Själens rop för mig

En dag när jag klev in för att klappa om honom lite fanns han inte där. Vid förfrågan fick jag veta att han råkat bli nedknuffad och mist ena örat – och då tog jag chansen att förhandla! Halva priset blev det, 150, vill jag minnas. Så nu står han hos mig sen decennier tillbaka, lite urblekt i färgen men lika trofast och älskad.

Den specialbyggda vägghylla som han poserar ovanpå, inrymmer också min ansenliga samling av formskönt Trillergods, plus en cirka tolv centimeter hög skulptur av sjödränkt ek föreställande en svart speleman; lite skadad den likväl som hästen, men intygat ett verk av konstnären Bror Hjort. Och varför nämner jag nu namnen Hjort och Triller? För att skryta? Nänä! Jag reflekterar bara kring begreppen Konst, Konsthantverk och Hemslöjd, som sinsemellan brukar graderas som Fint. Finare. Finast, fast i omvänd ordning. Varför det? För mig handlar det, okunnigt måhända, men helt naturligt om Kärlek, Förälskelse, och Glädje för ögonen och händerna. Ingenting annat. Jo, även andlighet! Och respekt. Men aldrig någonsin spekulation.

Men jag var omöjlig – ville inte sticka, ville inte sy, brodera dukar i korsstygn och virka spetsar, nää fy attan!

Jag är född och uppvuxen i Pappersbonadernas värld. Hos oss i stugan var Konst ett obekant begrepp. I stort sett allt som fanns hade skaffats av nödvändighet, inget kunde klassas som Konsthantverk, och enligt nutida krav inte som Hemslöjd heller – även om det var hemgjort.

Vi hade egen produktion av raggsockor, vantar och luvor och en och annan stickkofta. Mamma hade ingen vävstol, men en gammal Singer som hon trampade flitigt: hon lappade och lagade, sydde om och sydde nytt när pengar fanns till tyg. Men jag var omöjlig – ville inte sticka, ville inte sy, brodera dukar i korsstygn och virka spetsar, nää fy attan! Mamma var så flyhänt. Jag gör det där jag, sa hon, det går fortare för mig! Därvid blev det.

Men kärleken hade jag till former och färger, plus lusten att skapa på mitt eget vis. Senare i livet började jag väva fritt i ram. Mina landskap begynte nedtill och slutade upptill; himmel och jord måste harmoniera, men inslagen kunde bestå av vad som helst: snörstumpar och grässtrån, finaste silke växlade med lingarn och grovgarn i salig blandning; tottar av ull som hängt på nån taggtråd gav en taktil effekt. Om bildväv visste jag intet, var bara lycklig och gick på. När min svärfar fick se mina alster lade han huvudet på sned och gned sina händer. Jaaaha du, sa han, så du kan liksom inte göra efter mönster du då inte? Nej, jag kunde inte det. Likadant med skrivandet. Jag visste ingenting om författeri, men skrev i alla fall. Hemslöjd eller Konst? Kan kvitta. Det blev själens rop för mig.

Elsie Johansson är författare. Sitt stora genombrott fick hon med trilogin Berättelsen om Nancy som hon blivit flerfaldigt prisbelönad för. Ett »författarskap som i poesi och lyrisk prosa förenar människokännedom och poesi« löd motiveringen till Torgny Segerstedts Kulturstipendium.