»Innan man värmer upp järnet är det dött. Det är värmen från glöden som väcker liv i materialet. Det skiftar i färg och ändras in på molekylnivå. Det finns en hel vetenskap om det där. När man smitt färdigt och borstat bort askan är det nästan som om järnet lämnat sin kokong. Det har uppstått något nytt.
Simon Wessel — Smedgesäll
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
Järnet är så fascinerande. Dels har det sin långa historia. Dels kan man förändra det så mycket. I material som trä och sten måste man tillfoga eller kapa bort något för att skapa en form. Järn påminner mer om lera. Det är plastiskt. Själva materialet kan formas. Dessutom är det starkt. Man kan göra riktigt tunna konstruktioner, som ändå är hållbara.
Det var egentligen en slump att det blev smide. Jag var med i en medeltidsförening som tonåring. Där höll många på med hantverk och bytte saker med varandra. Det fascinerade mig. Men när jag skulle söka vidare efter gymnasiet sökte jag en massa utbildningar, socionom, ljusdesign, järnsmide… Första svaret kom från smideslinjen på Hampnäs folkhögskola och jag tackade ja. Det var så roligt. Sen ledde det till tre år på Sätergläntan.
Mitt gesällprov var en ljuskrona, nästan en meter lång och 88 cm hög, i järn, polerad mässing och bladguld. Formen kom till mig i en dröm och jag var väldigt uppe i arbetet medan det pågick. Allt ställs liksom på sin spets när man ska prestera på tid och inom väldigt fasta ramar. I ett gesällprov måste man hålla sig exakt till ritning och inplanerad tid. Nu ska jag komma ikapp här utanför bubblan i skolvärlden, skaffa bostad, ordna körkort och så småningom – fixa smedja.«