Skäggslöjd

Filosofin gäller även grävling. Han fäller en handfull om året, oftast under ljusa sommarkvällar. Med färre grävlingar i skogen gynnas fasaner, rapphöns och andra markhäckande fåglar, argumenterar han.
– Utöver bilar har de inga naturliga fiender, så det kan behövas, säger han.

Den pallryggsäck som han ofta har med sig i skogen har han gjort av hemgarvat grävlingsskinn, det är slitstarkt och kraftigt. Locket är sytt av skinnet från huvudets svartrandiga mask. Av fett från feta höstgrävlingar har han gjort skosmörja »för en livstid«. Rätt många kvällar har han också suttit med glatta märghår i nyporna och bundit flugor till flugfiske. Torrflugor och nymfer kan behöva stjärtspröt och antenner.

Även köttet har han provat. Trikintestat först.
– Varför ska jag sätta mig på höga hästar och vara bättre än mina förfäder. Man har ätit grävling i alla tider, säger han och beskriver den »pulled badger« som han lagat av bakstekarna på en årsunge. Köttet var mörkt, med en kraftig viltsmak.
– Inte så roligt faktiskt. Men det var ett år med mycket ekollon, jag tror att det var därför som smaken var så bitter. Garvsyran!

I samma veva ringde hans uppgivna pappa. Han lyckades inte få tag på en ny rakborste.

Rakborsten sägs vara från 1750-talet. Sannolikt var fransmännen först – och stråna kom från grävling. Grävlingsborst lämpar sig bra i våtrakningssammanhang, eftersom den absorberar vatten istället för att repellera den, en egenskap som också gjort den populär att använda till vissa slags målarborstar.

Silhuetten blev inte perfekt förstås, jag fick frisera den lite.

Idag klassas ofta rakborstar av grävlingshår efter var på djuret stråna suttit. De dyraste har lena hår från nacke och hals. »Silvertip Badger« säger kännarna. Sedan blir de billigare ju längre från halsen håren har hämtats.

Men också om borsten formats för hand eller fått silhuetten framtrimmad spelar roll för priset. Maskingjorda borstar av lite grövre strån, där formen är klippt, är inte överraskande billigare än handformade varianter av lena nackhår.

Men den som gillar lent och mjukt kan idag också välja syntetborste. Den som föredrar styvt, kan satsa på svin- eller vildsvinsborst.
– Det är en smaksak.

Amin Iranmanesh ler. Han är en av Sveriges mest prisade barberare, de senaste åren utnämnd både till årets yrkesman och bäst i Norden, och han har just lyft på luren på Salong Rendevu i Göteborg. Själv gillar han styva svinrakborstar.
– Med en sådan jobbar man både upp skummet bra i skålen och mjukar upp hårbotten fint, säger han och konstaterar att den som köper skummet på tub får finna sig i vad den får. Med rakborste, raktvål och vatten kan man själv påverka känslan på löddret.
–  Du kan göra det tjockare, mjukare, krämigare, gräddigare. Det får kniven att glida lätt över kinden.

Intresset för klassisk rakning har ökat på senare år, menar Amin Iranmanesh. Sannolikt är det skäggtrenden som har smittat av sig. Både influerare, marknadsavdelningar och modevärld har insett att det finns något att hämta i mäns skäggväxt, säger han, och förändringen har skett de senaste åren. För tio år sedan var han en av få yrkesverksamma barberare i Sverige, »nu poppar de upp överallt«. Sedan satsar – generellt sett – yngre män mer på skägg, äldre män mer på slätrakat, sammanfattar han.
– Och vissa gillar old school. Doften av rakkrämen och känslan i huden efteråt, säger han och liknar rakning med kniv och rakborste vid en ansiktsbehandling. Borsten masserar, blodcirkulation stimuleras och döda hudceller peelas bort. Dessutom reser sig liggande skäggstrån upp och mjuknar inför rakningen. Och precis som med rakborsten beskriver han valet av kniv eller hyvel som en smaksak.
– Men det är mer kärlek i en kniv.

Vi är tillbaka hos Leif Häggström på gården Hjalmars i södra Västergötland. När hans pappa efterlyste en ny rakborste, mindes han grävlingsskinnet i ladan. Han googlade lite och drog igång. De glänsande märghåren på nackskinnet klippte han av så nära huden som möjligt och så pillade han bort det mjuka underhåret. Sedan täljde han ett skaft av masurbjörk och borrade hål i toppen där han pressade ner så många hårbuntar som fick plats. Förankrade dem med trälim för utomhusbruk.
– Silhuetten blev inte perfekt förstås, jag fick frisera den lite. Och det är ju inte optimalt eftersom det blir en vass snittyta, men som förstlingsverk betraktat…

Resten är historia.

Hans pappa har använt rakborsten i sju år nu.
– Det han tycker är bäst är att den torkar snabbt. Vattnet går lätt att skaka ur. Ja, jag har märkt att han är förtjust.­