Slöjd till slut

Det har varit god stämning på slöjdträffarna i Växjö under vintern. Kanske är det lite överraskande, eftersom döden stått i centrum. Under rubriken »Slöjd till slut« har var och en av deltagarna sytt, broderat, svarvat och drejat en egen urna.

Satsningen har mött en del höjda ögonbryn från omgivningen:
– Döden kan kännas som något man tassar runt, som om den är lite tabu, säger länshemslöjdskonsulenten Maria Haneskog, som är anställd av föreningen. Hon har skapat en »skryt-urna« av textilier i vitt och beige.
– Det kanske kan upplevas som skrytigt att visa allt man kan. Men den sammanfattar de tekniker och material som jag jobbat med de senaste femtio åren, säger hon och pekar. Både virkning, stickning, knyppling, korsstygn, applikationer, broderi, ryaknutar, vävning, spetssöm och sashiko finns representerade. Botten består av tygtrasor och de olika textila delarna är sammanfogade med skarvsöm. I går tovade hon locket, och knoppen, tänker sig Maria Haneskog, ska bli en singlad boll.
– Men jag vet inte än om jag kommer vila i den här.

Hon gör en kort paus.
– Hur vill jag ens ha det den dagen jag är död? Och spelar det någon roll vad jag vill då? Sådana frågor har vi diskuterat och kommit fram till att vi kan förbereda oss själva på döden, men vi kan inte förbereda våra anhöriga. Det måste var och en göra själv.

Ann-Britt Weidmert, som är vice ordförande i Växjöföreningen, tvekar emellertid inte om var hon vill vila. Hon räknar med att så småningom ligga i den resväska som hon tovat i ull. På ena sidan står det »enkel resa« och runt handtaget av björkrötter sitter en etikett med hennes namn. Väskan är fodrad med thaisiden och innehåller en påse att förvara askan i.
– Enligt talesättet ger man sig ju ut på sista resan. Så det föll sig naturligt att göra en koffert, och att göra den i de material som jag oftast arbetar med som konsthantverkare. Om resan sedan är enkel eller ej, ja, det har jag ju ingen aning om.

Också Marie Karlsson nappade på »Slöjd till slut«. Som keramiker har hon länge varit intresserad av urnor. Men kanske, säger hon nu efteråt, var en av de största behållningarna inte skapandet i sig, utan alla samtal om döden som följt i satsningens
kölvatten.
– Ett projekt för både tanke, hand och själ, konstaterar hon och menar att en personligt utformad urna ligger i tiden.

Det bekräftas via en flimrande datorskärm av Philip de Croy. Han är Sveriges ende dödsvetare, thanatolog, och konstaterar att ritualerna runt döden till viss del har kommit att individualiseras.
– En försiktig trend nu är att kistor och urnor ska spegla vem du var, säger han.

Att själv skapa den förvaringsplats där kroppen eller askan efter en avliden ska vila är ändå inget nytt. 80-årsjubilaren Knut Östgård, stjärnslöjdaren som också varit hemslöjdskonsulent, är en av många med sådana erfarenheter. Han berättar om sin barndom: Det var 1950 och han var fem, sex år. Några månader tidigare hade lillasyster Nancy fötts. Hemma på hyttan i Nordnorge gick han ut till verkstaden där pappan stod och arbetade med något som Knut tyckte sig känna igen, så han frågade: »Hugger du ett nytt baktråg till mor?« och fick svaret »Nej, jag gör en kista till din syster«.
– Det är ett av mina första slöjdminnen, säger Knut Östgård och berättar vidare om andra tidiga minnen av släktingar som gravsattes i hembyggda kistor.
– På den tiden gick man ju runt kistan där den döda låg i öppen dager, och jag minns att min mor sa åt oss att titta på fötterna först, annars skulle det stanna som ett dåligt minne om man började med ansiktet.

Även idag kan man bygga egna kistor. Men det finns vissa ramar att förhålla sig till vad gäller mått och material. Det gäller även urnorna. Just det togs också upp den dag då gruppen i Växjö träffades första gången. Sven-Arne Karlsson, som är föreningens ordförande, ställde fram två urnor, en fyrkantig och en cylinderformad, och förklarade att båda rymmer fem liter i enlighet med regelverket. Sedan la han fram en fotboll och berättade att även den har samma rymd. »Vilken skulle ni ge till en fotbollstokig person?«, frågade han retoriskt.
– Det var förlösande för mig, utbrister Ann-Britt Weidmert och lägger en hand på sin resväska.

Christian Bedrot som till vardags arbetar som begravningsentreprenör kommer in på de låneurnor som kyrkogårdsförvaltningen erbjuder. De används under begravningen av
personer som ska vila i minneslund. Men han tycker att en känsla av omsorg ofta saknas i designen.
– Och varför måste sedan askan läggas i en pappkartong i minneslunden, frågar han sig.

Till sin urna har han utgått just från en variant av standardmodell och arbetat vidare på uttrycket.
– Den är fabrikstillverkad av björk och svartlackerad och jag har skurit mönster i ytan med olika skölpar. Nu har jag den i visningsrummet på begravningsbyrån. Om någon vill köpa den får de det. Jag kan också tänka mig att använda den för någon närstående. Eller till mig själv.

Hans upplevelse är att människor i dag är mer rädda för döden än för tjugo år sedan. Kanske har det att göra med det som thanatologen Philip de Croy kallar »en professionalisering av döden«. Oftast dör vi  inte längre hemma, omgivna och familjen. Det är också sällan som anhöriga tvättar och klär den avlidnas kropp. Det mesta tas istället om hand av olika yrkesgrupper inom vården och begravningsbranschen.
– Begravningsentreprenören är oftast den sista som ser den döda i dag, förklarar Christian Bedrot.

»Döden, döden, döden,« brukade Astrid Lindgren och hennes systrar säga till varandra i början av ett telefonsamtal, för att sedan kunna släppa ämnet. Men att vi inte gärna pratar om döden är en missuppfattning, menar Elina Ioffe, också hon en del av Växjöprojektet.
– Vi pratar ju väldigt mycket om begravningen, hur den ska vara, vilken musik som ska spelas, vad vi ska äta. Förr följde man en given tradition och alla visste hur det skulle gå till. Men nu måste vi själva bestämma mer, säger hon. 

Elina Ioffe är ursprungligen från Ryssland och har skrivit en masteruppsats om judiska begravningsriter. För henne blev projektet ett sätt att närma sig sitt studieområde på ett konkret sätt. Enligt judisk begravningssed tillåts inte kremering utan alla begravningar sker via jordsättning.
– Men jag har tänkt på hur en judisk urna skulle kunna se ut, om kremering hade varit tillåtet. 

Hennes val föll på att sy en av två talliter, judiska bönesjalar. Locket är gjort av en tallit katan, ett linneplagg som ortodoxa judar bär under andra kläder.
– Inom den judiska traditionen är de religiösa textilierna betydelsefulla och jag ville inte klippa i dem.  Istället har jag veckat, vikt och sytt så att urnan blivit stabil, säger hon och berättar om hur hon tänkt kring utformningen:
– Jag har inte velat göra en personlig urna, utan en som visar min kulturella tillhörighet. Den har jag ju inte valt själv, min pappa råkar bara vara judisk.

Hon pekar på en annan motsägelse som ofta tas för sanning; den att Sverige skulle vara så sekulariserat.
– Väldigt mycket i Sverige kretsar kring i grunden kristna traditioner och symboler, det är bara det att ingen ser det så, säger Elina Ioffe.

Det är en iakttagelse som Philip de Croy bekräftar.
– Den svenska sekulariseringen är bäst att ta med en nypa salt, säger han och bjuder på ett par  siffror som illustrerar svenskarnas förhållningssätt till kyrka, tro och religion.
– 80 procent säger sig inte tillhöra en organiserad kyrka men 63 procent är så pass kulturkkristna att de går i kyrkan på jul och påsk. Och 50 procent säger att de tror på någon form av andlig existens. Det är den högsta noteringen i hela Europa. Man kan konstatera att mörkertalet för tro är stort i Sverige.

När det gäller begravningar sker också hela 80 procent i Svenska kyrkans regi. Tio procent sker inom andra religiösa begravningsordningar och tio procent är borgerliga.
– Att då påstå att vi inte har någon kyrkotillhörighet längre, det blir lite konstigt, menar Philip de Croy.

Kanske speglar de motsägelsefulla siffrorna att tron är en privat och intim sak för många. Det har också märkts i projektgruppen i Växjö.
– Samtalen har varit öppenhjärtiga men inte så religiöst präglade. Vi har varit mer upptagna med det praktiska kring döden och våra urnor, säger Maria Haneskog.

– Ändå speglas faktiskt våra trosföreställningar i urnorna. Ska locket vara öppet eller stängt, är resan enkel eller finns det en retur, inflikar Elina Oiffe och Marie Karlsson tar vid:

– Vi har ju sakifierat vår död genom hantverket, vi gömmer oss lite bakom det.

– Samtidigt blir det lättare att tänka på min egen död via arbetet med urnan, säger Maria och så är samtalet återigen i gång:

– Det har varit mycket humor som varit härligt men också avledande, säger någon.

– Tvärtom, genom humorn närmar du dig ämnet, hävdar en annan.

– Att umgås med tankar på döden påverkar livet – man blir motiverad att leva ut det man gått och väntat med.­