Dags för något nytt? Byta skor, sommarstuga, byta liv? Ofta räcker det med förändring för att vi ska tycka oss se förbättring. Förändring har blivit en vana, så till den grad att vi blir oroliga om inget händer. Förändringen är invand och trygg.
Stanna kvar ett tag istället
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
På företag har man kurser i kreativitet och nyskapande i tron att man kan likställa samtal om kreativitet med att faktiskt hitta på något. Men är det inte dags för något nytt nu? För fördjupning?
Ett resultat av dagens idealiserande av nyskapande är att det blir så vanligt. Radikala målningar blir reaktionära innan färgen ens hunnit torka. Fler och fler hittar på nya saker men i samma veva har det aldrig sett ljusare ut för hantverket. Att kunna utföra något med skicklighet kräver upprepning, att man provar om och om igen och står kvar en stund där man redan står. I en flod av saker som glimmar till en kort stund, står den hyggligt svarvade skålen som ett fyrtorn och leder vägen. Små enkla och gamla skålar från Kina går för tiotals miljoner kronor medan IKEA säljer liknande för en femma. Eftersom hantverkskunnandet är sällsynt blir det automatiskt värdefullt. Det sällsynta har alltid ansetts värdefullt.
För många år sedan gjorde formgivaren Mats Theselius och jag en liten fåtölj tillsammans. Vi bodde bägge i Göteborg och upptäckte att vi hade något gemensamt i sättet att tänka. Det svåra med möbeln var inte vilket läder vi skulle välja eller gjutjärnets patinering, utan momsen. Den »halva« som jag hade gjort räknades som konst och den »halva« som Mats hade gjort betraktades som hantverk. Därmed skulle vi också ha två olika momssatser på vårt gemensamma arbete. Ett verk skulle på ett onaturligt sätt delas upp i två. När skedde detta salomoniska svärdshugg mellan konst och hantverk? Och varför?
I en flod av saker som glimmar till en kort stund, står den hyggligt svarvade skålen som ett fyrtorn och leder vägen.
När stenåldersmänniskan efter tiotusentals år av samma slags stenyxor helt plötsligt började göra allt större och tunnare stenyxor skedde en mental revolution. Yxorna var till slut så stora och sköra att de knappt gick att använda längre. Handlade det då om konst eller hantverk? Det struntade faktiskt upphovsmakaren i, eftersom det är ett språkligt och inte ett konstnärligt problem. Huvudsaken var att lyckas göra stenen så tunn som möjligt.
Var det nyskapande då? Visst. Men det var inget som den som gjorde yxhuvudena brydde sig om. Avsikten var troligen att se hur stora och tunna yxbladen kunde bli.
Inte heller bruket av eld eller det faktum att hjulet blev till är resultat av en kreativitetskurs med syfte att hitta på något nytt. Inte heller blev de fenomenen så populära för att det bedrevs stora reklamkampanjer runt dem. De fyllde ett behov – och blev en succé spridd över världen av just det skälet.
Det finns en särskild styrka i det som kommer till av behov. Och en sådan går inte att »klistra på«. Tänk till exempel på den gamla husbehovsslöjden, den som sällan handlade om att hitta unika uttryck och lösningar utan snarare om att lösa vardagens problem på bästa vis. Uppdelningen mellan konst och hantverk, som uppfanns för några hundra år sedan, har spelat ut sin roll i samma ögonblick som nyskapande tappar sin nuvarande, upphöjda position. Ganska snart skulle jag tro.
Är det inte dags för något nytt?
Ernst Billgren är konstnär, författare och debattör.