Skyddsvärnet, skyddsvärnet

Vem var hon farmor? Hade hon fått gråta mycket? Med en bibel så avskavd och nernött? Jag lade mina små händer över de grå, hjärtformade kratrar hennes händer en gång gröpt ur och försökte göra mig en bild. Mätte och förundrades över de grånade boksidorna som en gång väglett och skänkt tröst.

Ännu händer det att den fina gåsögeduken kommer fram. Duken som för evigt ska minna om den dag då dispensäran helt plötsligt blev synlig nere i backen.

På mormors sida fanns vävningen. Ännu händer det att den fina gåsögeduken kommer fram. Duken som för evigt ska minna om den dag då dispensäran helt plötsligt blev synlig nere i backen. Hur skräckslaget mor började rusa omkring i oredan, rafsa ihop och stoppa undan. Blöjor och haklappar, kläder, skor, slaskhink och vedkorgar. Som en drunknande räckte hon mig sopen och föll sedan närapå i gråt över det nu så sorgesamt kalhuggna matbordet. Men så med ens fick hon ny fart, försvann i kammaren och kom tillbaka med mormors duk som hon noggrant bredde ut över den sargade bordsskivan. Aldrig skulle vi glömma detta hennes så ovanliga lilla utbrott av vrede. Hon skulle få se hon som kom, förstod vi. Och i sista ögonblicket, ja, redan knackade det hårt på dörren fick hon också en kruka med en vinterblek pelargonia på plats.

En aning snopen såg hon nog ut, den inkommande.

Och jag tänker ofta på min barndoms kvinnor. Hur det på den tiden så nödvändiga hantverket ofta blev dem till ett värn. Mot omvärlden, mot armodet, förfallet och överhetens förakt. En broderad gardin. En tidningshållare. Och mot den annalkande döden. Monogram och vackra spetsar. Något kunde också de lämna efter sig.

Men mest kommer jag att tänka på en ett par år yngre syster. Ofta var det vi två. I lekstugan, i spiselhörnet medan mor kokade gröt, vi som sydde dockkläder och drömde oss bort. Stickade, tävlade om hälsteg och komplicerade intagningar. Vi som också började sy våra egna kläder, jämförde, bytte mönster och köpte symaskiner. Jag minns sparkbyxor, overaller, konsten att kunna förvandla en utnött herrskjorta till blusar och små klänningar. Så skilde oss livet. Hon fortsatte med dräkter och balklänningar medan jag skrev.

»Slut’t ve he«, sa hon, »du vaal bara slu’t«.

Så ska jag för evigt minnas de vantar hon, omgiven av slangar, dropp och apparater, på sin dödsbädd stickade. Arbetet skänkte henne ro, blev till en väg att gå på, ett sätt att möta det obevekliga. Och när en dag allt var över, låg där intill henne i sjukhussängen ett par vita, vackra och tvåändsstickade vantar. Stickorna ihopsnodda, nystanen intill. Endast ett återstod, det att fästa garnändarna. Men händer fanns där. Kvinnohänder som varsamt knöt samman liv och död.

Anita Salomonsson är författare från Hjoggböle i Västerbotten, numera bosatt i Umeå. I januari 2015 kom hennes bok, Oloflig beblandelse på Norstedts förlag.