Stickning på allvar

Maja Karlsson sitter på ett café i Stockholm och funderar på vad ullen betyder för stickningen. Hon har nyss klivit av tåget från Arvika. Snart ska hon ut till Älvsjömässans Sy & Hantverksfestival. I montern kommer hon sälja sina fyra stickböcker. Den senaste, Koftor, kom ut i höstas.
– Utanför vår sommarstuga i Arvika betar det Värmlandsfår. Det är nästan en overklig känsla att köpa garn från de fåren. Just det här landskapet som jag har suttit och tittat på, där har fåren gått och betat och det har gett just den här ullen. Det är magiskt för mig.

Som för så många andra börjar Maja Karlssons textila ursprungsberättelse med en mormor. I det här fallet hette hon Greta och var en allroundhandarbetare med stickningen som favoritgren. Men hon var också lärare och pedagog av rang. Ett sommarlov lärde hon Maja att sticka små fyrkantiga lappar. De sydde hon sedan snabbt ihop till en kofta till Majas nalle.
– Det var som trolleri! Att det jag gjort kunde bli någonting på riktigt. Jag tror att det var ganska avgörande, minns Maja Karlsson idag.

Under hela barndomen och ungdomen fortsatte hon att sticka i perioder. Men det var först som vuxen som det tog fart på allvar. Hon var utbildad lärare i jazzteori och hade lång pendlingsväg till jobbet. Timmarna på tåget fylldes med räta och aviga maskor.

Vid den här tiden, i mitten av 00-talet, var det en ovanlig syn att se en ung vuxen sticka offentligt. Men någonting var på väg att hända. En stickningsvåg hade börjat rulla och år 2005 skulle bli en brytpunkt.

Just det året grundades gatukonstgruppen Knitta, Please!, som gav upphov till det världsomspännande fenomenet stickgraffiti. Samtidigt startade sajten Etsy, en digital marknadsplats för handgjorda föremål som i ett slag gjorde det enklare att försörja sig på hantverk. Dessutom lanserades Worldwide knit in public day. I Sverige kallas den numera oftast bara världsstickningsdagen, men den amerikanska ursprungsidén handlade just om att sticka offentligt för att sudda bort den lite pinsamma och gammaldags stämpeln som stickningen drogs med. En likartad tanke låg bakom boken Stitch ’n Bitch av Debbie Stoller som kom samma år och fick enormt genomslag.

Först när alla låtar är skrivna och alla tavlor är målade kommer alla vantar att vara stickade.

I boken skriver Stoller om sin upplevelse av att sticka ombord på en buss i början av 00-talet. »Unga män och kvinnor stirrade på mig med gapande nyfikenhet. I deras ögon kunde jag lika gärna ha suttit och kärnat smör«. Strategin för att öka stickningens synlighet och coolhet blev ofta att sudda bort kopplingen till äldre kvinnor. »Det här är inte din mormors stickning«, var ett populärt slagord. Debbie Stollers bok innehöll döskallemönster, bikinis och feministiska slogans.

Maja Karlsson minns stämningen väl.
– Det var som att stickning behövde förpackas som något radikalt och nytt för att överhuvudtaget få synas. Man skulle kasta bort det som hade varit. Men det finns något nedvärderande i det där. För vad är det för fel på mormors stickning?

Själv kände hon inget behov av att tuffa till sitt slöjdande. Hon var redan på god väg att hitta till det som än idag är hennes signum: romantiska mönsterstickade plagg med inspiration från äldre tiders förlagor runtom i Norden.
– Jag hade tidigt lust att använda mig av nordiska mönster och stöpa om dem efter eget huvud. Det kom kanske just från min mormor och sådant jag sett när jag växte upp. Och när jag förstod vilken mångfald det fanns att ösa ur så kändes det självklart att dyka ned i den.

Det var något helt annat än den stickade punkestetik som samtiden tycktes begära. Men för Maja Karlsson har det aldrig varit något problem att gå sin egen väg.
– Jag tilltalades aldrig av att skoja till stickningen. Jag är nog för allvarlig som person. Dessutom är jag uppvuxen på en bruksort med ganska udda intressen. Jag har alltid varit en sådan som kan stå själv och göra något som ingen annan gör. Oavsett om det är hippt eller inte.

Maja Karlsson startade en blogg där hon visade upp sin stickning och publicerade egna mönster. Det dröjde inte länge förrän det anrika garnföretaget Järbo hörde av sig och föreslog ett samarbete.
– Många av de designer som fanns då hade jobbat i 30-40 år och det såg skralt ut med återväxten, minns Maja.
– Att överhuvudtaget vara en ung person som gjorde stickmönster räckte för att fånga deras intresse.

Plötsligt började en tanke gro, om att stickningen faktiskt kunde bli hennes jobb. Men att överge musikläraryrket var ett stort och skrämmande steg. En dag när hon som vanligt satt och surfade runt på olika stickbloggar snubblade hon över ett inlägg som handlade om att välja väg i livet. »Do what loves you«, stod det. Gör det som älskar dig. Maja älskade både musik och stickning. Men stickningen älskade henne.
– Det är sällan man minns de där avgörande stunderna men det där fastnade hos mig. Det som går lätt, det ska man ta vara på. Det var då jag bestämde mig. Nu blir det stickningen.

Snart startade Järbo en egen blogg och knöt Maja till den. Flera år senare var det också på den bloggen som hon publicerade ett av sina allra mest uppmärksammade mönster: Mameluckerna.

De var egentligen inget särskilt. Slätstickade kortbyxor med resår, att bära under kjolen på kyliga dagar eller på egen hand som shorts.
– Det var ingen ny uppfinning men just där och då var det ett ganska udda mönster. Det var ingen annan som gjorde det.

Mönstret lades ut gratis på Järbos blogg. Några månader senare upptäckte Maja att ett av Nordens största garnföretag tagit fram en snarlik modell. Korta, grå yllemamelucker med resår i sidorna, upptill och nedtill. Maja la ut sin bild och det andra företagets bild på sitt Instagramkonto och anklagade företaget för plagiat. Reaktionen blev omedelbar och massiv.
– Väldigt många stöttade mig men det fanns också de som sa »vadå, resår på ett par mamelucker, det är väl inget unikt i det?«. Och på ett sätt hade de också rätt. Det var inget jätteunikt med just mina resårkanter. Alla plockar vi ju influenser från olika håll. Att vi inspireras av varandra är fullkomligt självklart. Men det är fantasilösheten som blir lite stötande när man kopierar någonting nästan rakt av.

Fler än 500 personer kommenterade på Majas inlägg och under hashtaggen #mameluckupproret delade hundratals stickare bilder på shorts som de gjort efter Majas mönster. Plötsligt fanns randiga, blommiga och flammönstrade mamelucker i alla upptänkliga färger. Mönstret hade fått sitt eget liv.
– I stickningsvärlden finns det sällan hårda copyright-avtal att förhålla sig till. Mycket lite går att ta patent på eller varumärkesskydda. Just därför är de här diskussionerna så viktiga, påpekar Maja Karlsson.

Samtidigt menar hon att hon fått lära sig att blunda för en del.
– Ser jag idag något som är snarlikt ett av mina mönster tröstar jag mig med att det är mina idéer och att jag hela tiden får nya. De tar inte slut bara för att någon annan använder sig av dem.

Som heltidsanställd designer har Maja Karlsson idag en position där det inte hotar hennes levebröd om någon kopierar ett mönster. Som representant för ett stort företag skulle hon tvärtom kunna hamna i andra änden av samma konflikt.
– Många av de mönsterformer jag använder mig av har ju stickats tusentals gånger under hundratals år. Jag kan aldrig ta patent på dem. Vi är många som jobbar i samma tradition och det kommer alltid att finnas slamkrypare, säger hon.

Men för egen del har hon en princip. Om hon ens börjar fundera på att ett av hennes mönster liknar någon annans skapelse – då backar hon.
– Jag har andra idéer som jag kan jobba vidare med. Om jag trots den regeln ändå gör en vante som liknar någon annans, då vet jag iallafall att jag har varit uppriktig i mitt uppsåt.

Men tar det aldrig slut på variationsmöjligheter? Nej, svarar Maja Karlsson tvärsäkert.
– Först när alla låtar är skrivna och alla tavlor är målade kommer alla vantar att vara stickade.

Ofta handlar det om att hitta nya sätt att kombinera gamla mönsterelement på, säger hon, och tar sin norske kollega Birger Berge som exempel.
– På ett sätt är han supertraditionell! Han har lärt sig av sina äldre släktingar och använder traditionella färger och former. Men han gjorde en stjärnmönstrad tröja nyss där stjärnorna liksom regnar ner över kroppen. Den där twisten. Den är ju helt och hållet hans egen.

Även om Maja Karlsson gärna håller sig nära traditionen vill hon vara noga med att inte landa i trångsynt konservatism.
– Det är inte det som mitt tillbakablickande handlar om. Höjer man blicken lite kan man se att vi är väldigt många världen över som stickar likartade mönster. Vi kan spegla oss i varandra. För mig är det viktigt att alla ska känna sig välkomna. Traditionen får inte bli utestängande.

Hon har funderat mycket på vad som gör att man känner sig exkluderad eller välkomnad i olika situationer.
– För mig kan det lätt bli utestängande om det bara handlar om ett bevarande. Som att man ska danas in i ett visst sätt att sticka för att få vara med. Det finns jättemycket kunskap och inspiration att hämta ur traditionen, men man måste få göra den till sin. »Såhär brukar jag göra, men vad skulle du vilja göra av det?«

I mitten av november förra året utsågs det hemstickade plagget till Årets julklapp av organisationen HUI Research. Hos Maja gick telefonen varm. TV4, SVT, SR, och Nya Wermlands-Tidningen, alla ville höra hennes kommentarer. Överallt skrevs artiklar om hur stickningen blivit trendig och intresserar allt fler unga. Mycket har hänt på de 18 år som gått sedan den senaste vågen med räta och aviga maskor rullade igång i USA.
– Stickning uppmärksammas och tas på allvar på ett helt annat sätt idag. Men nog kan det finnas spår kvar av de där gamla attityderna. Det är det klassiska när det gäller kvinnoarbete, att det är krimskrams som inte är på riktigt. Det händer att folk ifrågasätter att jag lägger så mycket tid på stickning. Men det är ju mitt jobb! Det är som att de utgår från att det är ett fritidsintresse. Men vi jobbar så sakteliga på att tvätta bort de fördomarna.

Även rollen som stickdesigner har förändrats mycket under de senaste åren. Själv är hon mer synlig än vad många av hennes föregångare varit.
– Länge var det en väldigt anonym roll. Både hos garnföretag och i veckotidningar. Det sågs mer som att man lämnade in ett recept än som ett konstnärligt uttryck.

Nu har hon varit chefsdesigner i fyra år och skräms inte längre av titeln.
– När jag tackade ja tänkte jag att det är bra att det finns en kvinna som är synlig, som lever på sin stickning, som har en tung position, och visar att det är möjligt. Det är mitt hemliga statement. Jag vill öka statusen på det här yrket.

Maja Karlsson bedömer att 30 procent av hennes formgivning utförs på ritbordet, när hon skissar upp mönstret. Resterande 70 procent sker under stickningen, när hon provar sig fram för att sätta detaljerna. Just nu provstickar hon en vante. Hon testar olika minskningar för att se vilka som passar bäst, och var i mönstret som minskningarna ska börja för att skapa den bästa symmetrin. Men det kan också handla om att testa olika uppläggningar, tumkilar eller någon ny teknik för att sticka mudden.

Ibland får hon gå en balansgång mellan att välja mer komplicerade tekniker som ger ett tjusigt resultat, och enklare detaljer som fler stickare är bekväma med.
– Men jag tenderar att välja det som ser snyggt ut, även om det är svårt, och snarare lägga tid på att förklara hur man gör. För även om du är en ovan stickare så kommer du att bli mer nöjd med resultatet om du lägger ned det där lilla extra. Det är min uppgift att hjälpa dig att få till finesserna även om du inte är van!

Mönstren i Maja Karlssons böcker ramas alltid in av text och bild som förklarar varifrån inspirationen kommer och vad hon velat förmedla. Ofta finns ett barndomsminne i botten, ibland en gammal saga eller något naturfenomen.
– Jag är en nostalgiker. Ända sedan jag var liten har jag blickat bakåt. Jag vill inte att någonting ska glömmas bort. Att skriva böcker blir ett sätt att hålla kvar minnena och sätta dem på pränt.

För att sammanfatta vad hon vill förmedla med sina böcker och sin stickning väljer hon två ord: Gemenskap och folkbildning.
– Kanske kan det verka som att jag skriver om småsaker. Om en liten detalj i naturen eller en gammal saga. Men hela världen är uppbyggd av små saker. Jag vill få andra att förundras på samma sätt som jag gör. Det är nog ännu en sak som jag har fått från min mormor, småskolelärararinnan. Jag har mycket att tacka henne för.­