Som ett smycke i verktygsboden

Just nu jobbar vi med två magasinsbyggnader på en gård utanför Uppsala. Den ena är från 1830-talet, den andra från runt 1650. Förr gjordes timringarna på gamla herrgårdar ofta av inhyrda yrkesmän, så det är hög klass på hantverket och man kan lära sig otroligt mycket av gamla byggen.

Jonas Fäldt, JF: Ja, man blir aldrig fullärd som timmerman. Vi utvecklas hela tiden. Dels blir vi skickligare med händerna, dels blir varje hus vi renoverar som en direktlänk mellan oss och timmermännen före.

Vilka verktyg använder ni mest?
JF: I tid räknat är det nog jämnt skägg mellan motorsågen och bilyxan, men vi använder bara motorsågen där den inte lämnar synliga spår.

SA: Först tar vi bandkniven för att forma stockens över- och undersida. Med motorsågen sågar vi ut knutarna och långdraget, alltså stockens skålformade undersida. Sen kommer stämjärnet in, om vi behöver finjustera passningen av knutarna och sist bilyxan för att handbila insidan och utsidan av huset.

Vad använder ni för motorsåg?
JF: En Stihl MS201 som vi har drevat om och bytt svärd på så att vi kan ha kvartstumskedjor. Det har kommit nya extra tunna kedjor nu, helt revolutionerande. Stefan brukar säga att det är så nära ett lasersvärd man kan komma. Det blir så oerhört fina snitt! För 20 år sen var det svårt att få till finliret, när gubbarna sågade med tunga vidunder och grova kedjor. Men med de här små sågarna kan man få en jäkla precision.

SA: Det är en himla uppgradering! Många tycker kanske att timmermän bara ska hålla på med yxor, men motorsågen är ett fint verktyg för timring.

JF: Den är bra när man skarvar stockar till exempel. Är man stadig på hand och erfaren, går det på en bråkdel av tiden det tar med fogsvans och stämjärn – utan att det syns någon skillnad på slutresultatet.

Vilket moment tycker ni bäst om?
SA: Det härligaste är att slå ned en stock som man har jobbat länge med. Att se hur den bara passar perfekt. Oftast. Ibland måste man finlira med stämjärnet, precis där rundningen på stockens undersida möter knuten. Den kallas såt, fördjupningen i väggen mellan två stockvarv. Där såten går in i knuten ska det inte bli någon glipa, utan timret måste ligga an mot såtkanten.

JF: Bandkniven är också härlig. Men det är klart, allt blir jobbigt när man har hållit på med samma sak för länge. Bilningen är nog värst i den bemärkelsen. När vi timrat upp en hel stomme och ska gå över varenda kvadratcentimeter med bilyxan känns det i underarmar och handleder i några dagar.

SA: Jag håller med. En nyslipad bandkniv och en stock av fin kvalitet, det är svårslaget. Bandkniven glider som ett rakblad! Vi använder en typ som Svante Djärv har smitt. Den har bra stål, är lätt att få vass och är smäcker på något vis.

Vad använder ni för bilyxor?
JF: Vi köper ofta gamla begagnade yxor. Men favoriterna växlar. Den jag använder nu har så kallat svensköga, stålet går ner lite på skaftet.

SA: Det är stor skillnad på eggarnas svängning. Vissa är väldigt halvmåneformade. Den som Jonas pratar om har lång och förehållandevis rak egg. I början var den svår att bila med, men det blir en väldigt slät och fin yta på stocken. I äldre hus verkar det ha varit vanligt med den typen av yxa. Det blir inte det här vågmönstret som syns på många nytimringar.

JF: Min äldsta yxa är från tidigt 1700-tal. Skaftet är gammalt och sprucket så jag använder den inte, men den är som ett smycke som hänger där i verktygsboden. Annars har vi både nytillverkade och såna som är ett par hundra år.

SA: Att samla på bilyxor känns som ett beroende som är lätt att lägga sig till med. Det finns ju lite olika varianter och var och en kräver sin inkörstid. Ett helt liv med samma bilyxa hade känts lite tomt på nåt vis.­