Stickad kärlek

Text Karin Erlandsson
Foto Marcus Boman
15 augusti 2022

Jomala kyrka på Åland är Finlands äldsta stenkyrka. Då man på 1960-talet gjorde utgrävningar där fann man bland annat en grav där en gång en brunlockig kvinna blivit begraven. På hennes huvud fanns en mönsterstickad mössa och intill henne låg ett svenskt kopparmynt från 1745.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Redan prenumerant?



Köp prenumeration

Mössan är stickad med tunna stickor, kanske 2 mm, och har mönsterbårder med fåglar, kronor och hjärtan.

I slutet av 1940-talet deltog den pensionerade lärarinnan Teres Torgrim i utgrävningarna av 1600-tals kyrkan i Pajala. I gravarna hittade hon mönsterstickade plagg som påminde om de mönster som hon under insamlingar hittat i samebyar.

Och Dannikekvinnan, hon hittades i Rydets mosse 1942. Hon hade begravts i ovigd jord i slutet av 1600-talet och var iklädd ett par stickade hosor. De är hårt stickade av tvåtrådigt ullgarn, slätstickade och med dekorationsvarv av aviga maskor och en markering längs mittlinjen bak.

Alla dessa kvinnor och all denna kärlek!

En diamantring är sannerligen inte alltid lämplig så istället står man där med sin kärlek och sin ordlöshet och bara… tar fram stickningen.

Är det möjligt att sticka en mönsterstickad mössa med tvåans stickor utan att känna omtanke för den som ska bära mössan? Är det tänkbart att klä någon i hosor med dekorationsvarv utan att känna omsorg? Och att sticka det mönster som är traktens eget, och som ärvts i generationer, säger mycket om en tillhörighet man vill förmedla.

De äldsta stickade mönstren vi känner till kommer från gravfynd eller från konst och det är naturligtvis intressant att fundera över hur mönstren uppkommit och de stickade föremålens historia, men ännu intressantare är det att fundera över stickerskorna.

De som ville visa kärlek med sitt hantverk.

Stora känslor är svåra att manifestera i konkreta föremål. Inte för att känslor nödvändigtvis måste manifesteras fysiskt, men för att man ändå vill, ibland. En diamantring är sannerligen inte alltid lämplig så istället står man där med sin kärlek och sin ordlöshet och bara … tar fram stickningen.

Så gjorde kanske mamman till den brunlockiga kvinnan som begravdes i Jomala, hon prydde mössan med hjärtan och fåglar. Garnet till Dannikekvinnans hosor kanske kom från kvinnans egna får, de som hon ropat in på kvällen och vars ull hon kardat.

Min egen mormor var en karg kvinna som en gång rörde vid mitt hår och sa »det är inte så strävt som det ser ut« och först långt senare, i vuxen ålder, insåg jag att det var en smekning hon utfört. Men hon stickade en röd kofta åt mig och broderade en julkalender med minimala korsstygn och tvivlar jag på om jag var älskad kan jag se på de små stygnen.

Då min vän Kika fyllde 37 ställde hon till en stor fest och alla vi kvinnor på festen, vi som ville henne så väl men inte visste hur vi skulle uttrycka det, stickade en vänskapshalsduk åt henne. Jag tog med mig restgarn och la upp lagom många maskor för en halsduk och alla på festen stickade. De vana stickerskorna stickade flera centimeter och de mer ovana stickade ett varv, men alla stickade.

Vi gjorde det som kvinnor i alla tider gjort, vi manifesterade vår kärlek i maskor.

Karin Erlandsson är författare med bas på Åland. Hennes roman Hem är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2022. I september släpps hennes senaste bok Det blå garnet – en bok om att sticka.

15 augusti 2022

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram