Slöjden och kapitalet

De arbetsområden för politiken som Kajsa Ravin nämner; eget skapande, kulturarv, kulturella och kreativa näringar är alla mål för pengaflöden och politiska ambitioner. De finns inskrivna i kulturplaner och riktlinjer och flera myndigheter jobbar med dem. Slöjdens alldeles egna myndighet heter Nämnden för hemslöjdsfrågor och har riksdagens uppdrag att stötta och främja hemslöjd i hela landet. Det låter kanske mäktigt med en myndighet enbart för slöjd men kanslichefen Friedrike Roedenbeck tonar ner verkets inflytande.
– Vår makt har minskat rejält i och med att kultursamverkansmodellen infördes för tio år sen. Innan dess fördelade vi i princip alla statliga hemslöjdspengar. Men sedan flyttades statens bidrag över till Kulturrådet som delar ut dem idag. Den största delen av pengarna försvann då från vår budget.

Hon funderar en stund på vilken makt Nämnden för hemslöjdsfrågor har.
–Vår ekonomiska makt har ju blivit rätt så reducerad faktiskt. Jag skulle säga att det mer handlar om att vi är en företrädare för hemslöjdsområdet inom den statliga sfären.

Hon ger några exempel från den senaste tidens coronapräglade arbete som handlat om att upplysa andra myndigheter om slöjdares villkor. Att informera om att många är kombinatörer med låg omsättning och att myndigheter därför inte bör sätta hög omsättning som krav för den som vill söka stöd och bidrag, till exempel.
– Vår makt att påverka handlar om att försöka förklara området.

Nämnden för Hemslöjdsfrågor har en budget på drygt 11 miljoner och av dem delar myndigheten ut runt 9 miljoner i organisationsstöd och projektbidrag till organisationer, föreningar, enskilda slöjdare och företag.
– Det är ju en piss i Mississippi, det motsvarar ungefär 1 procent av kultursamverkansmodellens samlade anslag, konstaterar Friedrike Roedenbeck krasst.

De stora pengarna finns istället i det som kallas kultursamverkansmodellen. Den går ut på att regionerna gör en egen kulturplan där de beskriver hur de vill arbeta med kultur inom olika områden. Utifrån dessa kulturplaner skjuter sedan staten till medel. Det är Kulturrådet som fördelar statens pengar efter att ha läst och diskuterat regionernas planer med generaldirektörerna från andra kulturstöttande myndigheter. Det sker i ett samverkansråd där exempelvis Friedrike Roedenbeck sitter med som företrädare för slöjden. Det står inskrivet i kultursamverkansmodellen att sju områden ska stöttas. Förutom hemslöjd är det teater, dans och musik som räknas som ett område, bibliotek och litteratur, museiverksamhet, arkiv, bild och form samt film. Hur mycket pengar lägger då staten på just hemslöjd?
– Det är svårt att få fram en siffra, säger Kulturrådets Kajsa Ravin efter att ha bett sina medarbetare undersöka saken. Hon förklarar att det beror på att regionerna har organiserat slöjdverksamheten olika. Vissa har hemslöjdskonsulenter anställda, andra har slöjdverksamhet på länsmuseerna och medlen särredovisas inte alltid så att det går att se exakt vilka pengar som går till slöjd. En tredjedel av alla hemslöjdskonsulenter är dessutom anställda av en ideell hemslöjdsförening.
– Men om vi ska göra en grov uppskattning mellan tummen och pekfingret, då säger vi någonstans runt 14 miljoner, säger Kajsa Ravin och understryker att det är en ungefärlig bedömning och att den regionala medfinansieringen inte är inräknad i den summan.

Skulle alla slöjdpengar räknas in, vilket alltså inte låter sig göras exakt, uppskattar både Kajsa Ravin och Friedrike Roedenbeck att det skulle kunna handla om runt 40
miljoner för hela landet.

Ofta lägger regionerna mer pengar än staten. Västra Götaland har en av Sveriges största regionala kulturbudgetar och lägger mycket vikt vid hemslöjd i sin kulturplan. Torbjörn Lindström arbetar som enhetschef på Förvaltningen för kulturutveckling i Västra Götaland. Han ansvarar över en hemslöjdsbudget på ca 6 miljoner (att jämföra med Nämnden för Hemslöjdfrågors 11 miljoner) och det finns åtta hemslöjdskonsulenter i regionen, även om alla inte jobbar heltid.

På frågan om makten över slöjden säger han att kultursamverkansmodellen har påverkat inflytandet över slöjden som kulturområde.
– Jag tycker att samverkansmodellen är bra. Då är inte makten över hemslöjd koncentrerad till staten utan har flyttats till regionerna. Jag tycker det har blivit bättre för slöjdområdet, säger han och berättar att regionerna då blivit tvungna att ta fram en egen kulturpolitik för hemslöjd.

– Tidigare visste många regioner väldigt lite om slöjdområdet eftersom frågan inte låg på deras bord när stödet gick direkt via staten. Nu är det på dagordningen i den regionala kulturpolitiken, förklarar Torbjörn Lindström via skärm från Göteborg. Han är utbildad hemslöjdskonsulent och har jobbat länge inom regionen med slöjd och hantverk. Han värjer sig lite mot ordet makt och tycker inte att det är vad han sysslar med om dagarna.

– Jag gillar inte ordet makt, det är ganska förlegat. Men det har tidigare funnits en för stark maktkoncentration i Stockholm. Innan kultursamverkansmodellen infördes hade Nämnden för Hemslöjdsfrågors tjänstepersoner ett enormt inflytande i hela Sverige. Höll man sig inte väl med dem kunde det vara svårt att få extra projektmedel. Men nu är det inte så längre. Nu samverkar vi och kan ha olika åsikter men måste komma överens om vad som är bäst för vår region. Nu är det decentraliserat och det tycker jag är bra; att sprida makten.

Staten och regionerna delar alltså på inflytandet över de slöjdpengar som politikerna ställer till förfogande. Men det finns fler aktörer än stat och regioner inom området slöjd som kulturyttring.

Maria Jacobsson är verksamhetschef för Hemslöjdens riksförbund, ofta förkortat SHR (Svenska Hemslöjdföreningarnas Riksförbund). Det är en organisation som funnits sedan 1912 och som samlar 26 förbund och 62 lokala föreningar. Organisationen spelar, och har spelat, en stor roll för att bevara och föra vidare tidigare generationers kunskaper om hemslöjd. En del menar att hemslöjdsrörelsen även haft makt att definiera vad som räknas som slöjd och att organisationen under sin hundraåriga historia haft inflytande över vilka slöjdtekniker och uttryck som kunnat leva vidare. Idag anordnar de till riksförbundets anslutna föreningarna slöjdträffar för barn och vuxna, kurser och utställningar och bedriver projekt för att utveckla slöjden inom allt från linberedning till gerillastickning och hantverk för nyanlända.
– Det här med makt är ju ett spännande begrepp. På ett sätt har vi en opinionsbildande makt inom SHR, bland annat genom vårt bolag som ger ut den här tidningen och böcker, säger Maria Jacobsson och fortsätter:
– Vi har en stor medlemskår, nästan 14 000 enskilda medlemmar i våra föreningar och de är ju en väldigt stor del av slöjdområdet i Sverige.

Faktum är att organisationen nämns i regeringens regleringsbrev till Nämnden för hemslöjdsfrågor. Myndigheten har visserligen ett brett uppdrag att främja hemslöjd men dessutom en specifik instruktion att ge ett organisationsbidrag till just SHR. Hur kommer det sig?
– Det är inte ovanligt att enskilda organisationer nämns i myndigheters regleringsbrev. När det gäller hemslöjden brukar man hänvisa till den utredning som kom redan 1912, som tog upp frågor kring hur hemslöjden skulle stöttas. Sedan har det kommit utredningar under hela 1900-talet och in på 2000-talet kring hur, och om, den ska stöttas. Och det har man hela tiden beslutat att den ska, säger Maria Jacobsson.

SHR har haft 4,2 miljoner i organisationsbidrag från Nämnden för hemslöjdsfrågor de senaste tio åren. Förra året minskades bidraget med 200 000 och i år drog Nämnden för hemslöjdsfrågor ner bidraget med ytterligare en halv miljon kronor. Myndigheten har dessutom flaggat för att skära ytterligare 500 000 från anslaget under 2022, men om det fattas beslut först i december. Maria Jacobsson är kritisk till att pengar ströps mitt under pandemin.
– Vi är en av ytterst få civilsamhällesorganisationer som fått minskat bidrag under coronapandemin. Att vi fått det är ganska anmärkningsvärt tycker jag, säger hon och menar att det kommer få konsekvenser för den väv av enskilda medlemmar, föreningar och förbund som SHR företräder.

– Vi ingår i ett slags infrastruktur för hela hemslöjden. Risken är att den här strukturen slås sönder om det inte finns någon samordnande länk mellan alla som verkar inom området.
– På riksförbundet finns en samlad kunskap om fältet, ett stort nätverk som gör att vi kan stötta våra föreningar med kontakter, underlätta deras administration och samordna gemensamma aktiviteter. Allt detta leder till att hemslöjd lever och utvecklas genom våra ideellt arbetande medlemmar.

Också sameslöjdstiftelsen är en civilsamhällesorganisation, med syfte att stötta och främja samisk slöjd. Även den organisationen har fått minskat anslag det senaste året.

På Nämnden för hemslöjdsfrågor förklarar Friedrike Roedenbeck minskningen av bidraget till de två organisationerna med att myndigheten sett ett behov att stötta fler aktörer inom slöjdområdet. Tidigare beviljades 15 till 20 projektansökningar per år. Men när myndigheten prioriterade om i sin budget förra året kunde 78 ansökningar beviljas.
– Det är bekymmersamt att när man som vi har ett ganska litet anslag låta mer än hälften av medlen gå åt ett håll. I princip har ju 75 procent av pengarna bara rullat på till SHR och Sameslöjdstiftelsen de senaste åren, samtidigt som vi sett ett fält på andra håll som vi tycker har vidgats väldigt, säger hon och fortsätter:
– Nämnden för hemslöjdsfrågor har inte fått ökade medel från departementet på många år. Därför sa vi att då är det där vi får ta, det är jättetråkigt men vi har äskat mer medel. Vi har skrivit och uppvaktat politiken i Kulturutskottet och beskrivit den här bilden av fältet utan att få gensvar.

Anna Sjöberg var fram till oktober verksamhetsledare för Sameslöjdstiftelsen Sámi Doudji och framhåller att hon inte uttalar sig å stiftelsens vägnar men kommenterar neddragning av pengar med att påpeka att det finns en politisk ovilja att stötta slöjdområdet.
– Nämnden för hemslöjdsfrågor har inte fått ökade anslag på tjugo år. Varför inte? När anslagen är för små, kan behoven för de som verkar inom området komma att ställas mot varandra. Det vore högst olyckligt, säger hon och funderar en stund över frågan om makt.
– Regeringen genom Kulturdepartementet är ytterst ansvariga för hur stödet utformas till olika områden. Men vilken plats har det mjuka, långsamma folkliga kulturarvet? Den frågan blir sällan besvarad. Inte heller lyfts fältet fram som en positiv kraft, säger Anna Sjöberg och berättar om ett samtal som hon nyligen haft:

– En erfaren samisk slöjdare sa till mig att det tar minst tjugo år att lära sig slöjda någorlunda, i synnerhet vad gäller vår mjukslöjd som inte har en massa maskiner. Man är som bäst när man är gammal, om man inte hinner slita ut sig av allt tungt jobb, så sa hon, berättar Anna Sjöberg och menar att de kulturområden som drivs av tyst kunskap och »händernas uppror« sällan tar plats.
– Generellt skulle jag vilja att det som är sprunget ur den folkliga kulturen prioriterades! Ur alla perspektiv. Just de där långa, sega, historiska trådarna som binder människor samman, är viktiga. Det gäller i Sverige likväl som i resten av världen.­