Sista gubben på Drottninggatan

Träet knakar lite när han sätter i gång att tälja. Han skär ömsom mot sig, ömsom från sig. Små träflisor seglar ner till golvet. Först växer kjolen fram. Därefter skär Urban Gunnarsson till sjaletten som gumman ska ha på huvudet. I hyllorna ovanför arbetsbänken står en hel hög med gubbar och håller ögonen på honom.

Vi är mest kända för att göra politiska figurer och egentligen har inte trenderna förändrats så mycket med åren. Churchill är fortfarande den populäraste gubben av alla. Det tycker jag är ganska bra för han är tacksam att göra.

Kung Carl Gustaf och drottning Silvia ler mot varandra. Göran Persson står skymd bakom en burk med pennor och penslar. En sjöman med skepparkrans har hamnat bredvid en luffare med trasiga knän. En hel arsenal med olika kända karaktärer från andra världskriget står på rad. Även påven finns representerad.

– Vi är mest kända för att göra politiska figurer och egentligen har inte trenderna förändrats så mycket med åren. Churchill är fortfarande den populäraste gubben av alla. Det tycker jag är ganska bra för han är tacksam att göra, säger Urban Gunnarsson.

På Drottninggatan i centrala Stockholm – insprängt mellan en vietnamesisk restaurang, en vintageklädbutik och ett hotell – ligger en liten verkstad. I skyltfönstret står två målare och en samling äldre herrar i hatt ovanpå ett rött tygstycke. Gunnarssons Gubbar är både verkstad och affär. På arbetsbänken ligger en hög med lappar redo att användas och på den översta står det »Tillbaka 14.30«.

I de här lokalerna har det varit verkstad och butik ända sedan 1940-talet. Urban Gunnarssons pappa var först verksam i Borås, men flyttade till Stockholm när kriget började.

– Det fanns ju ingen bensin så då gick det inte att åka runt och sälja längre. Han tyckte att det vore bättre att vara där det fanns mycket folk så då kom han hit. Det har ju faktiskt fungerat bra, säger han.

Pappan är inte längre i livet, men då som nu täljs ofta på beställning i den lilla verkstaden. Nyfikna förbipasserande får syn på det annorlunda skyltfönstret mellan alla restauranger och butiker och kommer in för att småprata. En gång i tiden fanns både bildhuggerier och andra verkstäder i närheten, men nästan alla har lagt ner. Genom åren har såväl stockholmare som långväga turister hittat hit. Ett vanligt uppdrag är att göra figurer i olika yrkesroller. Om exempelvis en polis går i pension skramlar kollegorna och köper en gubbe i polisuniform. Även politiska figurer av olika slag ges bort som present.

– Mona Sahlin fick en figur av sig själv när hon fyllde 50 år. Tage Erlander har fått sig själv två gånger, tror jag. Vi har en del fackföreningar häromkring, så de olika politikergubbarna har varit en vanlig present till gamla ombudsmän också.

Efter en stund är Urban Gunnarsson färdig med den lilla gummans sjalett och kjol. Nu är han redo att ge sig på ansiktet. Att få fram karaktären är inte alltid det lättaste, men när han ska göra nya figurer brukar han titta på bilder för att få dem så lika originalen som möjligt.

– Jag tycker att många gör ansiktena lite för platta. Det gäller att spetsa till dem lite. Man börjar med att skära fram näsan eftersom det är det mest framträdande i ansiktet. Svårast är det när man får en beställning från Kina eller Japan och ska tälja någons mamma eller pappa, säger han.

Träflisorna fortsätter segla ner mot golvet och med ytterligare några snabba skär väcks figuren plötsligt till liv. Det är nästan lite magiskt. Nu ler den lilla gumman i hans handflata, med både munnen och ögonen. För att gubbarna ska bli lite extra intressanta gör han händer, fötter och huvuden oproportionerligt stora.

Kniven han använder mest är ett slags skomakarkniv med utbytbart blad som han köpte i USA en gång i tiden. Men han slipar det för att få det så som han vill ha det. När skaftet var på väg att spricka såg han också till att linda det ordentligt. Om det går sönder finns inget nytt att få tag i.

Även valet av trä är förstås avgörande. Urban Gunnarsson täljer nästan uteslutande i lind och beskriver det som mjukt och bra.

– Men det är viktigt att också få tag i bra virke. De gånger man skurit sig, då har kniven hoppat till för att träet har varit dåligt.

Han har lång erfarenhet av yrket vid det här laget. Urban Gunnarsson satte igång att skära på heltid så fort han slutade skolan. Då var han 15 år. Redan innan dess hade han fått lära sig hantverket av sin pappa. Till att börja med fick han göra käppar och annat som gubbarna skulle hålla i. Så småningom fick han börja tälja själva gubbarna.

– Jag hade en äldre bror som höll på också. Och två farbröder. Den ena satt i Småland och skickade hit gubbarna så att pappa kunde sälja dem. Överlag är det kvinnorna i familjen som målat och männen som skurit. Både min mamma och min farmor målade gubbar.

Bredvid hans arbetsbänk fortsätter en annan arbetsbänk belamrad av oräkneliga färgpytsar. Olika kulörer har testats mot syltburkslock. Här står också en röd kontorsstol. Den är tom. I många år har systern Gisela Gunnarsson suttit där och målat hans trägubbar och försett dem med färgstarka detaljer.

– Men i fjol blev hon sjuk. Hon fick cancer så hon kan inte måla längre, säger han.

Sedan systern har slutat måla måste han göra det själv. Då tar hantverket så lång tid att han inte längre producerar tillräckligt många gubbar för att kunna bekosta lokalhyran. Han har därför bestämt sig för att flytta ut från verkstaden på Drottninggatan. Han kommer inte att sluta tälja, men gubbarna och knivarna får följa med hem i stället.

– Jag är över 70 så det var kanske dags ändå, säger han.

Till slut återstår bara fötterna. Urban Gunnarsson skär försiktigt bort några sista träflisor med bestämda tag. Till slut är hon färdig. Lite senare ska han måla schaletten blommig och klänningen i något enfärgat.

– En sådan här modell gjorde alla träsnidare förr. Det här är en av de snabbaste figurerna att göra. Den tar bara några timmar. Andra gubbar kan ta flera dagar att göra, säger han.

I ett hörn av verkstaden ligger en elljusstake och en miniatyrjulgran. På en hylla står ett påskris utrustat med fjädrar i lila och gult. Han tycker själv att lokalen är i rörigaste laget för tillfället, men det beror på att han har börjat flyttpacka. En del verktyg har redan förpassats ner i olika lådor. Något exakt datum har han inte ännu, men han siktar på att lämna verkstaden någon gång under året.

– Det är lite tråkigt, det är det. Men det finns andra ute i landet som täljer gubbar, så hantverket försvinner i alla fall inte. Överlag har det blivit många restauranger på Drottninggatan på senare år. Den här lokalen är lite för liten för det, men det kanske blir ett litet sushiställe eller en nagelsalong? Vi får se.