en dag i slutet av sommaren, kommer ett MMS.

Therese berättar att en annan av järnets associationer är magi.
– Smidbart järn finns ju inte naturligt, du måste framställa det. Smederna som bearbetade järnet med elden, som också anses mycket magisk, blev ju nästan som trollkarlar. I de gamla berättelserna framställs smeder ofta som enorma kraftpaket: Karismatiska, upphöjda, magiska, säger hon.

Jag frågar om hon själv är byggd som en forntida bodybuilder, men för Therese handlar det mer om teknik än om råstyrka.
– Ju längre man håller på, desto bättre blir tekniken. Man kan slå färre gånger och uträtta mer på kortare tid.

Och hon lovar mig en äggpanna. Jag visar inte Alice’s Egg Spoon, utan berättar bara om scenen. Ensam, framför elden, med ett ägg. »Öppen eld,« frågar Therese, »eller en järnspis där du tagit bort ringarna?« Öppen eld svarar jag. »Då kommer du behöva ett trebent ställ också. Så där, nu fick du ännu mer symbolik.« Sen lägger vi på.

I flera månader sitter jag på händerna för att inte störa Therese i arbetet. Men så, en dag i slutet av sommaren, kommer ett MMS. Det är en näpen men kraftfull panna, och runt handtaget slingrar sig en orm. Jag ringer upp och säger att pannan är en dröm och att jag älskar ormen.
– Den har flera funktioner, svarar Therese.
– Ormen skyddar ju mot onda andar. Och så kan du öppna en öl med den.

Ormen finns med i allt hon gör.
– Många tycker att det är en ond figur, men det stämmer inte. Ormen försvarar sig bara, som alla andra djur. Det är ett helande djur som används som symbol inom läkekonsten. Det dåliga ryktet kommer ju framför allt från paradiset. Men för mig handlar den berättelsen mer om människans oförmåga att ta konsekvenserna av sitt handlande. Ormen fick skulden för att vi inte kunde hantera kunskap.

Pannan är gjord på traditionellt sätt, med slägga, städ och eld. Det långa handtaget är i trä, färgat med ockra, äggult. I köket tar man av det, så det blir en vanlig stekpanna. Ute i skogen tar man vilken pinne som helst. »Eller vandringsstaven«, föreslår Therese.
– Jag gick verkligen igång på det du nämnde för mig, om en person som sitter ensam framför elden och steker ett ägg och filosoferar. Folk är så rädda för ensamhet, det är som en hysteri. Flest vänner vinner? Jag tror inte på det. Vald ensamhet är ju bara… vila. Jag tror att mycket hjärntrötthet skulle botas om vi bara satte oss ner ensamma vid elden. Så jag har bestämt mig för att börja ta beställningar på pannan. Det är en antistresspanna.

Och så går pannan nu in i nästa fas, som esoteriskt helande redskap. Det sista Therese och jag bestämmer är att vi ska samla recept till pannan: en handfull rätter perfekta för en, eller absolut högst två, personer.

Under hösten kan du se Therese Engdahl som en av domarna i Sveriges Televisions »Mästerskaparna«. Hon ställer också ut på Bladhska Galleriet i Skara 23 november till 8 december. Utställningen heter Järnkraft.

9 oktober 2019

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!