Stickningsrymden

Hon arbetar med löpande tråd, stickor och maskor. Det är ramen. Sen kan allt hända innanför den. Isabelle Hällsjö undersöker sig fram.

Text Malin Vessby
Foto Anna von Brömssen
13 augusti 2014

Isabelle Hällsjö bygger. Maska efter maska. Tråd efter tråd. Senast blev det en vägg, så kallar hon den själv, trots att någon sa henne en gång att stickat inte passar för rumsliga sammanhang, eftersom det är elastiskt. Men varför inte utnyttja den elasticiteten då, tänkte hon, och stickade för hand ett 2 x 4 meter stort, glest stycke i tunn järntråd och våglik spetsstickning. Det fjädrar lätt när det hänger från taket, och kastar snåriga skuggor bakom sig.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

Hon är utbildad designer. Men till sitt examensjobb på HDK i Göteborg, valde hon inte att formge för massproduktion eller rita något för någon annan att tillverka. Istället stickade hon sitt kandidatarbete själv, för hand. Hon citerar klassisk designmetodik när hon ska beskriva hur hon arbetar: »Gör inte en stol, gör något att sitta på«.
– På samma sätt vill jag förhålla mig öppen till den löpande tråden, till stickor och maskor, säger hon.

Full frihet inom tydligt avgränsade ramar alltså. Stickningsrymden.

Hon står i köket i det gamla skolhuset i Barrevik på allra yttersta och västra Orust och berättar om ett barndomsminne: De är i båten ute på havet. Någon säger »Ge tösa ett ordentligt garn.« Och för första gången stickar hon. Lyckokänslan av att det kommer något ur händerna. Minnet av att ha knäckt koden.

Då var hon fem år. Och sen dess har hon fortsatt. Nu kallar hon stickning för språk.

Skagerrak bjuder på horisont utanför fönstren. Delar av hennes släkt har bott på ön i generationer. Hon pekar ut det vita trähus där hennes morfar föddes, det andra där hennes mamma kom till världen och grannhuset där nu hennes syster bor. Vi gör ett snabbt besök hos morfars 90-åriga syster, som brukar föreslå Isabelle att ta med sig »binninga«, sätta sig på kökssoffan och sticka. Själv bor Isabelle Hällsjö och hennes man i skolhuset. För länge sen jobbade hennes morfar som slöjdlärare här, och hennes mamma gick i skolan.
– Jag har alltid vetat att jag vill bo här ute någon gång. Det finns något i koncentrationen här, säger hon, en tydlighet.

Gång på gång återkommer hon just till koncentrationen och tydligheten, också när hon pratar om sitt arbete. Orden ringar in något hon vill åt, som hon då och då hittar i stickningen.

Vi går in i ateljén. Skolsalen. Det luktar svagt av honung. I ett hörn står en strykbräda. Där har hon nyligen strukit in bivax i fint spunnen lintråd. Garnet blir sidenmatt och stadigt. Lite längre in i rummet står en spännram som hon virat grövre lintrådar runt, sen har hon shellackerat dem halkiga och  lejongula, de påminner vagt om senor. I ett dricksglas ligger en litet nystan med handspunnet lin.
– Jag vill förstärka fibern. Och då menar jag både rent fysiskt och uttrycksmässigt. Jag vill ta tillvara och understryka linets uttryck. Jag gör »trådindivider« och arbetar med dem en och en, låter behandlingen tränga in och bli en del av materialet. Ibland parar jag ihop flera trådar till eget stränggarn.

Har hon behandlat fibrerna innan hon börjar sticka, kan hon välja tråd för tråd under arbetets gång, säger hon, och sen kombinera dem efter det uttryck hon vill åt. Grovt, lätt, glatt, strävt, glest, tätt, tungt, flyktigt.

Att hon föll just för linet har med hår att göra. När hon skulle göra sitt exjobb i design på HDK, samarbetade hon med vissångerskan Sofia Karlsson. Avsikten var att göra ett omslag till sångerskans kommande vaggviseskiva. De diskuterade att på något vis ha hår som tema.

I samma veva hade Isabelle Hällsjö en rörmokare hemma. Han glömde kvar en lindocka av häcklat lin, avsett för att täta gängor. Häcklat lin är glansigt, finfibrigt och påminner om hår; det har också använts som rågblont löshår genom historien.

Det var där och då som intresset väcktes, förklarar hon.

Men att sticka i ospunnet, häcklat lin visade sig fungera dåligt i längden.
– Det tappade magin och glansen.

Hon började fundera över hur hon skulle lyckas förmedla och förvalta kontrasterna i materialet; både den råa, robusta känslan av »down to earth«, och den förföriska sidan, lin-elegansen. Även stickningen komplicerade det hela.
– Vävt lin är bland det vackraste som finns. Men stickat har aldrig riktigt tilltalat mig, säger hon.

Designernerven triggades igång. Kanske kunde hon förstärka något i linet, tänkte hon. Kanske var det bättre med ospunna fibrer, handspunnen tråd, flertrådigt garn, olika slags trådar tillsammans.
– Lin har så påtaglig karaktär. Jag vill lyfta fram den. Dessutom är materialet starkt och skört på samma gång, och det kan man ju känna igen sig i, säger hon och berättar i förbifarten om ytterligare ett minne, den här gången från tonåren: Hon sitter i bilen tillsammans med sin mamma, de åker förbi åkrar, ängar och fält. Hon säger: »Jag vill rycka upp gräset från fälten och sticka en tröja.«

Och så har det ju på sätt och vis blivit. Lin rycks upp med rötterna när det skördas.
– Och upplevelsen av gräsig växtlighet finns kvar också i den spunna tråden, flikar hon in.

I slutänden resulterade exjobbet i en krage, en muff och ett hårnät. Hon plockar upp kragen ur en hattask. Den är stickad i tallkottsstickning. Upplevelsen när man tar i den är överraskande. Kragen är tung, glatt och stadig. Det är lite som att hålla i ett halkigt och trött, nyligen badat djur.

Sättet som Isabelle Hällsjö närmade sig tallkottsmönstret från Shetland, är ett bra exempel på hur hon arbetat sen dess, nu senast med projektmedel från Konstnärsnämnden.

Hon trillade över en varning i en gammal stickbok. Mönstret beskrevs som i riskzonen för att bli »bubbligt«. Isabelle Hällsjö började utforska hur hon skulle kunna förstärka den bubbligheten. Kanske genom att växla mellan olika stora stickor, från fina till allt grövre? Lägga till och dra ifrån trådar? Skifta garnkvalitet? Hon provade.

För att få de puckelpistlika, täta »tuvorna« i tallkottsmönstret att inte säcka ihop, stickade hon dessutom in tunn metalltråd. I efterhand kunde hon använda den till att förstärka formen där hon ville renodla den – trycka in, dra ut, klämma till, tydliggöra. På en skänk i grannrummet står ett helt lager med koppartråd på spolar, delvis från farfar elektrikerns gamla lager.

Vi kommer in på funktionen. Kragen är absolut bärbar. Men den är också tänkt som ett självständigt objekt, och det är så hon har ställt ut den.
– Jag fick lite vingar när jag insåg att jag inte behövde jobba med funktion, säger hon och beskriver hur hon alltid dragits till tredimensionellt skapande och till skulptur, och hur hon grunnat över hur den lusten skulle kunna förenas med stickningen, den för henne självskrivna.

På de förberedande konstutbildningar där hon gått – Nyckelviken, Steneby och KV Konstskola – har hon ofta hamnat i skulptursalen, och under en tid var hon dessutom praktikant hos skulptören och målaren Ralph Lundquist, han som lärde henne att se, som hon säger.
– Jag vill att tråden och maskorna själva ska bära och bygga formen. Jag vill sticka formen på en gång, utan sömmar, förklarar hon och kommer in på alpstickning, en annan av de sticktekniker som hon dragit till sin spets.

Vanligtvis bildar den en låg och vågig relief, en form av förskjuten ribbstickning. I Isabelle Hällsjös händer veckar den sig brant och våldsamt.
– Jag vill uppnå en skarp, nästan plisserad effekt, säger hon, och visar en rad provstickade exempel där instickad metalltråd i kombination med hur hon använt tråden och maskorna, gjort att hon kan resa alperna upp och peta ner dalarna.

I ett hörn av ateljén står en korg med enmeterslånga, underarmstjocka jättestickor. Ett av paren är gjort av skolhusets tidigare, nu slaktade ledstång. »Väggen«, som under försommaren visades i HVs galleri på Djurgården i Stockholm, är alpstickad med en av dem, i kombination med Isabelle Hällsjös högerarm och millimetergrov järntråd.

Hon kommer in på sin arbetsmetod igen.
– Tidigare trodde jag att jag måste styra arbetsprocessen, veta vart jag var på väg. Så arbetar jag inte längre. Nu vågar jag lita på att jag förstår var jag är på väg under resans gång. Jag är inte rädd. Jag undersöker mig fram.

13 augusti 2014

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!