Slöjdfröjd

När Molly Sjöstam satte in annonsen i Västerbottenskuriren hade hon just avslutat några års studier i byggnadsvård och hantverk och längtade efter en plats att bo, tälja och odla på.

Snart hade hon fått svar. Den gamla bagarstugan på Gertrudgården i byn Gräsmyr stod ledig och bara väntade på en händig person med känsla för slöjd.

Nu ett år senare sitter Molly Sjöstam i verkstaden som ligger mitt i det lilla huset. Det första besökaren möter är hennes egenhändigt byggda täljhäst Dagny.
– Jag döpte den efter min gammelmormor. Hon var en riktig arbetshäst, säger Molly Sjöstam.

Knivar och yxor ligger runt lite här och där och en vit kakelugn med mässingsluckor lovar stämning. I hörnet står en lår fylld med krusiga täljspån, perfekt att torka skedämnen i. Nedanför stugan breder Hörnåns dalgång ut sig. Barrskog klättrar uppför sluttningarna och långt där nere ringlar vägen omgiven av åkrar, ängar och hus.
– Det är som en sagoplats, säger Molly och nästan nyper sig i armen när hon tänker på att just hon fick flytta hit.

Här bodde nämligen Gertrud Lindgren under hela sitt liv. Hon var en legendarisk vävlärare, slöjdsamlare och aktiv inom hemslöjdsrörelsen i Västerbotten under mer än ett halvt sekel. När Molly satte in sin annons var Gertrud över 90 år gammal och hade flyttat till ett äldreboende. Hennes största önskan var att gården skulle leva vidare som ett centrum för slöjd och hantverk och flera vänner engagerade sig i att förverkliga hennes dröm. Det var en av dem som såg annonsen och ringde Molly.
– Några veckor efter att jag flyttade in här, flyttade Gertrud till himlen. Jag hann aldrig träffa henne, men jag var på begravningen. Jag känner mig rörd över att få ta över hennes stafettpinne och föra slöjden vidare här på gården, säger Molly Sjöstam.

På Instagram kallar hon sig Slöjdarmolly och där visar hon upp det hon gör: slevar, krympburkar och knivskaft med skarpt skurna karvsnittsmönster. Det är blommor och blad i klara linoljefärger.

Ett rus av slöjd. Det är ljuvligt.

Den som följer hennes konto kan få intrycket att Molly Sjöstam även fikar dagarna i ända. Pärlsockerprydda kanelbullar, små tjocka dammsugare och ballerinakakor ligger på fina fat i vackert motljus. Men skenet bedrar. Kakorna och bullarna är av trä och mer en fröjd för ögat än gommen.
– Jag är faktiskt inte speciellt förtjust i fika, säger Molly med ett skratt. Men jag gillar att titta på bakverk. De har så fina former och färger. Jag fyller år på kanelbullens dag och min mormor var en riktig fikatant som dukade upp bullar, snoddas och småkakor. Mina slöjdkakor är en hyllning till henne. Därför har kanelbullen blivit mitt signum, förklarar hon sin företagslogga och det lite motsägelsefulla i att en som inte ens dricker kaffe så gärna täljer – och säljer – småkakor i björk.
– Det är kul att tälja verklighetstroget och ge folk ett skratt när de förstår att det inte är på riktigt, ler hon.

Molly Sjöstam använder i princip alltid färsk björk – inte bara för att hon är uppvuxen i Umeå, björkarnas stad, utan framför allt för att det lämpar sig så bra för just täljning och karvsnitt.
– Det är ett trevligt material som får en skönt vaxig yta när man skär. Det är både hårt och mjukt samtidigt och det blir slätt och fint. Inget fnas.

Att täljning skulle bli Molly Sjöstams stora passion visste hon inte från början. Planen var att bli arkitekt. Som liten tyckte hon om att rita, måla, bygga, och meka. Tillsammans med sin pappa renoverade hon hus och bilar, exempelvis den knallgula 80-talsfolkabuss som står parkerad utanför. Den har fått fina trädetaljer i inredningen. Den långa växelspaken är inlindad i gult garn och knoppen är en kanelbulle, »riktigt skön att växla med«.
– Jag har alltid dragits till gamla hus och platser som den här, säger Molly och ser sig om ute på tunet på Gertrudgården.

Ladan rymmer en aktiv vävstuga och i Gertruds boningshus finns en stor samling utsökta slöjdföremål. En stiftelse har bildats och förhoppningen är att gården ska bli en plats för kurser och slöjdträffar. Molly Sjöstam kallar sig hustomte och har som uppgift att se efter byggnaderna.

Arkitektdrömmarna och kärleken till gamla hus ledde nämligen fram till några års folkhögskolestudier i byggnadsvård och slöjd efter gymnasiet. Och det var på Vindelns folkhögskola hon mötte sitt livs stora kärlek: täljningen.
– En bit i mitt livspussel föll på plats. Jag kände att »det här vill jag göra resten av mitt liv«, säger hon och ser lycklig ut vid minnet.

När hon under kursens gång fick möta karvsnitt och bildhuggeri stegrades lyckoruset och hon blev som besatt.
– Jag var helt frälst, helt såld. Jag kunde inte sluta, säger Molly och skrattar.
– Just kombinationen av blommor och blad och det pilliga skärandet och att sen få måla allt med linoljefärger! Jag satt i timmar och målade. Det var en stor sorg när året var
över, säger hon.

Fortfarande hög på täljlycka bestämde hon sig för att ägna hösten och vintern 2019 åt att slöjda på heltid. Hon hade kommit in på en utbildning i självhushållning till våren och i väntan på den ställde hon i ordning en hörna hemma hos föräldrarna, startade sitt Instagramkonto och började tälja och visa upp sina alster.
– På Instagram upptäckte jag att det fanns massor av andra som höll på med samma sak. Många har blivit mina kompisar. Vi inspirerar och peppar varandra. Folk började också höra av sig och jag fick lite beställningar.

När självhushållningskursen drog igång fick hon ytterligare en stark lyckoupplevelse när hon blev ombedd att hålla en liten introduktion för sina klasskamrater i täljning.
– Jag blev tårögd – det är så underbart att få dela med sig av det finaste jag själv vet och se hur slöjdfröjden rinner till hos andra. Jag får gåshud, säger hon och pekar på sina armar.

Vid den här tiden hade Molly Sjöstam slagit till och köpt en täljyxa från Julia Kalthoff, en svensk yxtillverkare som utvecklat sitt eget märke. Hon blev förtjust i sitt nya verktyg och skrev ett mail till Julia där hon berömde yxans egenskaper.
– Mer än så var det inte. Julia är ju min stora idol, säger Molly Sjöstam.

Sista dagen på kursen i självhushållning var det avskedsstämning och kramar. Molly hade inget jobb som väntade, men visste att det är slöjd hon vill hålla med.
– Då plingade det till i min mobil. Det var Julia Kalthoff som frågade om jag ville jobba för henne, säger Molly Sjöstam och spärrar upp ögonen i förundran över livets förmåga att erbjuda möjligheter när de som bäst behövs.

Idag är det Molly Sjöstam som i sitt kök täljer till skaften till Kalthoffyxorna. Hon har specialkonstruerat en skafthäst för ändamålet. I den spänner hon fast skaften så att hon kan tälja till slutformen och sätta »täljfinishen« som hon säger. Skafthästen är utsmyckad med rosor, kanelbullar och dammsugare.
– Jag kallar den Gun-Ellen, säger Molly och stryker träsitsen med handen.

Tack vare skafttäljarjobbet och möjligheten att hålla kurser kan hon leva med slöjd på heltid. Men det gäller att hitta balansen som ger henne tillräckligt med tid för att skapa själv. Just nu längtar hon efter att ägna hösten åt att bara sitta hemma och tälja efter eget huvud.
– Jag är noga med att bara ta uppdrag som jag tycker är roliga, där jag får uttrycka mitt eget formspråk. Det viktigaste är att känna slöjdfröjd, säger Molly Sjöstam och får något rusigt i blicken.

– Jag vill känna hur det kickar in i hela kroppen och att jag får gåshud av glädje. Ett rus av slöjd. Det är ljuvligt.­