Skräddarnas återkomst

Det var inte förrän långt senare, när han flyttat till Sverige och börjat på Beckmans designhögskola, som han förstod att kläder kan användas till mer än att hålla kroppen varm.
– Det var en helt ny planet. Före Beckmans var jag bara inne på hantverk men där förstod jag att kläder kan berätta en historia.

Idag innehåller hans företag såväl en del med färdigproducerade plagg som en couturedel med måttbeställda skräddade kreationer. Bland Naim Josefis kunder finns popstjärnor, skådespelare och ministrar. Hans kläder har burits på Oscarsgalan, Nobelfesten och i Melodifestivalen. Och han ser ljust på framtiden. För nyligen har någonting börjat förändras.
– Folk har börjat intressera sig för hur plagg är gjorda, så var det inte för tio år sedan. Man vill ha tillbaka gamla tiders kvalitet.

En kvarts cykelväg från Naim Josefis studio ligger Atelier Saman Amel, ett prisat herrskrädderiföretag som drivs av Saman Amel och Dag Granath. De syr upp måttbeställda kostymer, skjortor och tröjor hos mästarskräddare i Italien. I höstas utnämndes de av tidningen King till svenskt herrmodes mäktigaste.

För Saman Amel började intresset för sömnad tidigt – han fick sin första symaskin när han var sex år. Kompisen Dag Granath värvades i gymnasiet, först som kavajmodell och senare som medgrundare i det klädföretag de startade redan innan de tagit studenten. Då sydde de slipsar i Samans mammas garage och sålde på nätet. Idag har de showroom i Stockholm, London och New York och kunder över hela världen. När de pratar avslutar de varandras meningar. Precis som Naim Josefi ser de att nya vindar blåser i modevärlden.
– För fem år sedan hade många inställningen att de inte ville lägga så mycket pengar på kläder – det kändes fåfängt. Idag börjar folk tänka på det mer som de kanske redan tänker på mat: »Jag ska inte äta kött så ofta men när jag gör det vill jag köpa bra, närproducerat kött«, säger Dag Granath.

Alla kostymer från Atelier Saman Amel måttsys. Man utgår från ett grundmönster och anpassar det efter kundens kropp. På senare tid har Saman och Dag lagt märke till något. Samma ändring återkommer på nästan varenda kund. Axlarna sluttar och pekar lite framåt, även nacken är aningen framåtfälld.
– All tid vid datorn och telefonen gör att våra kroppar ser annorlunda ut nu än förr, förklarar Saman Amel.

Men ju mer digital vår omvärld blir desto mer kommer det finnas ett behov av nånting annat, fortsätter Dag Granath. Han menar att världen har saknat taktilitet de senaste åren.
– Det är en av anledningarna till att folk söker sig till såna som oss. Vi är motsatsen till onlineshopping. Du måste komma hit, ta dig tid, känna på tygerna och vänta minst två månader på att få det du beställt.

Den andra anledningen är att många tänker mer aktivt kring hur de konsumerar.
– Om vi inte ska ha så många grejer kan vi lägga mer energi på det vi har. Både tid och pengar. Det är fler som är sugna på att göra det idag.

Naim Josefi håller med.
– Det är en kulturförändring på gång. Folk börjar uppskatta hantverk igen. Så fort människor börjar tänka på hållbarhet följer tankarna på hantverk, kvalitet och material naturligt. Jag tror också det hänger ihop med att många skapar själva. Nu finns det ju massor med syjuntor och stickgrupper. När man skapar någonting själv får man en förståelse för vilken tid det tar och vilken expertis som krävs. Då känns det också naturligt att man måste betala för den expertisen.

Det de pratar om är en motrörelse mot det som har varit den dominerande utvecklingen under de senaste decennierna – att vi alla har vant oss vid extremt låga priser, dålig kvalitet och snabba modeväxlingar. Men även om Saman Amel, Dag Granath och Naim Josefi känner medvind nu jobbar de också i en seg uppförsbacke.
– Det kan vi tacka kedjorna för, säger Naim Josefi.

Saman Amel och Dag Granath är inne på samma spår.
– Förväntningarna på vad saker ska kosta har hållits ned väldigt länge av de stora kedjorna. Att man inte bryr sig om att ta hand om sakerna, blir en logisk följd av det låga priset, säger Saman Amel.

En gång i tiden, när hampan, linet eller ullen till våra textilier växte runt knuten, och behövde häcklas, kardas, spinnas och vävas innan någon sömnad ens kunde komma på tal – var vår uppfattning om textiliers värde en helt annan. En hel kostym kunde man knappast få för mindre en månads arbete.

Idag är det ytterst få som är villiga att betala en månadslön för ett par byxor, en skjorta och en kavaj. Men det är ungefär vad det kan kosta att få något uppsytt, hos både Naim Josefi och Atelier Saman Amel.
– På sätt och vis vore det nog lättare att förklara vad vi gör för en bonde på 1800-talet än för nån som jobbar nere på Stureplan idag. Idag saknar många av oss den relationen till hantverk, säger Dag Granath.

En annan effekt av snabbmodet, enligt Naim Josefi, är att kedjorna tagit kontroll över vår smak och på så sätt tagit ifrån oss vår egen känsla för vad vi gillar och inte. Kedjorna sitter på facit om vad som är inne och ute och vi som handlar behöver inte fundera på vad vi själva tycker. Att hitta tillbaka till sin egen smak och känna självförtroende i det kan vara svårt. Det märker även Saman Amel och Dag Granath.
– De stora aktörerna har skapat det beteendet, att man inte vågar tro på sig själv, säger Saman Amal.
– Det är tyvärr en prisfråga också. Att köpa skräddarsydda kläder är ju en stor investering så då krävs det att man är rätt säker på vad man vill. En stor del av vårt jobb är att odla varje kunds smak och i förlängningen deras självkänsla. Att hjälpa dem uttrycka hur de känner för sin egen kropp och sina kläder.

I Vasastan lyser Naim Josefi upp i ett blixtrande leende.
– Det fina med mänskligheten är att vi är 7,7 miljarder och alla är olika. Det är så man ska tänka när man väljer kläder. Man ska lyssna på sin inre röst och komma ihåg att man är något helt eget. Den känslan kan man flyga av, säger han.

Atelier Saman Amel har ett ändringsskrädderi runt hörnet från sitt showroom på Östermalm. Det händer fortfarande att Saman själv sätter sig vid symaskinen, när det är någon väldigt specifik ändring som behöver göras. Annars blir det inte mycket hantverk nuförtiden. Det finns ett företag med flera anställda att sköta, och tiden räcker inte till. Men skräddarutbildningen har han ändå nytta av varje dag.
– Det är ovärderligt. Det hade varit helt omöjligt att ta oss dit vi är idag utan den. Jag har en helt annan förståelse när jag tar mått på kunder, eftersom jag har sytt plagg själv. Det kan låta enkelt att säga att vi ska göra kavajen tre centimeter längre, men vad betyder det för sprundet, ärm-isättningen… Det krävs någon som har pluggat skrädderi, som har klippt i tyg och som förstår vad tillskärning är.

Naim Josefis allra mest uppmärksammade skapelse, skon Melonia som burits av Lady Gaga, är gjord i 3D-skrivare. Just den maskin som ibland lyfts fram som bevis för att hantverk en dag kommer bli överflödigt. Men själv ser han ingen sådan motsättning. Tvärtom.
– Om du inte vet hur ett tyg faller, om du aldrig har rört vid det utan bara sett det, hur ska du då veta hur det ska konstrueras till ett plagg. Hantverkskunskapen är helt avgörande. Utan den hade jag aldrig kunnat göra de framsteg jag gjort inom innovation, material och hållbarhet.

Modet skiftar. Det ligger i sakens natur. Det borde betyda att varje uppgång leder till ett fall. Men varken Naim Josefi, Saman Amel eller Dag Granath är oroliga för att modebilden ska vända sig ifrån dem.
– Estetik kommer alltid förändras. Men miljöhotet som vi står inför kommer inte försvinna, säger Dag Granath.
– Jag har väldigt svårt att se att kvalitet och hållbarhet skulle vara en övergående trend.

– I ateljén trivs jag bäst. Att sy är min terapibehandling. Jag blir både gladare och trevligare, säger Naim Josefi.

– Ibland förstår vi människor inte vikten av saker förrän vi nästan har förlorat dem. Så är det med hantverkskunskapen just nu, tror Naim Josefi.

Skon Melonia är världens första 3D-utskrivna sko i produktion. Den var en del av Naim Josefis examensarbete från Beckmans och har burits av popstjärnan Lady Gaga.

»Estetik kommer alltid förändras. Men miljöhotet som vi står inför kommer inte försvinna.«