Silkesvägar

Flyktingar, kungar och spioner präglar sidenets historia i Thailand. I några trånga Bangkokgränder kokar färgbad och dunkar vävstolar än idag.

Text Per Liljas
Foto Jonas Gratzer
6 december 2017

Ljudet från en vävstol letar sig ut genom en port i stadsdelen Baan Krua i Thailands huvudstad Bangkok. Gränden utanför är så smal att det knappt ryms två personer i bredd. Än mindre går det att väja för det rytmiska takati-takata takati-takata. För en sekund går det att inbilla sig att tiden stått still. Att skyskrapor inte står vakt därutanför, utan att området fortfarande är sidentillverkningens hjärta, kryllande av verkstäder. Innanför porten sitter Khun Loong Aood, en av de få kvarvarande sidenfärgarna. Han drar sig till minnes hur kanalen som genomkorsar kvarteret var full av liv på den tiden.
– Det hände att jag såg stora fiskar då jag stod och färgade tyg. Då tog jag en paus och plockade upp mitt spjut. På den tiden kunde vi fånga all vår mat.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Khun Loong Aood

Illusionen bryts då en expressbåt dånar förbi. Vattnet svallar nästan hela vägen upp till betonggången. Fiskarna har försvunnit för länge sen. Borta är även hasplarna, spinnarna, färgarna, vävarna, och skräddarna som brukade arbeta här. Idag är det få som kan berätta kvarterets historia. Den om hur ättlingar till muslimska flyktingar en gång satte upp en framgångsrik internationell exportverksamhet tillsammans med en amerikansk spion. Men Aood minns. Hos honom lever både legenderna och yrkesfärdigheterna. Han introducerades för värvet för mer än sextio år sedan.
– Jag var 13 år då. Skolan varade bara några timmar per dag, så jag började som springpojke hos min granne som var sidenfärgare.

Aood studerade noga hur allt gick till och fick allteftersom ta över fler uppgifter. Elda under karen. Måtta upp och blanda färgen. Sänka ned silkeshärvorna i färgbaden så att de kunde absorbera pigmentet. Passa tiden och vända dem kontinuerligt. Lyfta upp dem kvickt och precist och hänga på ett varmt ställe, men först efter solnedgången för att undvika att fibrerna blektes av solens ultravioletta strålar. Processen har sett likadan ut ända sedan 1300-talet då chamfolket, som Aood härstammar från, först började arbeta med siden.

Vid det laget hade Sidenvägen slutligen fört kunskapen om det skimrande, attraktiva tyget utanför Kina. En hemlighet kineserna känt till i femtusen år. Först odlas mullbärsträd, på vars blad fjärilslarven bombyx mori kan äta sig fet. Därefter går larverna in i puppstadiet och börjar utsöndra en spindelvävslik fiber med vilken de spinner sin kokong. Dessa kokas sedan, varpå man kan frigöra den kilometerlånga, ihåliga och trekantiga fibern, med dess unika förmåga att spegla och återkasta ljus. Silke produceras även av malen samia ricini, men av en grövre och därför mindre spridd typ, »eri-silke«. Denna art spinner däremot kokonger med öppningar i båda ändarna, vilket gör det möjligt att plocka ut puppan innan kokning – något som också har gett den namnet fredssilke, och skapat popularitet bland grupper med strikt icke-våldsfilosofi.

Silkeskokongerna kokas med larven kvar inuti och de kilometerlånga fibrerna hasplas ihop till en tråd.

Då chamfolket anlände till Thailand, efter att ha flytt från sina hemtrakter i nuvarande Vietnam, kom de till ett land där både mullbärssilke och eri-silke redan producerades. Dess naturliga färg var gulorange, likt landets munkkåpor. Chamfolket var däremot kända för sin expertis, inte minst inom färgning. Då de slog sig ned i Baan Krua på 1700-talet blev det även landets sidencentrum. Länge var kvarteret som en egen liten by i staden. Konkurrensen mellan väverierna var hård. Aoods läromästare hade dock en specialitet: Han färgade silket lila, med frukten mangostan, och kokade det sedan ytterligare en halvtimme med en blandning av ammoniak, svavel och kalium. Resultatet blev smaragdgrönt.
– Alla ville ha den färgen, men ingen annan i Baan Krua kunde framställa den, säger Aood.

Under de första decennierna av 1900-talet var Baan Kruas textiltillverkning på nedgång. Det thailändska kungahuset föredrog kinesiskt siden och bland vanligt folk konkurrerade billiga massproducerade textilier i konstmaterial ut det dyrare silket. Vändningen kom på femtiotalet, med den numera legendariske amerikanen Jim Thompson. Nyligen pensionerad från dåtidens motsvarighet till CIA hade han gjort Bangkok till sitt hem, där han nyfiket utforskade omgivningarna. Sidentillverkningen i Baan Krua väckte både hans intresse och affärssinne. Snart hade han organiserat om produktionen till en lönsam exportverksamhet.
– Jim kom med moderna maskiner och effektivisering. Han delade upp husen så att de gjorde en färg var. Innan hans ankomst tillverkade vi mest traditionella handdukar. Nu fick vi alla möjliga beställningar.

Aoods läromästare hade en specialitet: Han färgade silket lila, med frukten mangostan.

Chamfolket varvade tidigare silkestråd med bomullstråd, nu varvades silkestrådar av två olika färger, vilket gav tyget en särpräglad lyster. Genombrottet kom då Thompson övertalade en designer att använda siden från Baan Krua i en Broadwayuppsättning av en berättelse om den thailändska kungen. Musikalen The King and I blev en succé, dess filmatisering vann fem Oscar och Jim Thompson Thai Silk Company fick plötsligt en enorm publik. Thompson själv blev en av de mest kända amerikanerna i Asien. I artikeln Silk King 1958 skrev magasinet Time att Thompson i stort sett egenhändigt återupplivat Thailands sidentradition. Invånarna i Baan Krua förblev anonyma, men även de fick en del av kakan.
– Jim gjorde vårt samhälle rikt, säger Aood.

Framgången blev däremot kortvarig. 1967 gick Thompson på en promenad under en semesterresa i Malaysia och kom aldrig tillbaks. Händelsen gav upphov till en enorm sökoperation som involverade armén, polisen, urbefolkningar, mystiker och turister. Vilda spekulationer florerade om att Thompson mördats av en rival eller tagit sig an en hemlig spionroll i Vietnamkriget. Än idag är försvinnandet ett mysterium. Klart står däremot att det blev slutet för Baan Kruas sidenboom. Jim Thompsons barn har gjort hans hem till ett museum för turister och flyttat den lukrativa sidentillverkningen, och varumärket, till en fabrik i en annan stad.
– De flesta här slutade med siden då fabriken öppnade. Jag var själv på väg att göra det. Ett tag körde jag taxi på kvällarna, säger Aood.

Vändningen kom 2001 när dåvarande premiärminister Thaksin Shinawatra startade en kampanj för att främja inhemskt hantverk. Aood och hans siden valdes ut till en stor utställning. Teveprogram och livsstilsmagasin följde, och guider började valla sina turister till hans verkstad. Inom en månad besöktes han av både en malaysisk och en thailändsk prinsessa.

Erisilke spinns av Cynthiaspinnaren. Fibrerna är för tilltrasslade för att kunna hasplas direkt. Istället kammas de innan de spinns.

Idag lever Aood gott på sitt hantverk. Det skimrar färggrant från en rad med skåp i ena hörnet av hans gamla trähus. Där hänger skjortor, sjalar och längder av siden han färgat i sin verkstad. Tiderna är på många sätt nya. Aood har gjutit betonggolv och hänger härvorna på gummiklädda kedjor istället för gamla tiders bananbladsstjälkar. Men annars upprätthåller han precis samma tradition som hans anfäder. Både kneget och magin är desamma. För inte så länge sedan gick en torkstång sönder och en blåfärgad sidenlängd föll ned i en gul rännil från en annan del av rummet.
– Det blev den vackraste smaragdfärg jag sett, säger Aood.

Men framtiden är trots allt oviss.
– Det är svårt att hitta arbetskraft. Nuförtiden vill alla bli massörer. Eller städare på något av varuhusen. De tjänar lika mycket, men står i luftkonditionering hela dagen och behöver inte arbeta lika hårt, säger han.

Trots det sitter ändå två kvinnor vid vävstolar i verkstaden. De är anställda av hans barn, som till hans glädje plockat upp intresset. Aood färgar deras siden gratis. Och om det skulle behövas är han övertygad om att de skulle kunna ta över hans värv.
– Jag har aldrig lärt dem hur man gör. Men precis som jag en gång gjorde har de studerat med egna ögon hur det går till.

Per Liljas är Svenska Dagbladets Asien-korrespondent, baserad i Nya Zeeland.
Jonas Gratzer är bildjournalist, baserad i Thailand. Våren 2017 belönades de båda med Guldspaden för sin granskning om palmolja i biodiesel.

6 december 2017

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy