Skam, skam och hybris

Jag är kulturjournalist sedan 25 år och jag har drejat på fritiden i fem och ett halvt. I höstas fick jag förmånen att förena mina intressen i teveserien Dreja – en kärlekshistoria på SVT. Jag förutsatte givetvis att det var så de fått upp ögonen för mig. Men så var det inte. De hade köpt krukor och vaser hos den enda återförsäljare jag har, en blombutik i närheten. De trodde att jag var keramiker på riktigt.

Första känslan: Hybris! Egot svällde upp som en gasballong. Trots en orealistisk tidsplan gick jag glatt med på att göra 30 skålar och 30 fat, uppe i brygga av smicker.

Första känslan: Hybris! Egot svällde upp som en gasballong.

Den andra känslan: Total skam. Jag är ingen keramiker. Jag vet ju inte vad jag sysslar med. Jag har ingen utbildning utöver ett par sommarkurser. Har lärt mig tips och tricks på Youtube. Kan man verkligen vara keramiker då?

Om inte, så när blir man det?

Är det när folk vill betala för ens saker? När en butik vill sälja det man gör, även om den drivs av en kompis flickvän? Jag brottas med den här frågan oftare än jag vill erkänna.

Jag ålar mig av ångest varje gång någon vill handla. Tänk om mina grejer inte håller för att jag har sämre teknik?

Jag känner mig som Mats Wilander när han försökte ge sig på en musikkarriär. Jag vill sätta en brasklapp på allt jag gör: Varning för eventuellt kasst gods!

Det blir också svårt att ta betalt när man känner sig som en fejk. En dag lackade min verkstadskollega Ingrid Unsöld, en riktig keramiker i mina ögon, ur när jag stod och ojade mig över prissättning. Påpekade att jag förstör för alla andra konsthantverkare om jag tar för lite betalt. Vilket hon såklart har rätt i.

Den andra känslan: Total skam.

Det blev etter värre efter att serien sändes i höstas. Alla jag träffade på undrade om jag skulle satsa på en keramikerkarriär nu när fler fått upp ögonen för att jag drejar. Att liksom slå mynt av faktumet att jag är »känd från tv«. Jag kan inte tänka mig något värre.

Skam är en komplicerad känsla. Jag vet att jag är bra på att dreja och att jag utvecklats fort. Jag tycker att jag gör fina saker och att folk borde uppskatta dem. Men det som ligger i bakhuvudet och lurar är att jag får en plats och ett värde för att jag är känd från något annat. Att jag tar den platsen från andra. Då skäms jag. Därför blev jag först så glad för restaurangbeställningen, för den kändes ren. Inte solkad av någon sorts koppling till mitt andra yrkesliv.

Jag blev klar med beställningen trots tidspress. Tyvärr gjorde jag faten i fel storlek. Satt på en bättre vinlunch i Nice när jag fick en måttförändring på sms som jag genast glömde av. Det var bara att nattdreja 30 tallrikar till, i rätt mått.

Och skålarna visade sig ha lite väl tunna kanter, så det har redan börjat gå flisor i dem. Gah!

Gör en riktig keramiker sådana tabbar?

Det blir inga nya visitkort upptryckta under den närmsta veckan i alla fall.

Ika Johannesson är kulturjournalist och kan stå ut med att kallas hobbydrejare.