Skölpstjärnan

När jag var tolv började jag som lärling i en möbelfabrik i min hemstad. Känner du till Aleppo? Visst, alla har hört talas om Aleppo nu. Före kriget var staden Syriens ekonomiska motor. Massor av fabriker och tillverkningsindustri, gott om jobb. Det var inte ovanligt att man började arbeta tidigt – som jag. Första året fick jag mest titta på. Sedan började jag jobba. Min specialitet är att skära ornament på möbler. Blomrankor, slingrande växter och blad.

Det fabriken producerade skeppades till Turkiet, Libyen, Gulfstaterna… Lyxiga handgjorda möbler till folk som har råd. Titta på den här bilden, den här stolen gjorde jag. Den målades med guldfärg, som en tron. Är den inte vacker? När jag jobbade där hade jag valkar i händerna. Men nu är huden tunn och fabriken stängd sedan länge.

Att jag hamnade i Sverige var en slump. Men nu bor jag och hundra andra flyktingar på Guö Värdshus, mellan Karlshamn och Ronneby. Strax efter att jag kom hit träffade jag Anette Stigsdotter. Hon är volontär på boendet. Det är hon som har dragit igång svensklektioner åt oss. Ja, det är hon som styr upp allt kul som händer. En dag bjöd hon mig att följa med till Slöjdhuset i Ronneby. Jag hade ingen aning om vad som väntade mig. Jag hade inte ens förstått att det fanns verktyg och virke där.

Jag började snida på fri hand direkt. Mönster ur minnet. Det var härligt! Jag har verkligen saknat att arbeta med trä. Anette säger att hon fick släpa mig från snickarbänken. Första kvällen blev det en liten blomranka med blad. Den blev inte speciellt bra, det var ett helt annat träslag än jag är van vid: Mjuk lind. Jag får inte till detaljerna i det.

I fabriken jobbade vi alltid i bok, importerad från Rumänien eller Bulgarien. När vi kom tillbaka till Guö senare den kvällen så bad vi en man som jobbar där att försöka ta med sig lite olika slags trä. Och en av bitarna – en smal liten brädstump – var bok. Jag blev jätteglad! Svensk bok är lite annorlunda än den jag är van vid, men tillräckligt lik. Det känns hemtamt.

Jag mår bra när jag slöjdar. Men det är vemodigt också. De vana rörelserna påminner mig om tiden före kriget. Jag saknar nästan allt med det livet. Att jobba, att gå ut med mina vänner, maten, musiken, staden. Men mest av allt saknar jag min familj. Min mamma och min syster är kvar i Aleppo. Det är jobbigt att tänka på hur de har det. De är inte säkra. I veckan var de vakna tre dygn för att bomberna föll konstant. Nej, du behöver inte vara ledsen för min skull, vi är många som har det så här.

Jag önskar att jag verkligen kunde visa vad jag kan, det här är bara några enkla prover jämfört med det jag brukade göra. Jag är van att jobba med ett trettiotal olika skölpar och bildhuggarjärn. Här finns bara ett par stycken som jag kan använda, vissa av en sort jag inte är van vid. Jag hade till exempel aldrig sett en getfot. Om jag hade fler verktyg så kunde jag göra något större och mer detaljerat.

Trots allt svårt som händer, så lyfter humöret när jag får stå vid snickarbänken en stund. Jag njuter. Och flera vänner på boendet har redan bett mig att lära dem lite bildhuggeri.

Vad jag hoppas på? Det är svårt att prata om hopp. Jag vill helst inte tänka för mycket på framtiden. Men självklart så önskar jag, precis som alla andra, att jag ska få ett uppehållstillstånd och komma igång med ett liv igen. Jag har det bra här i Sverige. Det är vackert och människor är snälla. Men det är jobbigt att inte ha något att göra. Att vänta och vänta och inte veta om man kommer att få stanna. Att arbeta med trä är det enda jag kan. Det är mitt yrke och jag önskar att jag ska få fortsätta att utöva det. Tillverka möbler eller undervisa kanske. Men först och främst vill jag lära mig svenska. Det är det jag tänker mest på just nu.«­