Sommarkoftan och Monika

Åtminstone var det så på 1950- talet. Det var också då, och decenniet efter, som jumpersetet var i ropet: En tunn, kortärmad, liten tröja som slöt tätt intill halsen. Och över tröjan bars en nätt kofta i samma material och färg.

Koftan kunde vara V-ringad eller rundhalsad, ha raglanskärning eller isydda ärmar. Ofta var den slätstickad och enfärgad, gärna maskintillverkad i mjukaste lammull. Ibland handstickades den också, efter beskrivningar från garntillverkare med självaktning. På de tryckta beskrivningsbladen i dubbelvikta A5-format syntes bilder av leende unga flickor i pastelligt rosa, blekblå, ljusgröna eller gula twin sets. Till ett sådant bar de som hade råd ett pärlhalsband. Annars en snusnäsduk om halsen för en tuffare
attityd. Den som ville vara än mer rebellisk kunde låta jumpern ligga kvar i klädskåpet och bära koftan direkt på kroppen, men, förstås, vända den bak och fram och knäppa den sedesamt i ryggen.

Något annat var otänkbart.

Men inte för Monika.

Den kofta som skådespelerskan Harriet Andersson bar i Bergmanfilmen Sommaren med Monika från 1953, kom att bli ikonisk. Modellen var setkoftans, men utan tillhörande jumper. Ringningen så djup som det var möjligt utan att få dåtidens filmcensur på sig.

Filmen, som baseras på en roman av Per Anders Fogelström, handlar om Monika som tillsammans med Lars Ekborgs Harry rymmer från vardagstristessen på hemmaplan för ett liv på hans båt i skärgården. Och så går det som det går, Monika blir gravid. Allt fungerar ändå nästan hela sommaren, men när de till hösten återvänder till Stockholm och gifter sig, blir allt plötsligt krångligt. Monika överger den nyfödda dottern och Harry

Eftersom Ingmar Bergman, som regisserade filmen, var känd för att aldrig släppa kontrollen över någonting, var filmdukens kläder högst medvetet valda. För egen del var han mest omtalad för sina skinnjackor och baskrar men han hade även ett starkt förhållande till just koftor. Han ville till och med begravas i en, har han sagt i en intervju. Och sina egna lånade han ofta ut till olika rollfigurer, som till Börje Ahlstedt i tevepjäsen Larmar och gör sig till.

Också Bergmans dotter, Linn Ullman, har reflekterat över pappans koftor. I hennes självbiografiska bok De oroliga får tröjorna både illustrera närhet och övergivenhet: »Då och då fick flickan låna någon av hans bruna eller gröna koftor med skinnlappar på armbågarna och märken efter stoppning och stygn. Koftorna var alldeles för
stora och släpade nästan i marken. Varje dag cyklade han längs havet på en stor, röd, damcykel. Flickan stod i dörren insvept i en av hans koftor och såg honom försvinna
bort på den smala stigen.«

Den som ville vara mer rebellisk kunde låta jumpern ligga kvar
i klädskåpet och bära koftan direkt på kroppen«

I Sommaren med Monika var Barbro Sörman kostymör, det var hon i flera av Bergmans filmer. Dessutom var hon modeskapare och textilformgivare, och arbetade i många år för klädföretaget Twilfit. För dem formgav hon den på sin tid legendariska Sörmanskjortan, inspirerad av de nattskjortor som hennes farmor sydde åt farfadern. Sörmans skjortor och klänningar kom under det sena sextiotalet att bli något av identitetsskapande plagg för den tidens radikala kulturkvinnor.

Men radikal var även Monika i filmen med hennes namn. Att hon bar en kofta i skärgårdsmiljön var i och för sig inte konstigt. Den var ett helt naturligt plagg för filmens sommar till havs, möjlig att bära öppen varma dagar och knäppas igen mot kvällskylan. Men för den som kan läsa 1950-talets koder, berättar Monikas kofta mer än så. Det handlar om hur hon bär den. Ibland är den nedstoppad i shortsen, ofta uppknäppt och med hela axlar bara. Hon vänder ansiktet mot solen, sensuellt och njutningsfullt. Istället för inordning och underordning visar hon att hon inte bryr sig om konventioner. Hade budskapet i garderobens snällaste plagg uttalats på dagsfärsk svenska, hade det kanske låtit: »Fuck you, allihop!«­