Stämjärnskoncentration

Efter fem universitetsår med litteraturvetenskap, kreativt skrivande och journalistik kunde också jag börja försörja mig på att skriva reportage. Eftersom jag var anställd på en tidning vågade jag dock inte skaffa några lika excentriska rutiner. Dessutom förstod jag nog inte riktigt varför man skulle låta sitt arbete bero på något annat än – just hårt arbete.

Efter några veckor förstod jag vad som verkligen fick mig att må så bra: Jag var koncentrerad. När jag sågade sinkor till en vägghylla kunde inget störa mig.

Jag älskade många delar av journalistyrket, men varje gång det var dags att sätta sig vid tangentbordet för att skriva kom något mejl, SMS eller Facebookmeddelande som behövde besvaras. Och distraktionskällorna tycktes bara bli fler. Ju fler små skärmar jag omgav mig med, ju fler appar jag hade, desto svårare blev det att inte prokrastinera.

Snart märkte jag att jag inte var ensam om att känna såhär. Var och varannan kollega talade avundsjukt om trädgårdsmästare, murare och andra praktiska yrken där man såg tydliga och omedelbara resultat av sitt arbete.

Häromåret tog jag därför sex månader tjänstledigt för att undersöka om det finns något fog för akademikernas utbredda hantverkardrömmar. Istället för att sitta vid ett tangentbord stod jag snart vid en bänk på en möbelsnickarutbildning och övade mig på att hålla stämjärnet i rätt vinkel mot träet. Det var underbart. Min flickvän noterade att min nya tillvaro ganska omedelbart gjorde mig mer harmonisk, omtänksam och rolig.
Först trodde jag att det berodde på att snickarlivet var mer analogt och okomplicerat; delarna i mina möbelprojekt var trots allt lättare att överblicka än de 50 000 tecknen i ett reportage.

Men efter några veckor förstod jag vad som verkligen fick mig att må så bra: Jag var koncentrerad. När jag sågade sinkor till en vägghylla kunde inget störa mig.

Det hade aldrig riktigt slagit mig tidigare, men om man arbetar med abstrakta ting som ord och tankar – och dessutom lever i en tid som är full av distraktioner – då finns inget mer tillfredsställande än att så fullständigt gå upp i något att man glömmer var man är.

Den sista månaden av tjänstledigheten ägnade jag åt att tillverka ett skrivbord. Jag anpassade höjden efter min längd, ritade lådor för mina anteckningsböcker och designade avlånga hål i bordsskivan så att datorsladden skulle kunna gömmas. Så beställde jag ett gäng ekplankor som jag sågade, hyvlade, sinkfogade, putsade, tvålbehandlade…

Processen fick mig att inse vad mina favoritförfattares regler och rutiner egentligen handlade om. När man arbetar med händerna når man absolut koncentration nästan så snart man sätter igång. Men om man skriver krävs mer avancerade metoder för att stänga världen ute.

Så nu sitter jag här vid mitt egengjorda skrivbord och upprätthåller mina noggrant utformade rutiner, som bland annat innefattar ett program som blockerar internet, fem dagliga småkakor och en springpaus klockan 15.

Erik Eje Almqvist är frilansjournalist verksam i Köpenhamn. Han var med och startade magasinet Filter 2008 och arbetade där till i februari i år. År 2009 utsågs han till Årets Journalist på Sveriges Tidskrifters stora gala. Nyligen gick han en möbelsnickarutbildning.