Smida snällt

Stenkol, träkol eller induktion. Det finns många val att göra i smedjan för den som vill jobba klimatsmart.

Text Jonatan Malm
Foto Martin Gustavsson
11 oktober 2021

Smeden Jokum Lind Jensen sitter i parken bakom smedjan.
– Redan när jag började smida på 1990-talet tyckte jag det var jobbigt med stenkolet, och att folk i verkstadsmiljö var så ointresserade av miljöfrågan. Dessutom har jag hittills aldrig jobbat i en smedja där utsugen helt och hållet lyckas leda bort röken. När jag smitt i en kolässja några dagar får jag alltid en speciell, otäck hosta, som att det finns något i halsen som inte riktigt kan komma ut.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration
Jokum Lind Jensen

Han är en av en handfull smeder på konst- och hantverkskollektivet Not Quite i Fengersfors, Dalsland. Här nyttjas bland annat fördelarna av att dela på dyra maskiner och för några år sedan köptes en induktionsässja. Ässjan är den härd där smeders metaller hettas upp inför bearbetningen. Den här drivs av el, ryker inte och är väldigt precis i var och hur den värmer. Som en induktionshäll i köket, fast det blir varmare.
– Om du ska stå och smida varje dag är det onekligen skönt att slippa stenkolsässjan. Visst kan det finnas moment då man saknar den, men de är betydligt färre än man först kan tro, säger Jokum Lind Jensen som nyligen avslutat en forskningsperiod på Hantverkslaboratoriet i Mariestad.

Där arbetade han med 1700-talsuttryck inom arkitekturen och använde induktionsässja till det allra mesta. Han ser heller ingen motsättning i att välja dagens redskap till dåtidens uttryck.
– Om vällning är det centrala, eller om man verkligen vill återskapa smide från 1700- eller 1800-tal, är induktion inte det bästa valet. Men det är i sanningens namn inte stenkol heller. I så fall är det ju en träkolsässja som gäller!

Var och en som följt med i samtalen om klimatet har hört om stenkolen. När det fossila bränslet bränns, bildas koldioxid. När brytningen sker, i enorma brott, frigörs metangas. Röken innehåller dessutom svaveldioxid, kvicksilver och kväveoxider – ingen hälsokost för folk och ekosystem.

Givetvis är de stora användarna de största bovarna, men hur ska man tänka som småskalig?

Här i landet har vi ju smitt allt från ankare och städ till yxor och liar i 4000 år.

Vad gäller just smeder, är stenkol idag det dominerande bränslet på landets ässjor, och en professionell yrkesman gör lätt av med ett ton årligen. Det ger ett utsläpp av 2,4 ton koldioxid.

Men det finns som sagt alternativ.

I smedjan i Dalsland är Jokum Lind Jensen glad över att ha kunnat minska sitt koldioxidutsläpp och att ha gjort sitt arbete mindre hälsovådligt, men mer kan göras. I den förstudie om miljövänligt smide som han och Not Quitekollegan Karl Hallberg skrivit, ingår även solceller på brukets tak samt tankar på att göra egen biogas att omvandla till biogasol – till gasbrännarna.

Jessica Fleetwood

I en egen verkstad, granne med Not Quites lokaler, väljer också smeden och konstnären Jessica Fleetwood induktion. Feministsmeden kallar hon sig. Eftersom hon bland annat arbetar med Paracraft och människor med alla upptänkliga funktionsvariationer har hon behövt tillgänglighetsanpassa sin verksamhet. Och med ens blev smedjan också snällare mot miljön.
– Jag förstår faktiskt inte hur jag klarade mig före induktionsässjan. Det är en sådan fördel att man hela tiden ser var det blir varmt, och när jag håller kurser sparar snabbheten i uppvärmningen dyrbar tid för kursdeltagarna. Den gör det också lättare att ta vara på två timmar i slutet av dagen. Du tänder ju inte upp med kol om du inte vet att du har tid att stå och smida sen, konstaterar hon.

Trettio mil därifrån i Lima i Västerdalarna, föredrar smeden Mattias Helje istället träkol, som med dagens definitioner räknas som ett biobränsle. Han har grunnat mycket över vad han lägger på ässjan – och på vad hans föregångare använde.
– Det är väl bara en tidsfråga innan det blir svårt att få tag på stenkol. De stora kolkraftverken kommer säkert få tillstånd att bränna kol ett tag till, men ofta är det ju små förbrukare, som smeder, som får sluta med något först. Och det vore ju egentligen bra, det behövs en knuff för att gå tillbaka till träkolsmide, säger Mattias Helje och beskriver energikällan stenkol som en parentes, den kom ju först med industrialismen.
– Men här i landet har vi ju smitt allt från ankare och städ till yxor och liar i 4000 år. Jag tror på att lära hantverk i djupet av traditionen, då kan vi modernisera utan att förlora väsentligheter på vägen.

Efter att ha smitt med träkol i många år vet han att han får lika mycket gjort, eller mer, per kilo träkol som med stenkol. Efter att ha producerat åtskilliga tusen spikar, liar, yxor och andra eggverktyg, traditionellt byggnadssmide och vinställ till stugägarna i Sälenfjällen vet han också att det inte finns något som han inte kan smida med värmen från träkol. Hemligheten är kanske luften. I ladan har han säkert trettio gamla blåsbälgar, som skvallrar om intresset för att gå till botten med smidets traditionella förutsättningar.
– Du kan inte döma ut träkolet om du inte testat en ässja som är optimerad för just det. När en bälg blåser in luft från sidan får du en stor luftmängd med jämnt tryck,
det ger den optimala träkolsfyren. Fläktarna i moderna ässjor vispar runt luften och blåser sönder träkolen och värmen.

Han berättar om de gamla smeder i trakterna som han en gång lärde sig av. De smidde alla med träkol. En av dem mindes till och med hur hans morfar gjort liggmilor för att skapa sig sitt kol, den sorts mila som redan Linné ansett ålderdomlig men som passade bra för småskaliga smeder. Kunskapen om milorna är viktig för Mattias Helje, men han
är också nyfiken på den nya teknik som på engelska kallas charcoal retort, en mer raffinerad variant av kolmila, som hittills mest använts för att skapa biokol. Idén är att den gengas som bildas vid reducerad förbränning inte bara släpps ut i vädret utan återförs som energikälla och driver kolningen.

Mattias Helje menar att träkol från alla träslag är användbar, men att somlig är enklare att knacka sönder till rätt storlek. Han ser framför sig ett system där gallringsskog, kvistar och toppar med ett annars lågt värde kan bli lokalproducerat kol till smeder.
– För min del är det inte induktion som är framtiden, inte gasolässjor heller. Gasol är ju rent i närmiljön, men även den utvinningen är ju fossil. Jag kan nog inte se en mera hållbar och närproducerad energi än träkol. Dessutom en väldigt enkel och driftsäker teknik.

Sedan ska man inte glömma att också andra saker ofta är dåliga i smedjan, påpekar han.
– Borax, som används som flussmedel vid vällning, är giftigt. Härdoljan är giftig. Stenkolet är giftigt. Men till allt det där finns fina alternativ nära tillhands. Nämligen kvartssand från en badstrand, vatten och träkol. Smide kan faktiskt bli ganska miljövänligt.

Många väntar nu på att framtidens inplanerade fossilfria masugnar ska bli verklighet.

Vi är tillbaka i Dalsland igen. Smeden Karl Hallberg, han med förstudien om en miljövänlig smedja, är adjunkt i metall på HDK vid Steneby i Dals Långed. I den rollen är frågan om energiförbrukning vid metallgestaltningar ständigt närvarande. I en årlig kurs med studenterna står livscykelanalyser i centrum, och då tittar de så brett som möjligt för att kunna förutse exempelvis ett smidesräckes miljöbelastning under hela sin tillblivelse och livslängd, inklusive potential för återvinning. I högskolans supermoderna verkstad finns många typer av ässjor, bland annat öppna, gasoldrivna som med hjälp av glödande keramiska kulor fungerar ungefär som en kolässja. Nyligen har de beställt biogasol för att med tiden fasa ut den fossila gasolen och på så sätt också komma ännu närmre ett klimatneutralt smide.

Den röda lådan är en gasolässja. Den kan drivas av biogasol, även om sådan ännu är knölig att få tag på.

Men det räcker inte. Smidet har mer att brottas med.

Själva råvaran.

Stålindustrin är Sveriges i särklass största källa till fossila växthusgaser. SSABs masugnar i Luleå och Oxelösund släpper årligen ut runt fem miljoner ton koldioxid,
det vill säga elva procent av landets totala utsläpp. Många väntar nu på att framtidens inplanerade fossilfria masugnar ska bli verklighet, där koks ska ersättas med vätgas. Men den nya tekniken kommer kräva runt femton terawattimmar el, vilket motsvarar cirka tio procent av Sveriges totala elanvändning år 2020.

Så om det verkligen blir »grönt« stål visar sig först när planerna för elens ursprung klarnar.

För att personer med ostadiga händer ska slippa bränna sig när de smider, skyddar Jessica Fleetwood induktionsspiralen med en strumpa av värmetåligt material.

Men hur ska då smederna förhålla sig till materialet?

Återbruk kanske?

Mattias Helje påpekar att smeder i stora delar av världen med självklarhet och väldigt bra resultat använder gamla bilfjädrar och annat skrot. Det gör han också gärna själv. Som exempel nämner han att allt härdbart stål i en bil duger till vilket eggverktyg som helst.

Järn går också att utvinna ur malm i bäckar och myrar. Sådan var metoden i forntiden och i Heljes Västerdalarna fram till slutet av 1800-talet. Inte så konkurrenskraftigt kanske, men det är skönt att tänka på att järn inte förutsätter gruvdrift.

Karl Hallberg får sista ordet:
– För att mina studenter inte ska känna sig helt hämmade brukar jag betona att de ska lära sig av den sparsamhet och skicklighet som kännetecknade gamla tiders smeder. Den som är snabb och gör alla moment på effektivast vis, sparar energi oavsett ässja. Och den som smider så nära slutresultatet som möjligt, i stället för att slipa bort material, använder ju allt järn istället för att skapa slipdamm.­

11 oktober 2021

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram