Efter femton år av tovning säger Ane Svenheden att hon bara är i början.
Längs väggarna i den långsträckta källaren under jugendvillan på Ekerö utanför Stockholm hänger jättebilder av ull, flera kvadratmeter stora hopfiltade flak. Mjuka färgfält. Ljus och mörker. Hon brukar samla intryck utomhus, säger hon, ta med sig kameran och gå längs åkerkanten, suga i sig färgen i den tunga, nyplöjda jorden eller solkatterna mellan grenarna i skogen.
– Jo, säger hon. Jag är upptagen av bilden. Av det som man inte riktigt kan sätta ord eller ta på. En stämning.
På ett bord mitt i rummet ligger kardflor i olika nyanser. Dovt rött, olika bruna, något grönt. Det är fluffiga högar med ull, både från helsingefår, leicester och finullsfår, fibrer som är kända för att ge slitstarkt och glansigt resultat vid tovning. Ytterlighetsraser, som köttfåret texel till exempel, hör inte hemma här. Den ullen filtar sig inte alls.
– Materialet är precis lika viktigt som bilden!
En period strävade jag efter att det skulle bli väldigt rakt. Men så tänkte jag att det är ju ull jag håller på med. Då ville jag hellre bejaka det.
Men kombinationen av bildkonst och ull är underligt nog inte helt okontroversiell. Ane Svenheden drar några flygande lätta tussar ur kardfloret och konstaterar att tovning är en belastad teknik utanför den innersta kretsen, kanske delvis för att grundkunskaperna är enkla att ta till sig. Pyssel, hävdar många med autopiloten påslagen, en förutfattad mening som komplicerar tillvaron för yrkesverksamma. Osäkerheten märker hon inte minst av i konstvärlden. Där flackar blickar ofta besvärat inför tal om teknik och material.
– En del blir nästan arga när jag ställer ut. De frågar vad man ska ha det till. Är det en matta eller är det en bild?
Som om ull inte kunde generera bilder.
Och som om man helst ska avkräva ullen en praktisk nytta.
Själv talar Ane Svenheden hellre om de associationer som materialet väcker, av värme, omvårdnad och omhändertagande, kopplingar som hon får med sig på köpet in i sina bilder, tänker hon. Hon låter glad och entusiastisk. På utställningar, lägger hon till, finns det knappt en besökare som inte vill röra, inte vill känna. Det är något visst, just med materialet.
Men kanske beror reaktionerna också på att hennes stora tovade motiv inte är på pricken vinkelräta och platt utslätade, som vi vant oss vid att bilder tänkta för väggar ofta är. Någon buktar lite, någon är vagt vågig.
– Det har varit en process för mig. En period strävade jag efter att det skulle bli väldigt rakt. Men så tänkte jag att det är ju ull jag håller på med. Då ville jag hellre bejaka det. Annars får jag väl måla på duk. Det kändes plötsligt viktigt att inte låtsas att det är något annat än det är.
Det börjar surra när luftvärmepumpen slår på. Om vintrarna kan det närma sig nollgradersstrecket här nere. Då jobbar hon med dubbla yllebyxor och mössa. Och i det kakelklädda arbetsbord som hon ritat och låtit bygga har hon dragit in värmeslingor, för att ljummet vatten ska förbli ljummet under filtningsprocessen och för att fingrarna inte ska domna bort. Men att jobba uppe vid köksbordet som hon gjorde till en början fungerade inte längre. »Det blev blött«, sammanfattar hon med ett stort leende, »det gick inte ihop med resten av familjen«. Kakelbordet har ett avloppshål på mitten, där vatten kan rinna ut.
Egentligen var det en tillfällighet att hon upptäckte tovningen. Tanken var att arbeta som industridesigner. Sin kandidatexamen tog hon på St. Martins College of Art and Design i London. Men hon vrider lite på sig när hon berättar om den tiden.
– Jag höll på att bli tokig av att sitta och bestämma något som nån annan skulle tillverka. Och då kan man inte vara industridesigner. Det är ju det som är själva grejen.
När första barnet kom uppstod en paus. Och sen på walldorfdagiset i Stockholm, där familjen hamnade med tiden, väckte just en pysselkväll nyfikenhet på tovning. Den gången var det nunotovning hon föll för – att filta in en finfibrig ull i ett tunt tyg, där den fäster, krymper fast och ger tyget en rynkad, veckad och mjukt ulltäckt yta. Nuno är japanska och betyder tyg.
– Jag provade hemma, fick ut en liten lapp ur torktumlaren och blev som besatt!
Jag fick en kick av att gå upp i storlek. Det hände något i och med det.
Till en början blev det kläder, det var enkelt att se det användningsområdet. Men sen hamnade hon ändå närgranskande framför plaggen och upptäckte detalj på detalj, såg skiftningar, motiv och bilder. Eller möjligheter. Någon gång i den vevan gick hon också en fortsättningsutbildning på Konstfack, riktad till verksamma konstnärer som vill arbeta med offentlig konst. Och på den vägen är det. Bilderna växte. Hon släppte tyget.
– Jag fick en kick av att gå upp i storlek. Det hände något i och med det.
Själva verbet tova dyker upp i svenskan redan på medeltiden: thova. Tekniken i sig däremot, är uråldrig. Runt om i världen, inte minst i Kina och Turkiet, har man hittat tovade föremål som är gjorda tusentals år före vår tideräkning.
Det finns olika sätt att gå tillväga, men vanligtvis innebär tovning att man med hjälp av tryck och rörelse, såpa och ljummet vatten arbetar ihop ull till sammanhängande sjok. När ullfiberns epidermisfjäll öppnar sig, de fjäll som både ger håret glans och förmåga att filta sig, hakar stråna i varandra.
Basisk såpa underlättar för fjällen att öppna sig. Ane Svenheden däremot använder olivtvål. Hon river den på ett vanligt rivjärn över de flera decimeter tjocka lager av olikfärgad luftig och kardad ull som hon först lagt ut över arbetsbordet vid starten av ett nytt arbete.
– Jag har nån slags bild i huvudet och jag vet hur det ska bli. Om jag skissar före är det mer för att få vara i en snabb process ett tag. Det här tar ju tid. Men numera vet jag hur en viss ull samarbetar med en annan och hur färgerna blir i slutänden.
Den ull som läggs underst kryper alltid igenom, förklarar hon, och hur tunt det översta lagret ska vara för att det ska krypa igenom lagom mycket, lär man sig med tiden.
– Det är olika från ull till ull. Den grova kryper mer än den fina, säger hon och man anar vagt på hennes a:n och å:n att hon kommer från Norge från början.
Ane Svenheden går fram till en tvåmetersbild med röda färgfält som hänger längs en av källarväggarna, funderar lite och räknar.
– Jag har nog använt sex, sju olika röda nyanser här. Två lila och en roströd…och en mörkare inuti.
Sen kommer hon tillbaka till själva tillverkningsprocessen.
Efter att hon fördelat ullen över bordet duschar hon allt ordentligt blött med en handdusch. Den hänger uppkrokad på väggen bredvid. Sen börjar gnuggandet.
– Den knepigaste delen av processen är egentligen tiden från att det har blivit blött, tills det hänger ihop. Då måste man vara försiktig. Men sen… ja, då är jag jättehårdhänt. Kastar och drar och härjar. Jobbar mycket med ett våffellikt tovträ för att tvinga helheten dit jag vill, bort från den bananform som filten själv vill ta. Och ju mer jag arbetar, desto hållbarare blir resultatet.
Vill hon kan hon använda bordets kakelrutor både som måttband och som riktlinjer när hon strävar efter rätvinklade former.
Men ibland har hon låtit det färdiga resultatet anstå och enbart filtat ihop en stor bild lite löst, så att den bara hänger samman, och lagt undan den en tid för att samla ork att fortsätta. Andra gånger har hon fortsatt filtandet i badkaret och trampat med fötterna istället för att arbeta vid bordet. Efter allt monotont gnuggande har armarna tagit stryk, armbågarna, och hon har tvingats att tänka om vad gäller jobbet. Långpausa. Smärtan gör att hon inte riktigt vet vart hon är på väg nu. I skåp och lådor ligger drivor med olika slags tovningsprojekt, åratal av experimenterande. På en dörr hänger en knallgul filtad väska.
– Det är en möjlig väg att gå, mot designen.
Ur en skänk plockar hon fram ett helt annat slags uttryck, en hårt packad, mossgrön platta av filtad ull, stadigt vinkelrät, två centimeter tjock. »Det här skulle kunna vara en annan väg«, säger hon, »bort från bilderna, i riktning mot kärnan i materialet«. Eller så kanske hon borde börja måla istället, och helt och hållet lämna ullen. Hon funderar.
– På något sätt vill jag renodla än mer. Och jag är ju rätt mycket i början. Om man vill vidare och alltid söker sig fram, är man ju alltid i början.
Hon ler.
– Hittills har bild och material vägt precis lika tungt. Nu tror jag snart att det är dags att välja sida.
Malin Vessby är Hemslöjds chef-redaktör. Hon har av misstag filtat och krympt både en och annan tröja.
Sara Mac Key är fotograf och blev efter mötet med Ane sugen på att ge sig på tovning.
