Slöjdare behöver levande skogar

Jag är själv ingen slöjdare, men jag har en snickarbod där jag håller på ändå. Den är full av gammalt; gamla verktyg, gammalt virke. Det mesta övertaget från föregående ägare, som inte heller var slöjdare men säkert till husbehov, liksom jag, tyckte sig behöva ett och annat, träsked, räfspinnar, hackskaft, eller laga en pall. När vi kom hit var det som att kliva in i en tradition av småskaliga träanvändare, huggare, hyvlare och karvare.

Runtomkring stod skogen. Björk, hägg, rönn, sälg och al runt täkterna, tall och gran där bakom.

Ibland tänker jag att en snickarbod är allt en människa behöver. Men det måste finnas en skog också. Det är därifrån det kommer. Det är i det sammanhanget man får se karvandet och skärandet. Virket kan vara bättre eller sämre. Trä är alltsammans.

Skogen står där än. En gång stor och väldig innehöll även den allt en människa kunde behöva, eller det mesta. Slöjd var då en vanlighet och en nödvändighet, de flesta visste väl hur man gjorde. Skogen var natur. Biologisk mångfald. Man gick dit ut och hämtade. Boskap gick där och skavde. Man såg sig om i detta skafferi, där fanns alrot och vrilar, spant och skidämnen, på precis samma sätt som där också fanns varglav, tofsmes och trolldruva.

Ibland tänker jag att en snickarbod är allt en människa behöver. Men det måste finnas en skog också. Det är därifrån det kommer.

Skogen hade på den tiden den stora friheten, men också omtanken, att växa på ett mångfald sätt, rakt och obändigt, krokigt och vint, med lämpliga knölar och utväxter.
I gammelstubbarna fanns tjära som kunde strykas på och förbättra hållbarheten. Även torpare hade rätt till vedbrand och gagnvirke, åtminstone innan skogen skiftades ut till bönderna.

Sedan den sålts vidare tog avverkningarna fart på allvar.

Slöjdarna är numera professionella och kanske mindre inriktade på husbehovet. Men fortfarande finns ingenting lämpligare och fredligare än slöjd. Fortfarande står skogen där och vill oss egentligen väl. Men den är nu ockuperad och tuktad. De som håller till där förstår sig inte på vrilar. De har tunga maskiner. De vill ha raka träd som växer snabbt.

Slöjdarna kan nog fortfarande få vad de behöver från skogen, men kontakterna går omvägar. Glömska hotar. Och kvalitén sviktar.

Men slöjd är ändå natur, inte bara på det viset att ämnen hämtas därifrån. Alla vi som står med ett verktyg i handen och en träbit på bänken står väl i något slags dubbelriktad kontakt med det som finns därute.

Många uttrycker kärlek till skogen och berättar vilken frid för sina själar de hittar där. Det är djupt känt, men jag kan undra: I vilken skog har de varit, och var det längesedan? Hyggen, plantager och monokulturer tar ju allt större plats, och maskinerna gräver sig allt djupare ner i de gamla stigarna.

Jag kallar det skövling. Frid… om man har tur kanske. För av den skog som var mångfald och levande natur finns inte mycket kvar. Och det måste sägas. Det vore sorgligt om inte ens slöjdarna skulle ha märkt eller förstått hur illa ställt det är.

Thomas Tidholm är författare.