Stjärnan på slottet

Efter ett års sjukskrivning för cancer, stod Bettina Posselt 2012 vid ett vägskäl. Hon var 48 år och visste att hon ville något annat än att gå tillbaka till det vardagsliv som hon haft tidigare. Vad hon ville istället var hon mindre klar över. I samma veva började hon på en kvällskurs i vävning.
– Och polletten trillade ner!

Bettina Posselt ser sig runt i vävstudion på Landskrona gamla slott. Det står åtta vävstolar runtomkring.
– Jag gillar teknik, logiskt tänkande och att räkna. I vävningen hänger allt ihop. Det är inte som med datorer, där något plötsligt försvinner utan att det går att leta sig tillbaka till felet. I vävning finns inga hemligheter, säger hon med en språkmelodi som avslöjar att hon bott länge i Skåne men vuxit upp i Tyskland.

Ett år efter vävkursen på ABF i Malmö flyttade Bettina Posselt till slöjdskolan Sätergläntan i Dalarna och började studera vävning på heltid. Tre år senare stängde hon dörren bakom sig och klev ut på trappan som gesäll i vävning.

Garnet som Bettina Posselt vävt sitt senaste tyg i ser ut som sytråd. En stor del av hösten har hon arbetat med det rödvita, finmönstrade beklädnadstyget i inslagsrips. Beställningen var på 16 meter, avsedd för Skedevidräktens sommarvariant och Bettina Posselt pustar. Hon är glad att den är klar. Vävstolen inne i rummet med det schackrutiga golvet är naken igen.
– Jag älskar tunna trådar, utbrister hon och ögonen lyser.

Ändå var det här ett tyg som till en början kändes nervöst att väva. Det är svårt att anpassa hög spänning med en vävtäthet på 45–48 inslag per centimeter. Och minsta lilla fel syns på ett smalrandigt tyg som det här.
– Men om någon annan vävt det tidigare ska väl jag också kunna, bestämde jag.

Nu är rullen hämtad och betald.

Folkdräktstyger och andra beställningar har blivit ett av de ben – utöver kurser och egen formgivning – som bär hennes företag. Det finns inte så många yrkesvävare som väver dräkttyger idag.

Men kanske blir det än mindre vävt av den varan framöver. Det börjar bli knepigt att få tag på de garner och färger som somliga tyger vävts av i decennier, i synnerhet sedan i höstas då en av de största garnleverantörerna gick i konkurs.
– Idag har jag flera beställningar på dräkttyger som jag inte kan väva av just den anledningen. »Har du garnet också?« får jag ibland fråga innan jag kan tacka ja.

Dessutom måste beställarna, rimligt nog, vara beredda att betala vad det kostar att väva ett avancerat beklädnadstyg idag.
– Vi är inte många kvar som väver på den här nivån. Det ligger på oss att ta betalt så att det går att leva på yrket. Att stå upp för det. Om det blir för dyrt för beställarna är det faktiskt inte mitt problem. Vill man ha de här tygerna måste man också vara beredd att betala skäliga priser för dem, säger Bettina Posselt bestämt och lägger till att hon brinner för att sälja numera. Hon är ingen ja-sägare längre, slår hon fast med ett skratt.

Pondusen har till viss del kommit med vävningen. Att sitta långa dagar i vävstolen ger tid att tänka färdigt. Man kommer fram till vad som är viktigt på riktigt.
–  Jag har varken problem med kroppen eller knoppen längre, säger hon.
– När jag jobbat klart för dagen är jag trött i ben och armar, men jag har också bearbetat det jag behöver.

Hade det varit en dag av vävning, hade hon varit barfota. Idag har Bettina Posselt strumpor på fötterna. Men barfota kan hon hantera tramporna med större känslighet, förklarar hon. Dessutom vill hon ha tyst i rummet när hon arbetar. Någon gång har hon försökt med musik, men då glider uppmärksamheten iväg. Istället lyssnar hon efter annat. Som ljudet av en tråd som går av eller om det är dags att spänna om. Och hela tiden noterar hon vad hon gör med kroppen.
– Det är när man blir trött eller tappar fokus som det blir fel. Att vara ledsen eller upprörd fungerar inte heller. Man behöver vara i balans. Jag har en soffa i butiksdelen numera, där jag kan vila om jag behöver.

Ibland är de två i verkstaden. Det är när Sebastian Roth är här. Hans arbetsgivare är egentligen en daglig verksamhet, men nio timmar i veckan är hans jobb numera förlagt hos Bettina.
– Jag får inte betalt, men han hjälper mig att sätta upp, varpa, solva, väva. Det är jätteroligt. Sedan han lärt sig hantverket är vi kollegor och jag kan sälja en del av det som han vävt i butiken, som en form av ersättning. Det finns en plats för alla och det här passar honom som hand i handsken, utbrister Bettina Posselt entusiastiskt och visar en kökshandduk i linne som Sebastian vävt i daldräll.
– Och ingen av oss pratar heller. Vi väver i tysthet.

Med sin egen bakgrund som anställd på olika dagliga verksamheter har hon ofta haft besök i verkstaden, bland annat av demensteamet.
– Många känner igen ljuden från vävningen. Tårar rinner, man klappar, luktar, minns. Sådant ger energi tillbaka. Det är häftigt. Det hade jag inte tänkt på när jag började väva, eller att en verkstad på en plats som den här skulle leda till fullt av turistbesök på somrarna. Man kunde tro att det här skulle vara ett ensamt jobb.

Hon skakar på huvudet så att de grå lockarna rister.
– Nej, det är fullt av möten.

Samma år som Bettina Posselt lyfte in vävstolarna i rummen på Landskronas flammigt skära 1500-talsslott, bakom de fästningstjocka murarna, slog pandemin till med full kraft. Konkursen var med ens riktigt nära. Idag är hon inte säker på att hon skulle satsa på vävningen igen om hon hade vetat hur tufft det skulle bli i starten.
– En del tycker kanske synd om mig idag med. Jag får inga pengar över. Ändå känner jag mig rik. Jag är självständig. Jag kan gå till jobbet när jag vill, ingen bestämmer över mig och jag får göra något jag älskar. Det ger mer energi än en extra tusenlapp.

De var plädarna som blev räddningen. Dels gör hon egna. Ofta i sprakande intensiva färger. Både familj, vänner, bekanta och beställare har sådana hemma idag. Dels har hon kurser i att väva just plädar, något som också gick att ha under pandemin, med deltagarna placerade på lämpligt avstånd från varandra. Ett skåp i verkstaden dignar
av mjuka doftande ullgarner i regnbågens alla färger.
– Ullen är förlåtande. Den är härlig att väva i. Trygg och varm.

En hel del av dräkttygerna är också i ull, men när hon väver dem måste hon hela tiden följa ett strikt schema. Plädarna väver hon på lust. Kombinationen, menar hon, är perfekt.
– Jag gör aldrig två likadana. Och mönstren är asymmetriska till skillnad mot dräkttygernas ofta strama regelbundenhet.

Den som beställer en pläd av Bettina Posselt får vara med och påverka hur den ska se ut. Men utgångspunkten är en bild som hon ber beställaren att skicka, som visar var pläden ska ligga och hur hemmet ser ut. Sedan väver hon på känsla.
– Jag föreställer mig vad som passar och plockar färger från beställarens hem. Färg och form är min grej.

Det är en utbildad trädgårdsmästare som talar.
– Om jag får den konstnärliga sista biten så brukar det bli bra.

Också sina kursdeltagare rekommenderar hon att släppa både penna, papper och idén om symmetri, och istället väva efter bilder i huvudet. Tänk dig att du berättar en historia brukar hon säga, med en början, ett slut och något däremellan. Använd tre, fyra färger varav en som skiljer ut sig, poppar upp.

Utanför fönstren breder borggården ut sig. Fängelsetornet står där på samma bredbenta vis som det gjort i hundratals år. Bakom slottet glittrar de två vallgravarna där sportfiskare kan fånga regnbåge numera.

Bettina Posselt ser sig om i sitt inre rum, innanför butiksdelen. Hälften av de åtta vävstolarna är avsatta för kursdeltagare, övriga till henne själv.

Den äldsta är från 1850-talet, nätt och utsirad, köpt i Höör. Hon jämför den med de övriga, som också är begagnade fynd från Skåne, men som är mer standardiserade modeller.
– Det är som om de flesta vävstolar är konstruerade av ingenjörer för att vara effektiva att tillverka, säger hon. De är inte i första hand anpassade efter de kvinnokroppar som ska använda dem.

Annat är det med vävstolen från Höör. Hon drar med handen över slagbommen som kröns av ett mjukt välvt handtag.
– Den är gjord med kärlek. Det känns när man sitter vid den. Den är mer anpassad för kroppen än efter att vara lätt att tillverka. Tramporna är böjda och uppknutna på ett annat sätt än i övriga vävstolar, så jag behöver inte lyfta på fötterna när jag ska byta trampa, det gör det lite snabbare att väva. Jag kan också ta loss spänningen utan att resa mig från bänken. Dessutom gillar jag de svarvade utsmyckningarna.

Skönhet var också ett av skälen till att hon sökte sig till Landskrona slott. Att arbeta i en källare där syret tar slut efter några timmar, som hon gjorde till en början, tänker hon aldrig göra mer. I så fall får det vara.
– Jag vill att det ska vara både funktionellt och vackert runtomkring. Det här är mitt yrke. Från och med nu vill jag ta både det och mig själv på allvar.­