Om det inte vore för den grälla soffan och de solblekta tapeterna skulle Ngoy Kafwambos lägenhet på Löftesgränd i Skellefteå kunna misstas för ett museum. På hyllor, bord och golv trängs hundratals snidade träfigurer och masker med lekfulla, detaljerade ansiktsdrag. Några är blanksvarta, andra bländande vita.
– I Kongo finns så många träsorter som man kan jobba med, säger Ngoy. I Sverige finns bara några som har rätt hårdhet. Björk är jättebra för masker och skulpturer, det blir lätt och torkar fort. Jag gillar också bok från södra Sverige. Bok är underbart.
Stämhjärnan
Ngoy Kafwambo har lärt västerbottningar att skulptera »nkisi«, traditionella kongolesiska träfigurer. Till midsommar sätter han sig med klubba och stämjärn ute på gården.
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
När Ngoy Kafwambo var tio år började han arbeta i sin pappas snickeri i Kinshasa. Tillsammans med ett tjugotal snickare gjorde de bord, stolar och traditionella träfigurer, nkisi.
Efter två decennier i snickeriet hade Ngoy förvärvat sådana hantverkskunskaper att han blev lärare.
– Min farfar hade också arbetat på samma snickeri. Jag ville fortsätta, det var bra, det var jättebra.
Men allt förändrades när Laurent Nkundas rebellstyrkor 2007 förklarade krig mot landets militär. Tillsammans med fru och barn flydde Ngoy Kafwambo till ett flyktingläger i närheten av Victoriafallen i Zimbabwe. Där kom han i kontakt med en belgisk kvinna som drev ett galleri vid turiststråken intill det stora vattenfallet. När han visade henne sina träfigurer lät hon honom sälja dem i galleriet. Inom kort hade han lärt upp 25 elever som hjälpte honom att tillverka små statyer av jakaranda. På en bra dag kunde de sälja 200 stycken, och dra in 1 000 dollar.
Med hjälp av snickarpengarna blev familjen Kafwambo kvar i flyktinglägret i fyra år.
Sedan kom de till Sverige.
– Det var den 14 november 2006, och vi hamnade i Skellefteå. Det var så mycket snö att jag gick upp till kommunen redan dagen därpå och sa: »Jag kan inte leva här. Jag måste tillbaka till Afrika.«
Familjen Kafwombo blev emellertid kvar och några månader senare förstod Ngoy att Skellefteå inte var lika mörkt och kallt hela året om.
När arbetsförmedlingen frågade vad han arbetat med i Kongo visade Ngoy några skulpturer som han hade med sig.
Handläggaren förklarade att han var tvungen att gå en svenskkurs för att få snickarjobb men tipsade honom om att visa upp skulpturerna på den årliga Skellefteåfestivalen. Efter att ha gjort det blev han kontaktad av Västerbottens läns hemslöjdsförening i Umeå.
– Han är en fantastiskt skicklig hantverkare, säger hemslöjdskonsulenten Mats Pallin.
Snart reste Mats och Ngoy runt i Västerbotten och höll workshops om hur man snidar traditionella afrikanska skulpturer i svensk björk. Men deras angreppssätt var olika.
– Jag täljer med kniv och yxa, och använder ofta huggkubben, säger Mats Pallin. Ngoy sätter sig bara på golvet. Där jobbar han med klubba och stämjärn och håller fast ämnet med fötterna. På så vis kan han bearbeta träet fritt och skulptera fram runda och väldigt detaljerade former.
När Ngoy Kafwambo avslutat sin SFI-kurs kände han sig dock tvingad att dra in mer pengar till familjen. Han lämnade hemslöjdsföreningen i Umeå och började köra truck.
Sedan 2012 söker han fast arbete för att få ihop startkapital till att starta ett eget snickeri.
– Får jag bara en lokal så kommer jag att kunna göra mitt jobb året om. Jag kan göra allt, bord, stolar, afrikanska kungatroner, jag kan göra allt kunden vill ha.
Till hösten ska han gå en utbildning på Lernia för att få formellt snickardiplom, så att han kan söka jobb på större snickerier. Fram till dess väntar han till midsommar då det blir tillräckligt varmt för att sätta sig på gården utanför lägenheten med hammare och stämjärn för att göra nya figurer.
– Jag gör det för att inte tappa kunskapen. Och om någon skulle vilja köpa en skulptur är det bra. Jag har redan 400 afrikanska masker och statyer hemma – gjorda av bok och björk.