»Se min kurbits, dess resning och snits«

När slutar en blomsterslinga att vara kurbits? Slotts Barbro och Britta Nilsson tar sig an sina traditioner och varvar förnyelse med kärleken till förr. Hädelse, menar somliga. Samtidsblomster, säger andra.

Text Ingela Hofsten
Foto Lena Katarina Johansson
29 maj 2019

Mozart och terpentin. I Slotts Barbros ateljé i Fjäkelmyra utanför Borlänge är det öron och näsa som reagerar först, för blicken har svårt att hitta fäste. Det är så mycket av allt: Gamla skåp, travar av hopvikta vävar, burkar proppfyllda med penslar. Och kurbitsmålningar.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Slotts Barbro heter Barbro Slott på körkortet.

Här finns inte en vägg, hylla eller skåp utan de blomslingor som kanske mer än något annat förknippas med Dalarna och som ofta väckt så starka känslor. Som ömsom lästs som det mest genuina, ömsom som prål och kitsch. Ibland är blomstren i eget majestät, andra gånger ackompanjerar de visdomsord i frakturstil eller hela små berättelser med hus, naivistiska hästar och människor med röda kindrosor.

Slotts Barbro har fullt upp med beställningar.
– Kurbits har fått en renässans, säger hon. Det är inbjudningskort, ålderstrappor, tavlor, presentkort och renoveringsarbeten. Ibland ombeds hon att dekorera hela hus invändigt. För att inte tala om de busslaster med turister som kommer på besök.

Oftast använder hon mjuka jordtoner och milda pasteller. Men teknikerna varierar. När hon målar tyg jobbar hon som man gjorde förr, med naturligt pigment blandat med limfärg på gamla hemvävda »fässingar«, det vill säga madrassvar och lakan. Linneväv ska det vara, vältvättat, så det suger åt sig färgen.

Hon visar en guldglänsande hundraårig gelatinkaka, som hon fått av en granne. Genom att blöta sådana i vatten och blanda i krita och torra pigment får hon fram sin limfärg. Tygbitarna spänner hon upp på väggen och grundmålar innan hon dekorerar. Först sätter hon plast bakom för att skydda väggen, eftersom färgen kryper igenom. När hon målar på trä är det däremot egenblandad oljefärg som gäller.

Man har ju alltid bättrat på sånt som blivit slitet. Min mamma skulle ha tyckt det såg fattigt ut att ha ett skåp med repor och skavanker.

På en dörr hänger en rektangulär tygmålning där några unga män i knäbyxor och blå soldatjackor ser ut att dansa långdans. Målningen är repig och sotig, färgen delvis avskavd, men årtalet 1812 syns tydligt.

Ändå är den inte målad då.

Längst ner till höger står det »Kopia av Slotts Barbro«. För Barbro Slott, som hon heter på körkortet, gör inte bara egna kurbitsmålningar. Hon är också utbildad konservator och får ofta i uppdrag att kopiera äldre kurbitsmåleri. Och vill beställaren att kopian ska se lika nött ut som originalet, ja…
– …då är det bara att vara hårdhänt med sandpapper och skalpeller.

Men minst lika gärna rengör, lagar och återskapar hon gamla arbeten så att de blir som nya igen. Vid en vägg står ett hörnskåp med ett fingermålat årtal högst upp: 1778.
– Visst är det vackert, utropar Barbro och visar hur mönstret i skåpets bruna grundfärg åstadkommits genom så kallad knackådring. Målaren har låtit sin knoge rulla i färgen, gjord av filmjölk eller öl och brunt pigment.

Knackådringen och skåpdörrarnas blomstermönster är fortfarande i gott skick, men skåpet har fått en ny list nertill och Barbros uppdrag är att knackådra även den, så att den passar med originalet. Andra gånger bättrar hon på målningar som blivit nötta.
Sådana förfaranden skulle antikhandlarna i teve förmodligen inte uppskatta.

Det bryr hon sig inte om.
– På museer är det en sak. Men annars tycker jag det är upp till ägarna. Man har ju alltid bättrat på sånt som blivit slitet. Min mamma, till exempel, skulle ha tyckt det såg fattigt ut att ha ett skåp med repor och skavanker, säger Barbro och påpekar att hon alltid dokumenterar originalmålningarna på bild innan hon påbörjar en restaurering.

Det var med möblerna som det började för Slotts Barbro. Fast när det gäller dem använder hon oftare termen dalmåleri.

– För mig är det utfyllnadsblommorna som är kurbits.

Hon citerar ofta och gärna den diktstrof av Erik Axel Karlfeldt från 1927 som lär ha bidragit till att ordet kurbits spreds:

Men se min kurbits
dess resning och snits
Allt högre den gror
blir kunglig och stor
en alla gurkornas gurka
från landen där solen bor.

Gurkornas gurka? Ja, ordet kurbits kommer ur de latinska och tyska orden för pumpa, cucurbita respektive kürbis. På svenska användes ordet länge för gurkväxter och särskilt pumpor. I äldre bibelöversättningar beskrev det den ricinbuske som profeten Jona fann skugga under.

2011 lät modehuset Rochas trycka dalmålningar av Barbro Slotts på sidenplagg. De visades på modeveckan i Paris.

Kurbitsmåleriets fantasifulla och stiliserade blomslingor utvecklades i slutet av 1700-talet ur det möbel- och väggmåleri med bibliska motiv och mer verklighetstrogna blommor som gjordes av kringvandrande målare i Dalarna och södra Norrland.

Men bland Slotts Barbros kurbitsmålningar finns också några svart-grå-vita. Det var hennes dotter som kom med idén. Barbro visste först inte hur hon skulle åstadkomma sådana, men efter en del huvudbry provade hon att elda björknäver och blanda sotet i limfärg, och si:
– Wow, perfekt! Så sen har jag gjort fler, och de är populära. För även om hon själv »gillar gammalt« har hon inga problem med att prova nya idéer. Som när hon, påskhelgen 2010, fick besök från Paris. Modehuset Rochas chefdesigner Marco Zanini, som har släktband till Borlänge, ville göra plagg med kurbitsmotiv.

Året därpå visades kläder på Paris modemässas catwalk, där tre olika sidenplagg dekorerats med dalmålningar som Barbro Slotts arbetat fram och som förts över till tyget på en fabrik i Italien. Det hela ledde till artiklar i såväl Vogue som kinesiska och ryska modetidningar.

Hon har också gjort kurbitsmönster till mobilskal och brännvinsetiketter.
– Det är klart man måste kunna ta rötterna och utveckla dem.

Hon bytte ut de kraftigaste färgerna mot mer dämpade nyanser och kallade det modern kurbits. Reaktionerna lät inte vänta på sig. ›Folk tyckte att jag hädade‹

Det var precis vad Britta Nilsson i Mora tänkte när hon för tjugo år sedan började experimentera utifrån sina kunskaper i kurbitsmåleri. Som född och uppvuxen i Nusnäs hade hon ända sedan tonåren jobbat extra som krusmålerska på dalahästtillverkningen, men också lärt sig det traditionella penselhantverket av Klas Hanspers, som hon ser som sin mästare och mentor.
– På den tiden var det jättenoga att man målade exakt som förr.

Britta Nilsson, alias Britta i Dalarna

Under många år bodde hon i Gävle och hade kurbitsmålning som extraknäck vid sidan om jobbet som kartritare. Samtidigt märkte hon att intresset för blomsterslingorna hade börjat avta hemma i Dalarna. Vid en hantverksmässa hörde hon människor säga att kurbitsmålade saker kunde man bara ha på toan, eller kanske i sommarstugan.
– De tyckte att motiven var för brokiga för modern inredning. Så jag började tänka att det var dags att skapa kurbits som folk vill ha framme.

Sedan dess har hon, under företagsnamnet Britta i Dalarna, experimenterat med tekniker och färger. Utifrån sitt intresse för kalligrafi började hon bryta ut grafiska mönster ur de traditionella blomstermålningarna och skapa ett mer avskalat formspråk. Inte minst bytte hon ut de kraftigaste färgerna mot mer dämpade och jordnära nyanser. Hon kallade det modern kurbits. Reaktionen lät inte vänta på sig.
– Folk tyckte att jag hädade.

Men Britta, som också är folkmusiker och har sett den världen gå igenom liknande skeden, visste att modernisering tar tid. Så hon fortsatte på sin inslagna bana. 2004 blev en gunghäst som hon målat på uppdrag av ett designföretag utvald av Mönsterrådet att visas på Formexmässan och därefter på en form-utställning på Moderna museet.

Sedan rullade det på.

På senare år har hon bland annat haft flera utsmyckningsuppdrag i storformat och designat schabloner till bilar – och klistertatueringar i blågult till skid-VM i Falun 2015. Och vid sidan om uppdragen har hon fortsatt att göra egna skapelser, som plåtspaljéer med slingrande utskurna former, tyger där enstaka kurbitsinspirerade detaljer fått bilda nya mönster, dalahästar i svart, vitt, grått, med mera.
– Och jag var först med att göra kurbitsmålningar i akvarell.

Samtidigt är hon noga med att påpeka, att allt utgår från traditionen.
– Den är grunden jag står på och jag målar fortfarande traditionellt också.
Numera känner hon sig både påhejad och accepterad i de flesta läger och har sett hur intresset för kurbits blivit allt större, inte minst bland unga människor som både vill tatuera sig med sådana motiv och köpa tavlor.

Fler och fler söker sig också till hennes målerikurser. Kursdeltagarna får öva sig på att göra de typiska bladformerna.
– Att göra dem påminner om kalligrafi. Det gäller att först trycka lagom hårt och sen lyfta penseln i rätt ögonblick. Sen, när de lärt sig grunden, får de vara kreativa. Mina kurser ska vara roliga! Det finns bara en sak som är förbjuden: att låta penselborsten stå i vatten.

Britta Nilsson skrattar och visar hur de penslar hon använt till oljemåleri står i linolja, hopbundna så att bara en utsliten pensel når burkens botten och de andra svävar fritt.

Kurserna är självklart inte bara för dalfolk, tvärtom. Britta Nilsson ser gärna att människor från när och fjärran målar kurbits och utvecklar det vidare, på samma vis som folkkonst alltid färdats och mixats.

Om den får högre status på kuppen blir hon än mer nöjd.
– Kurbitsen och dess rosor är en kulturskatt som är värd att leva vidare. För mig står den för frihet, sprudlande livsglädje, växtkraft och framtidstro!

 

29 maj 2019

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy