Spilk och spån

I våras bytte Gustav Bergström ut plåttaket på ett knuttimrat stall på gården utanför Piteå. Har man kommit över en spånhyvel så har man. Han skrev dagbok för Hemslöjd – från tall till tak. Fotograf och hantlangare: Peter Hoelstad

Text Gustav Bergströmn
Foto Peter Hoelstad
30 september 2015

27 augusti 2014

Idag har jag hämtat en gammal spånhyvel. Den stod i Yttersta, strax utanför Lillpite, hos en äldre man.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.
Spånen ska ligga med den buktiga sidan utåt, och de avskurna fjällen i vattenavvisande riktning. Det kontrolleras enklast genom att försiktigt böja pärtorna. Ett tips är att lägga dem rätt redan när de buntas efter hyvlingen.

Spilken, som vi säger här uppe, är i fint skick eftersom den fick sig en översyn innan den ställdes undan för ungefär 25 år sedan. Den reparerades, smordes och eggen slipades och bryntes.

Det är svårt att veta exakt hur gammal den är, men jag gissar att den är tillverkad under 1900-talets första decennier, då var maskinhyvlade spån som populärast. Dessutom är hyveln öppen till skillnad från lite modernare spånhyvlar, som har delar av kugghjulen inbyggda. På 1800-talet var det istället handspäntade spån som gällde, en betydligt mer tidskrävande framställningsmetod, även om sådan slags pärt anses mer hållbar. Men så kräver handkluvet också finare råvara än maskinspån.

En förutsättning för att spåntaken över huvud taget skulle slå igenom en gång i tiden var också den billiga, massproducerade trådspik som kom vid 1800-talets mitt.

28 augusti 2014

I samband med att jag renoverade några ängslador fann jag en gammal elmotor med remskiva i en av dem. De äldsta maskinspånhyvlarna drevs först med vattenkraft men sedan just med en traktors remskiva, tändkule- eller elmotor. Det gjorde dem mer mobila.

Elkabeln på mitt fynd var i bedrövligt skick, men jag satte på mig ett par rejäla handskar, virade en matta runt kontakten och kopplade in den. Tro det eller ej, men motorn spann som en katt. Nu återstår bara att byta elen och hitta en planrem, en balatarem, så att motorn kan driva min spånhyvel.

14 maj 2015

Är uppe i Norrbotten igen. Ringde Alfredssons maskinaffär och beställde en balatarem och ett remlås. Remmen är en decimeter bred och det bör räcka för att överföra kraften mellan motor och spilk. Den skickas med bussgods.

16 maj 2015

Idag har jag ställt i ordning i spånlidret. Satte spilken längs med ena ytterväggen så att både den och motorn ryms. Vinkelrätt mot den står en gammal motordriven slipsten från 1900-talets mitt. Med hjälp av den kan jag bryna stålet i spilken. Det var inte så vasst som jag först trodde.

17 maj 2015

Fick drivremmen. Monterade fast aligatorlåset och satte den på motorns och spilkens respektive drivhjul. Provkörde. Och det fungerade! Men motorn gick åt fel håll, tydligen felkopplad i trefasuttaget, så det var bara till att koppla om.

»En idealisk spilktall är lite klenare än den här«, säger
Gustav Bergström. Spilken och elmotorn står i det gamla spånlidret. Här förvarades tidigare det kutterspån som ströddes under djuren i ladugården.

18 maj 2015

Takspån, eller pärt som de kallas ibland, görs främst av tall och gran, ibland av asp. Genom åren har valet av träslag mest styrts av tillgång, som skapat lokala traditioner.

Jag ska göra mina av tall. Men det är inte lätt att hitta bra spilktallar idag. Det var lättare förr, när träden stod tätt och tallarna sköt i höjden och blev raka och kvistfria. Idag står de oftast glesare, ljusare och gödslas till och med ibland, så virket får breda årsringar och betydligt fler kvistar.

Förr letade man efter lämpliga tallar på mager mark i norr- och östsluttningar. Man tog inte träden i utkanten av beståndet, eftersom de ofta är utsatta för väder och vind och bildar tjurved när de försöker kompensera för sitt utsatta läge; tjurveden är extra hård och tung och krymper i längdriktning när den torkar. Stammarna skulle också vara gamla, för när de slutat växa består de till större del av prima kärnved som står väl emot väder och vind.

19 maj 2015

Idag fick jag sällskap av Sigge Stenvall ut i skogen. Han är född 1927 och lade spåntak tillsammans med sin far redan som ung. Hans nedärvda takspånskunskap är ovanlig idag. Han har dessutom öga för lämpliga tallar och tittar efter raka, kvistfria träd med slät bark som växer på näringsfattig, torr mark.

Min skog är inte den bästa om man letar efter spilktallar, marken är för bördig, bestånden alltför gallrade och tallarna frodvuxna. Andelen kärna är inte så hög och träden har kvistar långt ner på stammen. Många är dessutom allt annat än raka. Till sist valde vi ändå ut en tall som skulle kunna ge bra spån och tog fram motorsågen. En tall vars topp blåst av under vintern tog vi också ned, för att se om den dög till spån.

För bästa resultat ska man egentligen fälla träden vintertid, när de är som torrast, sedan barka och spilka dem på våren när de tinat. Ibland säger man att råvaran ska tas i en månad vars namn innehåller ett r, alltså senast i april, annars ökar risken för mögelbildning. Men nu tar vi risken.

22 maj 2015

Dags att göra takspån! Vid trelagerstäckning, som innebär att det alltid ligger minst tre lager spån på taket, använder man mest drygt 45 centimeter långa spån. Därför kapade jag stammen i just så långa klabbar. Innan dess hade jag barkat den med barkspade. Den savfällda tallens bark åkte lätt av, medan det krävdes mer kraft för att barka den som vinden toppkapat under vintern, som hunnit torka.

Att som novis ställa sig vid en spilk och göra spån är inte lätt. Framförallt är jag livrädd för att bli skadad av den vassa hyveleggen som åker fram och tillbaka med våldsam kraft med en hastighet på ungefär 50 slag i minuten. Nå, det är bara att koncentrera sig och snabbt lägga klabben på hyveln under den millisekund som den står i sitt bortersta läge.

Men tyvärr blir ytan på spånen ojämn. Vad är det som är fel?

23 maj 2015

Det gamla kyrkstallet hade plåttak och det har jag tagit bort. Nu ligger det gamla underlagstaket, rotet, i öppen dager. Det var underlag för spån tidigare, men några sådana finns inte kvar. Rotet är lappat och lagat och i dåligt skick, så jag tvingas lägga nytt på det södra takfallet. Det norra är bättre och där byter jag bara enstaka delar och ersätter med halvtumsplankor från virkesförrådet. En del av rotet utgörs av panelbrädor som gissningsvis är från 1800-talet eller 1900-talets början. De har täta årsringar och är av god kvalitet. På en bräda hittar jag hyvlade vattrännor, en slags dränering.

24 maj 2015

Det är svårt att hyvla spån! Det gäller att hålla klabben stadigt och pressa den mot hyveln. Det är också otroligt viktigt att den är kvistfri och att fibrerna är någorlunda raka och att klabben är ungefär jämntjock.

Min första klabb var grövre på ena sidan och den delen gav totalt oanvändbara spån. Till en början blev heller inte ytan på spånen så släta som de ska vara. Det visade sig att den stålplatta som sitter vid hyveleggen, och som klabben vilar på, var nedsliten precis framför eggen. Men efter att ha skruvat bort plattan och vänt på den, så att den dåliga änden så att säga kom ur vägen, blev spånen släta och dessutom betydligt jämnare i bakkant. Efter den upptäckten har spånhyvlingen gått som en dans, men det har verkligen blivit tydligt hur viktigt det är med bra virke. Spånen blir därefter. I en klabb med dolda kvistar och vriden ved blir de oanvändbara.

Beroende på klabbens dimension, kan man hyvla på olika sätt. Är den bara decimetern bred, hyvlar man på två motstående sidor, är den bredare hyvlar man tre sidor eller mer. De bredaste klabbarna har jag hyvlat på sex sidor och sedan minskat allteftersom klabben krympt. När jag är klar återstår ett fyrkantigt vedträ. Den innersta kärnan ska man inte använda.

Bilen, en Opel Kapitän av årsmodell 62/63 (den första med oljefilter som standard), har Gustav haft sedan 1991: »Bra lastutrymmen och generösa fönsterytor«, säger han.

Jag hyvlar några spån, vrider klabben lite och hyvlar några till och går så att säga varvet runt. En annan metod är att klyva klabben i fyra delar och sedan spilka varje del för sig utan att vrida den. På det sättet kan man få ut maximalt av kärnvirket.

25 maj 2015

Dags att lägga tak! Vanligast här uppe i Norrbotten är trelagerstäckning. Det innebär att man använder 45 centimeter långa spån som flyttas upp 15 cm för varje varv. Spånen överlappar även i sidled med ungefär en tum.

Spåntak läggs nedifrån och upp. De första tre varven och de tre sista läggs med kortade spån, för att man ska få tre lager även där. De längst ned lade jag så att de skjuter ut ungefär en tum från takfotsbrädan. Andra varvet lade jag med 30 centimeter långa pärtor, så att de täcker det första varvet helt och från och med varv tre lade jag fullånga spån. För varje varv flyttades spånraden upp med 15 centimeter. När jag kom upp till nocken lade jag ett varv med 30 centimeter långa spån och avslutningsvis ett på 15 centimeter. På det sättet fick jag alltid tre lager.

För att varven ska ligga rakt kan man använda en riktbräda eller ett riktsnöre, och flytta det 15 centimeter upp för varje varv. Men eftersom mitt tak är litet, använde jag helt enkelt ögonmått och kontrollmätte med jämna mellanrum.

Om man vill kan man lägga spånen så att vartannat varv går från höger till vänster och vartannat från vänster till höger. Det är dels en fråga om tycke och smak, dels får man troligtvis ett tak som klarar hårda vindar bättre om man växlar riktning. Men jag lade samtliga varv från höger till vänster.

Det finns också några detaljer att se upp med. Det allra viktigaste är att spånen läggs åt rätt håll, dvs med den buktiga sidan utåt och de avskurna fjällen i vattenavvisande riktning. Vad som är rätt ser man lätt om man böjer spånen en aning. Jag har ägnat mig mycket åt att böja idag. Läggs spånen fel samlas fukten lätt i de små fickor som fjällen bildar och taket ruttnar snabbt.

Sedan har jag spikat med 50 mm lång blank trådspik. Om den inte är galvaniserad, rostar den förhoppningsvis i samma takt som taket ruttnar och när det tjänat ut är det lätt att sopa ned de gamla spånen och lägga ett nytt tak. Galvaniserade spikar däremot får man dra ut eller slå ned när taket ska läggas om. Det är bara tidsödande.

Det gamla knuttimrade kyrkstallet som nu får nytt tak stod tidigare i kyrkstaden i Norrfjärden.

27 maj 2015

Idag har jag lagt klart det ena takfallet. Är man rask och det inte regnar, lägger man utan problem ett tak av den här blygsamma storleken på en dag, om allt är förberett vill säga, spånen ligger färdiga och rotet är i fint skick. Arbetsställningen är inte alltid den bästa så kroppen värker efter ett dagspass.

1 juni 2015

Nu är båda takfallen klara och kyrkstallet ser riktigt fint ut. Jag är väldigt nöjd, skulle vilja att byggnaden stod där fler kunde se den. Den trapetskorrugerade plåten hade visserligen räddat stallet från att förstöras, men var ful. Men jag sparar den ändå. Eftersom spåntak har begränsad livslängd, som mest 30 till 40 år när det gäller maskinhyvlade spån, kan jag kanske lägga tillbaka plåten den dag då spåntaket blivit alltför ansatt av väder och vind.

Om jag inte känner mig manad att lägga nytt. ­

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

För dig som älskar att sticka

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!