»Det är något märkligt med slynggaffeln, eller slingtjauge, som man säger här på Gotland. Det är ingen som brytt sig om det där enkla redskapet. Väldigt lite finns skrivet om det. När jag kom hit på 1960-talet fick jag se en sådan där gaffel tillsammans med ett antal slöjdexperter och ingen visste vad det var. Då blir man ju nyfiken! Några år senare, när jag blivit hemslöjdskonsulent och åkte runt i socknarna för att inventera slöjd fanns de överallt, men nästan ingen visste hur man använde dem.
Mitt verktyg
Slynggaffeln
Ett handtag och två horn, en mystisk gaffel med oanade möjligheter. Kjell Wikström berättar för Maria Diedrichs om det bortglömda redskapet.
30 januari 2013
Hej!
Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information
Vill du läsa hela artikeln?
Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!
Köp prenumeration här
Det kanske inte är så konstigt. När man kunde köpa det man behövde fanns det ingen anledning att göra själv längre. I en socken, Hejnum, fanns ett par–tre gafflar
i varje gård. De låg oftast i något uthus där man hade spinnrockar och annat som man inte hade användning för.
En gång träffade jag en mycket gammal man som hade en gaffel. Hans farfar hade gjort tömmar och tvättlinor med den. Det var den mannen som först lärde mig slynga. Man vrider och lyfter tråden och får snabbt starka, fina, fyrkantiga snoddar. I en annan socken var det en gammal kvinna som hade flera gafflar. Hon visade hur man hade gjort hankar till handdukar och sytt in i väven. Fantastiskt fint gjort. Ja, det var så snyggt!
När jag for runt på Gotland hade jag alltid en gaffel i bilen för att se om jag skulle få napp. Det ledde till den ena märkliga historien efter den andra. En man utropade »Har du en sån?« när han såg min gaffel. Jag låtsades aldrig om att jag visste vad det var, då får man inte veta något. Man får inte vara för stöddig! Mannen hade varit till sjöss när han var ung. Där hade han slyngat snoddar och smort in dem med fårtalg. De användes som packning i ångbåtens maskineri, påstod han. Jag bad honom visa hur han gjorde men han hade glömt. Jag ville inte avslöja att jag visste, men jag trixade lite och hjälpte honom på traven tills han kom ihåg. Då gick det undan! Det är synd att inte sånt blir filmat.
Jag har täljt många slynggafflar. Från halvmeterlånga ned till en decimeter. Ett tag bestämde jag mig för att alla barn som kom i min väg skulle få lära sig handskas med gaffeln och göra armband, hopprep, skosnören – bara fantasin satte stopp. På 1970-talet reste jag runt tillsammans med en professor i etnologi som menade att jag var orsaken till att etnologer i framtiden skulle klia sig i huvudet och undra vad det egentligen var som hände med slynggafflarna på Gotland på 1970-talet. En revitalisering, kallade han det. Låt dem klia sig, sa jag!
Det är allt något märkligt med slynggaffeln.«
På 365slojd.se kan du se hur du gör en egen slynggaffel och hur du använder den.
Slynggafflar kan köpas från Sätergläntan.
30 januari 2013
Från
Hemslöjd 1/2013
