Ivar Asplund

Stickarens väg till galaxen

Stjärnor och stickning kan jag prata om hur länge som helst, säger Ivar Asplund. Att han själv också är en stjärna, talar han mer tyst om.

Text Malin Vessby
Foto Ellinor Hall
9 december 2020

Ivar asplund sitter på en svartmålad pinnstol hemma i Täby och berättar om ett experiment som han hört talas om. Barn i en lågstadieklass fick rutat papper av sin lärare och uppmuntrades att skapa mönster genom att fylla i rutor.
– Och visst sjutton uppstod en och annan stjärna!

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Att stjärnformade mönster dykt upp över hela världen där pixlade bilder i räta och lodräta rader tagit form är alltså inte så konstigt. Motivet verkar ligga nära till hands, oavsett om formen sedan vävts, broderats, stickats eller tecknats.
Ivar plockar fram en provlapp med tätt stickade stjärnor i rött och vitt ullgarn.
– Ändå skulle nog de flesta associera den här till Norge, Baltikum eller kanske Shetland, tänka på Selbuvantar eller lusekoftors bårder, säger han och vrider på provlappen som han gjort med inspiration från en av de äldsta stickade stjärnor som hittills hittats.
– Förlagan är en kudde i en spansk kungagrav från 1200-talet.

Bland stickare är stjärnmotivet välkänt. Ivar Asplund beskriver den vanligaste formen som »fyra våffellika hjärtan som möts på mitten«. Åttabladsstjärnor, säger man ibland. Åttabladsrosor.
– Eftersom mönstret är regelbundet är det enkelt att förstå sig på och sätter sig snabbt i händerna. Först stickar man åt ett håll, sen spegelvänt på andra halvan. Har man bara grundkompositionen klar för sig, går stjärnorna dessutom att applicera på det mesta. Man kan göra pyttesmå eller jättestora, till tröjor, vantar eller vad som helst.

Själv har han stickat sedan femårsåldern. Vid den tiden lärde han sig också att läsa, böjd över sin mammas stickbeskrivningar, där han vetgirigt stavade sig igenom förkortningar som am, ökn, uppr och i ren stickningslust knäckte läskoden. Men själva de praktiska lektionerna stod farmor för.
Det var också hon som, när han var runt tio, lärde honom sticka tröjor.
– Klart du kan, sa hon och visade mig vad jag skulle tänka på. »Så här många maskor blir bra, och sen kan du mäta mot dig själv så att de passar.«
Och enligt hennes metod arbetar han oftast än idag. Lite på gehör.
– Har jag hämtat mönstret från en damig tröja, brukar jag hålla stickningen mot ett plagg som jag vet sitter bra, då ser jag när det är dags för ärmhål, för att runda i halsen eller något annat. Och om det blir fel? Det är ju bara att repa upp i så fall. Det kan ju inte hända nåt hemskt.

Ur garderoben plockar han fram sin första stjärnprydda tröja, stickad i glansigt ljusbrunt lingarn någon gång i tjugoårsåldern, »i min vilda ungdom«. De reliefstickade åttauddsstjärnor som täcker hela ytan framträder olika tydligt beroende på hur ljuset faller. Formen har han stickat på känsla men stjärnmönstret hade han klart för sig från start, maska för maska. Det kom från ett kvadratiskt diagram.
Ändå var det just stjärnorna som han blev besviken på efteråt.
– Diagrammets symmetri hade inte följt med in i tröjan. Jag såg den kvadratiska formen framför mig, men resultaten blev rektangulära!
Livet som stickare är fullt av aha-upplevelser. Det här var en sådan: Insikten om de till synes exakta diagrammens svekfulla karaktär.
– Maskor är ju inte kvadratiska som rutorna på ett rutat papper. De är rektangulära. Stickningen kommer med andra ord inte att bli som på pappret. Den kommer att dras ut i sidled.

Till sina kurser har han därför ibland med sig papper med rektangulära rutor, för att kursdeltagarna ska få chans att rita mönster som blir rättvisande från start.
Och så finns det ju sätt att motverka rektangelförskjutningen på, förstås.
– Man kan till exempel kompensera genom att göra fler varv på höjden än diagrammet visar. Tänk på att en stickad kvadrat generellt sett har fler varv än maskor.
Eller så kan man sticka fastare. Också om man drar åt maskorna ordentligt kommer resultatet att bli mer kvadratiskt, förklarar Ivar Asplund. Han pekar på provlappen igen, som är stickad med gravkudden som förlaga. Eftersom han ville ha de rutor som stjärnorna är centrerade i perfekt kvadratiska, valde han att tvåändssticka. Med den tekniken dras maskorna ihop, så att de blir lite högre.
Men att den ursprungliga åttahundraåriga gravkudden, som stickats i vitt och rödfärgat silke, genomgående hade perfekt symmetriska stjärnor kan också ha att göra med hur stickaren hållit tråden.

Här i landet leder vi oftast garnet över vänster pekfinger, fångar an och drar tråden genom maskan. På många andra håll i världen – och i gamla tiders Sverige – kaststickar man istället. Slängstickar, säger man också. Då ligger tråden istället över högerhanden och »kastas« som en snara över stickspetsen varje gång en maska ska ta form. Också den tekniken ger lite högre maskor än den idag gängse svenska.
– Med den här typen av trix kan man experimentera och manipulera så att man får sina mönster lite tajtare, säger Ivar Asplund på sitt lugna, entusiastiska vis.
– Ju mer man kan, desto mer har man att välja på. Och desto mer inser man vad lite man egentligen kan.

Själv tillhör Ivar Asplund idag storheterna på den svenska stickningsscenen och på senare år har han kunnat försörja sig helt och hållet på garn och maskor. Han undervisar i stickning, bland annat på Handarbetets Vänners skola, jobbar extra i garnbutik och kom för några år sedan ut med en bok om flätstickning på Bonnier Fakta. I grunden är han språklärare.
– För mig handlar stickningen om att lösa problem och om att det är roligt att sticka. Jag stickar sällan för att jag vill ha ett visst plagg. Jag är mer intresserad av vad jag inte kan, än vad jag kan. Och att repa upp är inget problem, då får jag ju bara sticka mer!
Ja, han ser ut som om han menar vad han säger.

Om en stjärnsugen nybörjarstickare kom till Ivar Asplund för råd, skulle han rekommendera reliefstickning framför att sticka i många färger. Det är lättare med enfärgat än att hålla reda på flera trådar samtidigt, påpekar han vänligt.
Men också om man vill sticka stjärnor i flera färger finns det knep att ta till för att underlätta arbetet. Själv ritar Ivar Asplund då och då om fyndade mönster en aning, lägger till en prick eller ett kryss. Det händer till exempel när han vill undvika att sticka alltför långa enfärgade partier mellan stjärnor, för att slippa lägga tid på att sno trådar på avigsidan och förhålla sig till utdragna flotteringar.
Samma tankesätt kan man se återspeglat i många gamla stjärnmönster. I glappet mellan stjärnorna, innan en ny tar vid, har en romb eller ram i avvikande färg stickats in.
– Men det handlar om rytmen också!

»Själv skulle jag aldrig ge mig på att sticka ett så där avancerat plagg i ren bomull. Bomull är inte förlåtande. Minsta ojämnhet syns. Det ser ut som om jag inte kan sticka.«

Ivar Asplund knäpper på datorn. Fram tonar en vit 1700-talskofta som är öppen fram och kraftigt insvängd i midjan, översållad med åttauddsstjärnor i relief. Efter varje stjärna följer en romb. Den börjar växa i samma takt som stjärnformen avtar.
– Med ens skapas en rytm i stickningen som gör det lättare att räkna och hålla reda på var man befinner sig i mönstret.
Koftan på skärmen är stickad i bomull som var en dyr importvara på 1700-talet. Kritvitt garn var dessutom svårt att åstadkomma i ull, så att färga bomullen var inte att tänka på.
– Har man råd, ska det synas. Så är det ju än idag.
Men att välja vitt garn till reliefmönster tjänar även stickaren.
– Skuggor och strukturer framträder bättre om man har ljusa garner. Med ett mörkt garn kan det vara svårare att se var man befinner sig i stickningen.

På stolen bredvid hänger en spedetröja i mörkblått ullgarn som han stickat till en vän. Också den är full av stjärnor i relief, men det uppskjutande mönstret är lite svårt att se eftersom skuggorna äts upp av den mörka färgen. Så här i efterhand hade han hellre stickat i ett ljusare och mer hårdtvinnat garn, och kanske inte i skum vinterbelysning.
– Så ta gärna ett slätt garn till stickningar med reliefmönster, ett lingarn gör sig ofta bra, och tänk på att strukturerna framträder bättre i vitt.
Han nickar mot datorn där 1700-talströjan lyser som snö.
– Själv skulle jag aldrig ge mig på att sticka ett så där avancerat plagg i ren bomull. Bomull är inte förlåtande. Minsta ojämnhet syns. Det ser ut som om jag inte kan sticka.

Men Pernilla Christiansson från Halland visste vad hon gjorde. För ovanlighetens skull finns stickerskans namn bevarat.
– Ojoj. Kompositionen är elegant ända ner på detaljnivå. Hon kunde tänka både i små och stora drag samtidigt.
På 1700-talet var stickning ännu lågstatus, så Pernilla Christiansson stickade tajt, valde galet tunna stickor, trådfint garn och makalös masktäthet för att få slutresultatet att se vävt ut, tror Ivar Asplund.
– Det vi idag gillar med stickning, de elastiska kvaliteterna, det kom senare. Till och med snittet skulle leda tankarna till vävt och sytt. Titta på stegen som löper längs koftans sidor. Den ska se ut som en söm, säger han, även om han i »sömmen« också ser stickningstekniska fördelar.
– Man kan ha den som en hållpunkt när man tar in för att skapa midjan.

Också stjärnmönster kan användas för att forma ett plagg.
– Se här!
Återigen står en vit 1700-talskofta i centrum. Så gott som hela plagget är slätstickat, men längs framkanterna löper reliefstickade stjärnor i en lodrät rad. Det ser nästan ut som om koftans öppning är kantad med band.
– Om det varit slätstickat hela vägen, hade kanterna rullat sig, men med ett reliefmönster förblir de släta. Räta och aviga maskor drar stickningen åt olika håll, så då tar spänningarna ut varandra.
Han bläddrar upp ett par sidor i den danska designern Viviane Høxbros bok Strik Danske Stjernetröjer, där hon sida upp och sida ner visar varianter på reliefstickade stjärnor fyndade på gamla tröjor från 1800-talet. Likartade mönster kan man hitta på skånska spedetröjor. En stjärna ser galen ut med en skev form, en annan har tio uddar istället för åtta, på något ställe är linjen mellan våffeldelarna gjord med vridna maskor, ytterligare en stjärna är delvis moss-stickad …
– Tänk vad man kan göra bara genom att kombinera räta och aviga maskor på olika vis. Det är det som lockar mig så. Grunden är enkel och redskapen simpla, och ändå går det att göra så ofantligt mycket!

Han lyfter upp en halvfärdig tvåändsstickad tröja i vitt ullgarn som han just tagit till nåder igen efter att den legat undanstoppad ett tag. Också den är prydd med åttabladsrosor i ett intrikat mönster.
– Åh. Stjärnor kan man prata om hur länge som helst, och ändå har vi bara börjat.

9 december 2020

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy