Stjärnan på slottet

Allt började med en utmaning. Jag har varit med i medeltidsföreningen Society for Creative Anachronism i tretton år och ville komma med i ordern The society of the golden egg. Men för att få göra det måste man lyckas med en utmaning. Man får välja den själv, det ska vara något som man upplever som tillräckligt svårt, och utmaningen ska godkännas av en jury. Sedan har man ett år på sig att bli klar.

Jag bestämde mig för att återskapa en wulsthaube, en broderad hätta som finns på min favoritmålning Portrait of a Woman av Bernhard Strigel från 1510.

Jag fastnade för tyskt 1500-tal redan på mitt första medeltidsevenemang. Då träffade jag en kvinna som skulle bli en av mina närmaste vänner och som hade en tysk 1500–talsklänning på sig. Redan där var jag hooked. Jag har provat annat. Svensk vikingatid, italienskt 1400-tal. Men jag kommer alltid tillbaka till det tyska 1500-talet. Jag hör hemma där. Och det går inte att komma ifrån att jag känner mig snygg i kläderna, nästan mer som mig själv än i mina vanliga kläder. Jag klär inte ut mig – jag klär upp mig.

Jag har fokuserat på perioden mellan 1500 och 1550. Efter det kom reformationen och modet blev mer strikt och höghalsat, inspirerat av Spanien. Men när kvinnan på tavlan levde hade den tysk-romerske kejsaren Maximillian gift sig med Bianca Maria Sforza som hade med sig modet från Italien – fyrkantiga urringningar, stora kjolar. Jättesnyggt!

I slutet hade jag totalpanik, jag broderade varje dag efter jobbet och hela helgerna. Det var bara att sitta och nöta.

Ska man göra tyskt 1500-tal, ska det vara broderier. Mycket och framträdande, speciellt bland det rikare folket. Jag hade knappt broderat sedan skolan, bara något litet svartstick, så en del av utmaningen var hobbyforskning om mönster och sömmar. Jag ville också veta vilka som broderade på den tiden och vad lagstiftningen sa – vilken typ av material man fick ha på sina kläder var hårt reglerat och en sån här hätta kunde kosta en halv årslön för en vanlig arbetare.

Jag hade räknat med att jag skulle behöva ungefär tre månader för själva broderiet. Men det var en missbedömning! I slutet hade jag totalpanik, jag broderade varje dag efter jobbet och hela helgerna. Det var bara att sitta och nöta.

Jag började med de svarta linjerna, för att få ett nät att bygga i. Den guldiga färgen består av tre olika filamentsilkestrådar. Ingen färdig färg stämde med målningen, så jag fick blanda och tvinna ihop. Målningen har mörknat och förändrats med åren så det går inte att säga säkert att det var exakt så här den såg ut. Men jag har gått på det jag tyckt varit snyggt. Det är ju ändå för mig jag gör den.

Sömmarna är medeltida plattsöm och efterstygn. Tråden i den medeltida plattsömmen syns inte på avigsidan utan täcker bara framsidan, det var ju dumt att slösa med dyrt material där ingen såg det. Enligt mina efterforskningar använde man nålar med rund udd på den tiden för att inte råka klyva några trådar. Så jag började med det. Men till slut gick jag över till en spetsig, det funkade bättre för mig.

Jag har vuxit jättemycket. Från att ha varit rädd för broderi vill jag nu brodera på allt, hela tiden. Jag har helt klart fått blodad tand.

Det jag tycker är absolut häftigast med det här, är att jag är en del av en lång, obruten kedja. Mönstren kommer från mönsterböcker som trycktes då, den första i tyska Augsburg 1523. Och här sitter jag, år 2020, 500 år senare!

Åttauddiga stjärnorna var jättepopulära på den tiden, i mönsterböckerna kallas de för Venetianska stjärnor. De är mycket äldre än 1500-tal, men namnet tyder på att de kan ha kommit in i Europa från länderna kring medelhavet och det ottomanska riket. Tänk vad man är en del av, bara genom att sitta och brodera stjärnor.

När jag var klar var jag helt utmattad. Men jag hann! Att få ha på sig hättan första gången var fnittrigt. Magiskt! Egentligen skulle jag ha ställts inför en jury i mars för att få utmaningen godkänd, men corona kom och det sköts upp. Men det gör mig inget, det här projektet var för min skull och jag har vuxit jättemycket. Från att ha varit rädd för broderi vill jag nu brodera på allt, hela tiden. Jag har helt klart fått blodad tand.

Nu är mitt enda problem att jag inte har några kläder som passar till hättan. Jag brukar ju vara klädd som en vanlig stadsbo från 1500-talet, men en sån här hätta fick ju bara adeln ha. Men det får jag väl ta och fixa helt enkelt.«