Stolthet och motstånd

Synden fanns i skobandens spetsiga mönster, det förkunnade
de laestadianska predikanterna. Men Maria Keinil vävde dem ändå 
och bar dem i kyrkan om söndagen. Elin Anna Labba berättar om 
vävning och motstånd. Carl-Johan Utsi fotograferade.

Text Elin Anna Labba
Foto Carl-Johan Utsi
3 december 2020

Det var en höst för några år sedan och jag var bjuden på dop i Jåhkåmåhkke, men hade en valp som hade bitit av mina skoband. Det skulle vara omöjligt att hinna få dem lagade, jag insåg ju det. Jag letade upp Berits nummer och ringde henne. Hon var i Jåhkåmåhkke och hon hade Cohkkerasband, inte likadana kanske, men de skulle funka till min kolt.

Ja, men kom förbi, sade Berit på sitt både varma och korta sätt, så typiskt för så många kvinnor jag känner. Jag tog bilen ner med en gång.

Hon mötte mig i hallen och i handen hade hon skobanden. Och så fort jag såg dem, ryckte jag instinktivt till.

De… Ska du låna ut dem?

Ja, men det är ju bara de jag har, sa Berit och räckte över dem trots att jag var tveksam. Hon godtog inget annat. Jag lade försiktigt ner dem i ryggsäcken och for hem.

När jag plockade upp dem strök jag med fingrarna över ullgarnet. De klarblå trådarna som gick över i gult och sedan i rött. Vävda band, som såg ut som att de var lagda. Jag hade tidigare bara sett dem på bild. Det var när jag läste konstvetenskap i Tromsö och vi skulle skriva om ett verk. Nu satt jag med det i handen. Det var skobanden som áhkku, min mormor, hade berättat om, hon som samlade på vävda mönster. Under flera år reste áhkku runt i byarna i Norrbotten och pratade med tanterna om mönster och band. Och så ritade hon av allt på rutigt mönsterpapper. Oftast tyckte mormor själv att hon inte hade något att berätta, men nog svarade hon om man förstod att fråga.

Det där är Maria Keinils skoband, hade áhkku berättat. Och hon var en riktigt duktig väverska. Att man hade ord om sig att vara en duktig väverska, det var stort beröm.

Maria Keinil vävde mössband och allt som var svårt. Men hon hade ett problem, för hon ville väva mönstrade skoband, trots att predikanterna inte tyckte om det. Kring Kiruna och Jukkasjärvi hade nämligen laestadianismen svept in som en storm. Predikanterna predikade om syndernas förlåtelse och om att leva ett enkelt liv, nära Gud. Många samer kastade sina silversmycken och förenklade koltarna. Allt det färgstarka skulle tonas ner. En del av solens färg, det gula, togs bort. Också mössorna, som var toppiga som fjällen, plattade de till för att huvudbonaderna inte skulle vara hemvist  för djävulen. Mönstrade skoband var syndiga. Speciellt uddkantiga mönster, menade áhkku. Sicksack. Mjukare mönster som slingrar sig som jokken var okej. Men predikanterna tyckte bäst om omönstrade skoband som var lagda.

Så vad gjorde Maria Keinil? Hon vävde ett mönstrat skoband med så gott som identitiska mönstertrådar: Blå mönstertrådar på blå botten. Rött på rött. Sakta tog ett tyst uddkantigt, förbjudet mönster form.

Men Maria Keinil visste att de som såg skulle se. Alla skarpa, samiska ögon i kyrkbänkarna skulle se det som predikanterna missade.

Hon hade dem på sig när hon gick till kyrkan, »men när de satt på fötterna såg inte predikanterna det«, fnissade áhkku och konstaterade att det måste ha tagit en väldig tid att väva.

Maria Keinil visste att de som såg skulle se. Alla skarpa, samiska ögon i kyrkbänkarna skulle se det som predikanterna missade, att hon hade uddmönster, precis som kåtan och iskristallerna om höstvintern. Och ingen missade att banden var mästerligt vävda!

Idag tillhör Maria Keinils skoband bland annat familjen Inga. Berit och hennes släktingar använder dem till kolten på fest, dop, konferens. Varje gång nya band ska vävas får nya generationers väverskor ta höjd, för det tar lite tid. Skobanden kräver sitt. De får hoppas att ögonen fortfarande är skarpa. Just nu väver Berit ett par nya till sin dotter Katarinas bröllop och säger att »det är tufft, men vad gör man inte för sin dotter«.

När jag klädde mig för dopet i Jåhkåmåhkke var jag så full av respekt att jag ömsint lindade Berits skoband om fötterna och tog av dem så fort vi kom hem från kalaset. Jag hängde dem högt, högt upp, på säkert avstånd från vår hund. Jag som inte ens kan väva med garnfärger som skiljer sig från varandra, än mindre väva rakt. Jag kände mig lite längre, som stärkt av de samiska kvinnornas tysta motstånd.

Mycket kan de ha tagit från oss, men inte våra mönster.

Elin Anna Labba är journalist, författare och dotterdotter till Ruth Stoor som dokumenterade bandmönster för den samiska riksorganisationen Same Ätnam.

3 december 2020

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram