Min far var lärare i trä- och metallslöjd från tidigt femtiotal till sent nittiotal. Han kallade det aldrig träslöjd, som eleverna gjorde, utan höll hårt på det formella namnet, trä- och metallslöjd. Som skolbarn hade han även undervisats i pappslöjd, och såg med förfäran på hur hantverkskunnande alltmer kom i strykklass.
Då han var noga med att motivera sina ståndpunkter logiskt och rationellt tog han till det tyngsta han kom på för att understryka vikten av slöjdämnet i skolan: evolutionen.
Så om vi människor aldrig använde händerna för finmotorik, framhöll han, skulle fingrarna till sist återbildas och av handen endast återstå en grov klump.
Han hade uppfattat att arternas uppkomst och utveckling gått till på det sättet att egenskaper och kroppsdelar som fyllde ett behov växte fram ur detta behov, medan sådana som inte längre fyllde en funktion återskapades. Människan har till exempel svanskota men ingen svans. Så om vi människor aldrig använde händerna för finmotorik, framhöll han, skulle fingrarna till sist återbildas och av handen endast återstå en grov klump.
Det han inte sade, men skulle ha hållit med om, var att hantverk inte bara sitter i händerna utan är ett utsökt samspel med intellektet. Marx skriver om skillnaden mellan biet som bygger ett bo på instinkt och byggmästaren som först måste föreställa sig huset som idé. Människan är inte som biet tvungen att bygga, men lär sig det genom tänkande.
Min far tycktes ofta sakna fantasi men ägde en avsevärd konceptualiseringsförmåga. Han kunde i sanning föreställa sig hur det han byggde skulle se ut innan det förverkligats. Det han gjorde med händerna gjorde han aldrig på måfå, ingenting gjordes på måfå, utan alltid med sikte på en bestämd inre bild av vart han skulle.
Själv snickrade jag inte mycket, men ägnade en försvarlig del av barndomen åt syslöjd (eller textilslöjd som min far sade). I folkhemmets slutfas var det självklart att kvinnorna alltid höll på med handarbete och lärde upp efterkommande generationer.
Mina mostrar stickade, virkade och sydde. Min farmor lärde mig knyppla. Den sirliga spetsen som växte fram ur virrvarret av nålar på knyppeldynan föreföll oss båda som ett mirakel. Enda problemet var att spetsar inte behövdes någonstans, och hantverk för hantverkets skull går inte att upprätthålla i längden, men jag knypplade gärna ändå eftersom det var en så förunderlig sak. Min mor och jag sydde bonader i korsstygn. Min dagmamma visade mig hur man gjorde stickedockor som förseddes med virkade hängslen, flerfärgad rund mösstofs och brätte i resårstickning.
Jag var åtta år när jag började göra dessa stickedockor och stickade oräkneliga sådana, för att sedan övergå till raggsockor, tröjor och koftor. Att på högstadiet komma till skolan i egenhändigt stickad olle var märkligt nog inget jag oroade mig för att bli tråkad för, tvärtom var jag stolt över mina färdigheter.
Garnnystan, stickor, nål och tråd tycktes vara en given del av uppväxten för en flicka på 1970-talet. Så är det knappast längre. Handen kommer inte att bli en klump för det, däremot riskerar tänkandet och föreställningsförmågan att försämras när hantverk blir något främmande.
Lena Andersson är författare. Hennes senaste roman Dottern kom ut i maj 2021.
