Krönika

Stadigheten, sinnligheten

Text Elisabeth Åsbrink
Foto Elisabeth Åsbrink AB
25 maj 2016

Vi lever i en osinnlig tid.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Inte så att vi lever utan sexuella retningar eller signaler – de ligger i luften som trådlösa nätverk, omöjliga att stänga av eller att bortse ifrån. Sinnlighet är något annat.
Det är dofterna, känslan av materia i händerna, av jord, vatten, betong, av rinnande glas, av min älskades hud. Det är kastanjen i fickan en oktoberdag, hur den inkapslar höstens svalka och mörka nätter. Allt det är vardagliga, helt odramatiska, sinnliga erfarenheter som går in genom kroppen och blir kvar i minnet. Men hur ofta är vi med om dem? Är de förpassade till semestern? Hänvisade till barndomen?

Som sagt, vi lever förvånansvärt osinnliga dagar: stiger upp, rotar bland kläderna i garderoben, borstar tänder, tar en buss, åker tunnelbana. Doftintrycken blir de andras andedräkt – bakfull? influensa? – och på jobbet sätter man sig med tangentbord, post-it lappar och en mikrovågsugn i fikarummet. Telefoner. Mail. Pappmuggar med kaffe. Den instängda luften i en bil. Och hemma: Netflix, fjärrkontroll och seriemaraton. Det är en verklighet som både finns och inte finns, på samma gång.

Så ser jag handarbetet – en röd tråd genom labyrinten av samtid, en stabilitet genom twitterstormarna. Jag kan följa den, också med slutna ögonlock.

Handarbetet är osinnlighetens motsats. Det räcker med en halvtrubbig nål, fin aidaväv och trådarna som silkesskimrar i handen så är sinnena aktiverade och koordinerar kroppen till lugn. Inte för att det är fel på streamade serier eller Premier League, inte för att jag vill sluta sms:a eller se kattfilmer på Facebook. Det handlar inte om modernitet som ska ställas mot något ursprungligt, det var inte bättre förr. Det handlar bara om att bruka alla sinnen.

Den röda tråden är en metafor hämtad från den grekiska myten om Ariadne och Theseus. Han ska döda odjuret som lever i en grotta och hon ger honom ett garnnystan att fästa vid ingången och rulla ut allt eftersom, så att han tryggt hittar vägen tillbaka. Så ser jag handarbetet – en röd tråd genom labyrinten av samtid, en stabilitet genom twitterstormarna. Jag kan följa den, också med slutna ögonlock.

Att ta ett material, bearbeta och ge form – även om jag är barnslig och broderar tre rosa korsstygnskaniner under bokstäverna WTF, eller gör en trekantssjal med stickor nr 10 – samlar tankarna till en enda punkt: handarbetets här och nu.

Sinnligheten bor i fingertoppar, luktsinnen, blick och minnen. Har man en gång förälskat sig i ett garn, dess struktur och nyans, eller känt hur träet doftar varmt av sågbladets friktion, har man en gång känt linoljans obegripligt torra lukt eller knådat en ljummen jäst vetedeg, lagras erfarenheten och blir till kunskap.

Det är helt enkelt något annat än att maila och dricka pappmuggskaffe, det går djupare in. Sinnena kopplar ihop sig och blir länkar mellan dåtid och nutid. På så sätt väver vi våra liv av Ariadnes röda tråd, och handarbetet blir länken mellan det inre livet och det yttre.

Elisabeth Åsbrink är journalist och författare. 2011 belönades hennes bok Och i Wienerwald står träden kvar med Augustpriset.

25 maj 2016

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy