Porträttet

Snoddas

Han har uppfunnit en egen hantverksteknik och blivit världskänd på kuppen. Men allt han vill är att få känna sig fri. Och bara få jobba på. Möt Anton Alvarez, världens första wrappare.

Text Jonatan Malm
Foto Märta Thisner / Sasa Stucin / Vincent Skoglund / Jeff Elstone / Katrin Greiling
12 augusti 2015

Vad gör man om man är förtjust i hantverk, men besväras av att man som utövare alltid står inför risken att bedömas av andra? Av att det alltid finns förväntningar att förhålla sig till?

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Anton Alvarez

Foto: Vincent Skoglund

Ålder: 34
Yrke: Formgivare
Bor: Reimersholme, Stockholm
Läser: e-mails
Lyssnar på: Skweee
Smakar på: Allt utom kött och alkohol
Drömmer om: Framtiden
Ångrar: Inget
Blir glad av: Överraskningar
Aktuell med: Artist-in-residence på Grafikens Hus tillsammans med illustratören Stina Löfgren och grafiska formgivaren Aron Kullander-Östling.

Jo, man gör en Anton Alvarez.

Man skapar ett helt nytt hantverk.

Eller som han själv säger:
– Även om jag är nybörjare på det här, så är jag den enda mästaren.

I förorten Årstaberg i södra Stockholm ligger en stor vit byggnad. Den ritades in i stadsplanen på den tid då konstutövning sågs som en nödvändig del av ett modernt samhälle. Här förfogar Anton Alvarez över en av de åttio ateljéerna; den är förvånande liten med tanke på hur stora saker han gör. Någonstans finns det förråd.

Han sätter sig på en av sina pallar. Eller skultpturer, eller objekt eller vad det nu är. Själv kallar han dem ofta bara för pieces, ett ord lika lämpat för den internationella konstvärld som han lever i idag, som den graffittikultur han växte upp inom, då när sprayburken var hans instrument.

Den första maskinen höll Anton Alvarez i händerna och förde kring de material som han ville klä in med tråd.
Den andra har han i ateljén. Maskinen på bilden, den tredje, byggde han för att kunna skapa större arkitektoniska objekt. Förutsättningen är konsthallar med högt i tak. Foto: Märta Thisner.

När han inte reser är han här så mycket det går. Från morgon till kväll, fasta rutiner, aldrig pausa produktionen för länge och fastna i mejl eller möten. Forskningen ska tuffa på. För det är så han ser sina objekt; som ordfri forskning, och som en väg till överraskande resultat. Han resonerar kring sin arbetsmetod:
– Många säger att det är så fantastiskt med fantasi. Men fantasi är ju bara vad du kan föreställa dig, den genren har väldigt stora begränsningar. När man istället jobbar med händerna, så kommer all tidigare erfarenhet och allt man tidigare sett att kombineras på ett vis som är helt okontrollerat, och ur det kan det komma något som är mycket mer fantastiskt än fantasin.

Hans hantverk utgår från en egenhändigt ritad och tillverkad maskin. Den lindar varv efter varv med tråd runt olika material som han och hans assistent sticker in i den, ofta trä men även plast, frigolit eller annat.

Trådarna löper genom behållare med lim, transparent eller färgat, och på så vis kan han – utan synliga skarvar – binda samman olika delar till stadiga skulpturer eller möbler, kanske rent av arkitektur. I hyllorna i ateljén står rader med polyestertråd. Den är billigast och finns i oändligt med färger.

Han reser sig upp och hämtar den konststudent som för tillfället assisterar honom.
– Kan du komma? Jag tänkte wrappa lite.

Det är så han kallar hantverket. Sedan trycker han på pedalen och maskinen rullar igång; den låter bara lite mer än en symaskin. De tecken Anton ger sin assistent med händer och ögon ger associationer till vilken liten semiindustriell hantverksprocess som helst.
– Det hela är ju väldigt enkelt att förstå, det är en maskin som snurrar trådar runt något. Men idén i sig föddes ur en frustration över att det var så svårt att ta beslut och komma vidare. Jag ville hitta en metod där jag bara kunde jobba på, ihärdigt och regelbundet och där jag kunde vänta med att värdera och analysera tills objekten stått i förrådet några dagar.

Han resonerar kring thread wrapping som sin väg bort från begränsningar som han tyckte fanns i de sammanhang han verkat i tidigare. Han menar att graffitin och trähantverket har det gemensamt att kunskapen överförs från utövare till utövare. Det man gör utgår från det man lärt av någon annan. Han var inte helt bekväm i känslan av att verka i en tradition, att behöva förhålla sig till historia och framtid, att det hela tiden finns ett kollektiv där alla har rätt till en åsikt.

Foto: Märta Thisner.

Genom att uppfinna sitt eget hjul har han vunnit en helt annan frihet; här kan bara han döma kring rätt och fel, helt utan regler.
– Jag känner att jag sluppit bördan av att befinna mig i en viss tradition.

Och konceptet har uppenbarligen varit vinnande. Hans karriär har skjutit fart som en raket sedan han tog sin master i design vid Royal College of Art i London 2012. Folk bara står och gapar. Och vill ha. Idag säljer han sina objekt via gallerier i London och NYC. Både Röhsska och Nationalmuseum har nyligen köpt in verk till samlingarna, och självaste trendoraklet Li Edelkoort har skaffat en Alvarez, som hon visar på utställningar runt om i Europa.

Till vissa större utställningar där han testat nya grepp har det behövts stipendiemedel, boken The thread wrapping machine blev delvis finansierad av en italiensk konstmecenat baserad i London, och han skissar dessutom på samarbeten med diverse företag. Men verksamheten står ändå på egna stadiga ben – invirade i tråd – och han gillar uppmärksamheten och den feedback han får, precis som han som graffitimålare helst ville måla på platser där så många som möjligt kunde se det han gjort. Men även om konstsamlarna är lyriska och konstens mötesplatser blivit hans, titulerar han sig inte konstnär.
– Nej, men det skulle jag kanske kunna göra. Konst måste inte vara intellektuell eller komplicerad, det finns många intressanta konstnärer där samtalen kring objekten handlar om material och intuition, så som hos mig. Men jag är utbildad inom trähantverk och design, och mitt arbete utgår från den här maskinen som jag formgivit. Resultatet av arbetet, själva objekten, ser jag som en biprodukt av arbetsprocessen. Om jag måste välja en titel, blir det formgivare.

Färgstänken på golvet i ateljén matchar väl med dem på arbetskläderna. I nya experiment har han lindat in sina objekt i vitt tyg och virat det hela med tråd som dränkts i textilfärg. Tråden har han sen klippt bort. Kvar finns ett tryckt mönster där trådarna suttit. En sorts inverterad reservageteknik på hemslöjdsspråk.

Det har gått snabbt. På kort tid har Anton Alvarez blivit internationell kändis inom konst- och designområdet. Han tror att tonåringen Anton skulle blivit glad av att veta att det fanns en väg från gatukonst till hantverk, formgivning och framgång. För en färdig målbild har han inte haft, han har tagit ett steg i taget, en kontakt har gett en annan. Men även om han är glad över att han hittat en ekonomi i sin verksamhet och vet att han är privilegierad, kan man ana en viss trötthet. Han drömmer lite om ett steg tillbaka.
– Jag skulle vilja hitta tillbaka till den ro jag hade när jag började arbeta med maskinen. Att göra de dagliga experimenten och bara nöta på, utan att veta vad det ska leda till. Ur det skulle det födas något nytt, det är jag säker på!

Och så pratar han om att ta sig loss från processen. Hittills har han ju själv varit involverad i skapandet av varje nytt objekt, och den metoden har sina begränsningar, som han säger, »det finns bara sju dagar i veckan, 24 timmar per dygn«.
– Tänk om jag kunde hitta en process som är oberoende av mig och andra människor! Som att jag sår ett frö, och efter trettio år står där ett träd med trettio års lagrad energi. Drömmen om oberoende från andra människor har jag ju haft från början, men tänk att kunna ta det ytterligare ett steg längre. Jag skulle kunna bli oberoende av mig själv!

12 augusti 2015

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy