Se rött

Redan för tiotusentals år sedan pyntade vi oss själva och våra grottor med rött. Då var det järnhaltig ockra som maldes och blandades med olja. Idag är det syntetiska färgämnen som dominerar i röda läppstift, höstkappor och möbellack.

Under OS 2004 genomförde forskare en studie där de slumpvis delade ut röda och blåa dräkter till de tävlande i boxning, taekwando och brottning. Det visade sig att de rödklädda atleterna oftare vann. Kanske var det domarna som undermedvetet gav dem fördelar. Kanske fick deras röda trikåer dem att känna sig extra starka, eller så var det motståndarna som instinktivt hukade sig inför kraften i kulören. Andra studier har visat att människor klädda i rött uppfattas som mer attraktiva, samt att förare reagerar snabbare och mer aggressivt om de blir blockerade av en röd bil i trafiken.

Rött finns överallt i naturen. I solnedgångar, järnrika bergarter, frukter, grönsaker, blod och eld. I höstlöv, på våra läppar och rosornas kronblad. Ändå finns det få naturliga
färgämnen som vi kan använda för att själva framställa förförelsens och revoltens kulör. I Sverige har vi girigt grävt upp den vildväxande vitmårans rötter, odlat släktingen krapp och importerat pigment gjort på torkade kermeslöss. En kombination av lokala pigment och handel med utlandet gör att det går en röd tråd även genom hemslöjdshistorien. Från friargåvor, rosensjalar och dalahästar till skoband, tråg och vävda kjolar. Här precis som i alla världens länder.

I romarriket och det gamla Egypten var det populärt att använda cinnoberpigment, en illröd kvicksilversulfid som bröts i gruvor i södra Spanien. Att skickas att jobba i gruvan
var lika med en dödsdom eftersom mineralet var så giftigt. Samma pigment hittas också till exempel i kinesiska lackarbeten. Men ingenstans har röda pigment spelat större roll än i Mexiko: När aztekhärskaren Montezuma erövrade städer på 1400-talet belade han dem med en årlig skatt på 2000 bomullsvävar och 40 säckar koschenill – ett färgämne som framställs av koschenillsköldlöss. När spanjorerna landsteg på 1500-talet la de märke till de scharlakansfärgade textilierna. Snart blev de torkade och krossade lössen Mexikos viktigaste exportvara efter silver, och flera länder gjorde försök att skaffa sig egna odlingar.

En av de hugade var Carl von Linné, som fick ett paket med lusiga koschenillkaktusar skickade till sig från Surinam. Men när leveransen kom var Linné inte hemma. Istället var det hans trädgårdsmästare som tog emot växterna och prompt sköljde bort alla löss. Linné fick migrän, trädgådsmästaren fick sparken och det mexikanska monopolet höll i sig ända fram till frihetskriget 1810–1821.

Innan spanjorerna kastades ut hann de lägga beslag på tillräckligt många lusodlingar för att starta egen produktion i Venezuela och på Kanarieöarna. Men i mitten av 1800-talet störtdök efterfrågan på koschenill efter de syntetiska pigmentens intåg. Inte förrän på senare år har den börjat öka igen, i takt med att undersökningar visar att kemiskt framställda färgämnen inte alltid är så bra för hälsan. I matsammanhang går koschenill under beteckningen e120.

Enbart att se rött kan öka vår hjärtfrekvens och göra oss mer känsliga för smärta. Färgen signalerar fara, i sagan om rödluvan såväl som i brandbilar och stoppskyltar. Den ingår i 77 procent av världens alla flaggor, och anses stimulerande och upphetsande. Det finns också de som tror att den kan öka vår aptit, vilket skulle kunna vara en förklaring till att många snabbmatskedjor använder den i sina loggor och inredningar.

Att rött blivit den universella stoppfärgen beror från början på sjöregler. Båtar har sedan länge en röd lanterna på babord sida och en grön på styrbord. På havet råder högerregeln, vilket betyder att du ska ge företräde för båtar som korsar din rutt från styrbords sida, och alltså vänder sin rödlysande babordslanterna mot dig. Och med de orden sätter vi stopp även för denna text.