Stickans vikt

Vilken roll spelar stickan för stickningen? Hemslöjd dyker ner i ett plockepinn av kolfiber, bambu, stål och fiskben och påminns om att det som i butikerna presenteras som nytt, ibland kan vara riktigt, riktigt gammalt.

Text Malin Vessby
Foto Sofia Runarsdotter
28 mars 2018

– Stickan ska vara som en förlängning av mig. Och jag måste trivas med den.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Dragspelsarkivet i plast har Heléne Wallin köpt på en kontorsbutik. Inuti ligger strumpstickor systematiserade efter kvartsstorlek.

Heléne Wallin ser glad ut. Hon är handläggare på Nämnden för hemslöjdsfrågor och jämför intresset för stickor med en bagares jakt efter de mest effektiva hjälpmedlen vid arbetsbänken eller en snickares lust att optimera verktygslådan. En kompott av hantverksfördjupning, kvalitetsmedvetenhet, nyfikenhet och prylsport. På fritiden är hon stickare, kursledare och stickpoddare, en välkänd röst för många som vill fördjupa sig i tankar och teorier kring tekniken. Och hon vet allt om de dagar då flytet i stickningen vägrar att infinna sig. Hemma i mangelkorgen ligger minst tio påbörjade projekt och väntar.

Men hon har också ett åtgärdspaket.

Första budet lyder: Byt stickor.

Stickan – och stickningen – har en dimmig historia. Visst har det gjorts åtskilliga arkeologiska fynd av järn-, ben- och träpinnar som är misstänkt lika strumpstickor. Men egentligen krävs det att maskor är upplagda på de gamla fynden för att man med säkerhet ska kunna bestämma användningsområde.

Stickningsdoktoranden Hanna Bäckström skakar på huvudet. Hon sitter i sitt lilla rum på Konstvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet. Runt henne ligger litteratur i högar tillsammans med gulnade damtidningar från 1800-talet och ett och annat nystan. Datorn står på. Hon är halvvägs genom avhandlingsarbetet.
– Arkeologiskt material måste alltid tolkas och det är svårt att dra säkra slutledningar utifrån enstaka fynd, säger hon och påpekar samtidigt att inte heller de mest väletablerade texter där stickning förekommer alltid håller måttet. Det är vanligt att källhänvisningar saknas, vilket gör det svårt att faktakolla i efterhand. Utöver det har gammal forskning och museernas katalogisering ibland också gjorts av personer utan egna teknikkunskaper, förklarar hon. Det har inte sällan lett till feltolkningar. Som att stickning och virkning blandats ihop.

Hanna Bäckström

Dessutom råder språkförbistring. Det kan vara svårt att veta vad som åsyftas i gamla dokument där stickningslika ord dyker upp.
– Det gamla ordet knytta är ett exempel. Det kan både betyda att sticka och att knyta nät.

Tyvärr kan bristfällig forskning också kopplas samman med värdering av kön. Länge ansågs det rätt ointressant att undersöka sådant som hörde hemma i en kvinnodominerad sfär, något som fått konsekvenser för textilforskningen – även om det ironiskt nog sannolikt var män som var de första stickarna i 1300–1400-talets Europa, som yrkesverksamma strumptillverkare. Fast även kvinnor anses ha stickat under den tidiga medeltiden i södra Europa, men då inom hemmets väggar. Den tolkningen görs bland annat utifrån gamla madonnabilder och en speciell genre av bilder som visar Jesus familj i fart med samtida hushållssysslor. Och Maria stickar.
Mest känd är Buxtehude-madonnan från slutet av 1300-talet.
– Hon använder ganska långa strumpstickor, fyra stycken, konstaterar Hanna Bäckström.

Stickningens vagga placeras emellertid ofta i 1100-talets Egypten. Men också det är osäkert. De fynd som gjorts är nämligen av så avancerad art, att mycket tyder på att kunskapen är äldre än så.

Tillbaka till nutiden. Olle-Petter Melin vankar irriterat av och an framför brevlådan hemma i Vallentuna. De fyrkantiga stickor som han beställt från Kanada verkar inte komma idag heller. Han har visserligen andra fyrkantiga stickor sen tidigare. Amerikanska. Men det hjälper inte.
– Stickning är en prylsport, fnissar han förtjust. Jag kan ju inte veta. Just den här stickan kan vara den mest fantastiska!

»Stadigt och fast.« Så beskriver Olle-Petter Melin sitt stickningsideal.

Men trots att han stickat sedan barnsben och dessutom lade fram en magisteruppsats i textilvetenskap om flerfärgsstickning i fjol, konstaterar han att det inte går att peka ut den bästa stickan. Valet av favorit handlar både om vad man tycker är bekvämt, vilket handlag man har, vilket garn man jobbar med, storlek på händer, teknik och stickningsideal.

Stickor är en smaksak. Under en period fanns det till exempel plastvarianter med glitter i, berättar han. De gjorde kanske stickningen gladare för somliga, trots att plasten i sig antagligen inte var något vidare. Själv testade han dem aldrig.
– Min egen favoritsticka alla kategorier är av karbon med metallspets. Den är styv, spetsig och håller formen även vid hårdhänt tvåändsstickning, säger han.
– Den är inte för slät, för lätt, för böjlig eller trubbig. Det värsta jag vet är trubbiga stickor! Sådana kanske passar dem som stickar löst i grovt garn. Men absolut inte för mig.

Han öppnar stickskåpet och plockar fram ett digitalt skjutmått som mäter ner till hundradels millimeter.
– Jösses vilken diameterskillnad det kan vara på stickor med ett och samma nummer! Jag har mätt mina med nummer 2. Men de kan vara så väl 2,2 som 2,8 millimeter. Och köper man gamla stickor på loppis, måste man vara extra vaksam. Då kan det skifta otroligt mycket.

I just hans fall spelar kanske information om stickors exakta dimension större roll än för många andra, säger han, eftersom han vill att stickorna ska forma maskan.
– Jag har ett gammeldags stickideal, jag vill sticka fast och stadigt, så jag drar åt maskorna runt stickorna, hårt. Det är få som gör så idag. De flesta vill sticka mjukt och följsamt. Men vad är det för idé med stickor med olika dimensioner om man inte låter grovleken påverka stickningen, frågar han glatt retoriskt.

På Hanna Bäckströms forskarrum en våning upp i det stora huset i Engelska parken ligger en udda rundsticka i skrivbordslådan. Det är ett hemmabygge från mitten av 1900- talet som hon fyndat på loppis. Korta, trubbiga kopparpinnar med en idag rätt stum gummislang emellan.

Ett pennfodral från mellanstadiet går inte ur tiden. »Numera min stickförvaring«, säger Hanna Bäckström.

Men rundstickan som fenomen är betydligt äldre än så. Det tidigaste belägg som Hanna Bäckström känner till är från 1881. Det är en flexibel rundsticka av fiskben, avbildad i en skandinavisk handarbetstidning.
– Rundstickor har många fördelar jämfört med raka stickor med knopp i änden. En är att vikten fördelas jämnt, säger hon. På raka stickor hamnar lätt allt tungt ute vid ändarna, och det blir slitsamt i längden för den som stickar mycket.

Det vet hon av egen erfarenhet. Betydelsen av att tänka på armar och handleder blev tydlig för ett par år sen, då hon stickade under två terminer på hemslöjdsinstitutet Sätergläntan. Kroppen tog stryk av dagslånga pass med maskorna.

Men tankar på ergonomi avspeglas också allt oftare på butikshyllorna. Ta sladdisen i stickornas syskonskara till exempel, den fyrkantiga stickan. Den dök upp på 2000-talet som ett mer kroppsvänligt alternativ än runda sticknålar, bra för fingrar och lättare att greppa för personer med handproblem sades det.

Men kanske är inget nytt under solen. Också fyrkantsstickan har varit med förr. Just en sådan, i trä, grävdes upp ur en slagghög vid Läckö slott på 1920-talet, med intakta maskor kvar längs stickan. Idag finns den på Historiska museet. Men åldersbestämningen svajar ordentligt. Ursprung: 1500 till 1800-tal.

Att stickors storlek, tyngd, form och material gör skillnad för så väl stickningsupplevelse som resultat, råder det inget tvivel om. Vi är tillbaka hos Heléne Wallin i det inglasade rummet på Nämnden för hemslöjdsfrågor där hon snabbt räknar upp poängen med ett par olika varianter.

Den som vill slippa höra det karakteristiska klirret när glatta strumpstickor av metall slår i golvet, kan förslagsvis ta aningen sträva, lätta trästrumpstickor istället, föreslår hon; de håller sig bättre på plats. Lätta stickor passar också bra till angoragarn och glansigt silke, för att inte glida ur maskorna. Till tvåändsstickning väljer hon gärna hållfasta kolfibervarianter och till tunt spetsgarn riktigt spetsiga stickor, som enkelt fångar upp maskorna, annars blir vägen fram till färdigt alster lätt en strid.

Heléne Wallin förvarar sina stickor i en ärvd byrå. I översta lådan: strumpstickor. I mellersta: Härvträn, nålar och blockare till vantar.

Dessutom finns ett och annat att se upp med i denna djungel av plockepinn, inte minst hos de starka karbonstickorna.
– Hos dem är spetsen ett känsligt område. Ibland uppstår en skarv i mötet mellan karbonytan och metallen under. Där kan maskor haka upp sig.

Och upphakningsrisk finns även vid mötet mellan rundstickans kabel och sticka. Heléne Wallin plockar alltid ut stickorna ur sin förpackning när hon ska köpa nya, och låter fingrarna glida över skarven. Det får inte finnas någon knöl där.
– Man får helt enkelt skämma ut sig i stickaffären. Om det finns en uppbuktning riskerar maskorna att snagga och haka upp sig. Man vill ju åt ett flow i stickningen, det är då det är som bäst, säger hon entusiastiskt och kommer in på bambu- och trästickor. Också de kan givetvis ha brister. Dit hör risken för flisor – så ha gärna sandpapper till hands. Och i värsta fall går de av. Åtminstone om man sätter sig på dem.

Men stickors särart kan också få stickare att röra sig på olika vis. Ta projekt i ospunnet isländskt förgarn till exempel. Det är islandströjans urgarn, som är så luftigt och skört att det nästan går av om man blåser på det. Till ett sådant skulle Heléne välja just stickor av trä.
– Det gör att jag hanterar stickningen mer försiktigt, säger hon.
Och motsatt verkan med andra material:
– Om jag skulle göra kompakta och tätt stickade vantar skulle jag välja metallstickor. Med sådana stickar jag hetsigare och därmed förhoppningsvis tätare.

Olle-Petter Melins stickförvaring.

På Uppsala universitet har samtalet glidit över på stickförvaring och Hanna Bäckström visar ett pennfodral som hon har kvar sen mellanstadiet. Dessutom har hon ett långsmalt etui som hon fyndat på loppis, med kanaler av gummiband där stickor kan kilas in och ligga stadigt.

Hemma hos Heléne Wallin står byrån som hon ärvt efter farmor, där strumpstickor fyller översta lådan, sorterade i askar efter grovlek. I bokhyllan ligger ett dragspelsarkiv i plast, med rundstickor ordnade efter kvartsstorlek.

Olle-Petter Melin suckar däremot. I sovrummet tronar visserligen ett stort skåp som gömmer påsar med fack, fyllda med stickor som sorterats efter grovlek. Men den optimala lösningen har han inte funnit än.

Så skiner han upp.
– Jag tänker på mina UFO:s, mina unfinished objects. Eftersom jag har så många avstannade projekt, har jag också väldigt många parkerade stickor. Det är ju jättebra! När stickorna är upptagna finns alltid skäl att skaffa nya.

28 mars 2018

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy