Sommarfiske

Jag gör dem på fritiden. Är säkert i verkstan 200 dagar om året. Fiskar gör jag mer sällan, kanske blev det tjugo dagar förra året. Min stil är så reducerad och funktionell som möjligt, ungefär samma inställning som definierar bra allmogeföremål, att användningen styr formen. Andra kan ha andra ideal, som att gilla ornament, men det här är mitt. Jag tänker mycket på balans och ergonomi. Spöet ska vara som en förlängning av kroppen. Det ska ligga bra i handen och klingans flex ska vara exakt rätt för det som man vill fiska, den fisk man vill få.

De flesta köper en kolfiber- eller glasfiberklinga, beroende på vilka egenskaper som de uppskattar. Jag jobbar gärna med glasfiber och låter oftast tillverka klingan efter min beställning, sen gör jag resten av jobbet själv, utom metallringarna som linan ska löpa igenom. Men metallen till rullfästen och handtag svarvar jag själv. Det måste bli precis som jag vill. Lugnt. Funktionellt.

När jag började med glasfiber var det rätt få som valde det materialet i blåsiga Sverige. Här har kolfiberklingor länge dominerat marknaden, så jag har mest sålt till USA, Japan och England. Glasfiber är ett lite långsammare material än kolfibern, lite vintage. Men då och då bygger jag spön av bambu också, enligt splitcane-metoden. Jag klyver bamburör, hyvlar till bitarna så att de får avsmalnande trekantsprofiler och limmar ihop dem till sexkantiga bambuklingor. De som är intresserade av heritageaspekten av flugfiske väljer gärna sådana spön, som har rötter i 1800-talet. Bambun är spänstig. Även spön av massivt trä kan funka – ask, bok, hickory. Men det blir lite kortare spön. Jag har gjort sådana också. Alla träslag beter sig olika, det ska man veta.

Annars tycker jag om att göra handtag. Att limma kork och få till en lugn form som samtidigt ger ett bra stöd. Jag och en vän brukar tala om ›den goda kurvan‹. Ja, jag har tagit med mig arkitektögat in i fisket.«­